Mycket hela tiden

känns det som. Denna vecka går till historien tror jag trots att jag varit hemma delar av den. I måndags åkte jag till jobbet mot bättre vetande men det var bara tvunget eftersom tulldeklarationer bara har 10 dagar på sig att bli klara och det sista dagen för 1 och då gjorde jag dom övriga när jag ändå höll. Åkte hem kring lunch och sov sedan resten av dagen.

Var hemma tisdag och om inte annat mådde jag ännu sämre än i måndags. Tisdag var också återbesök på Tropiska/Infektion där läkaren blev än mer fundersam. Klart var att jag har en 7 mm sten i gallan och det var det enda som syntes vara fel efter njurröntgen. Remiss till kirurgen eftersom dom opererar sådant i dag. Aha, och… Ja, dom däringa utomjordingarna är dessvärre ett ganska stort faktum men prover skall tas så det blir en ny cystoscopi med narkos denna gång trots att jag erbjöd dom att ta prover men det gör dom inte idag i vaket tillstånd om det inte är av akut karaktär. Efter det provet så bir det en special medicin som kräver tillstånd osv, osv. Spännande saker.

På väg från KS och längtan till sängen fick jag hjärtsnurp för Tessan ringer och säger att bebisen inte rört på sig på några dagar och MVC ville att hon genast skulle åka till förlossningen på KS. Sagt och gjort så behövde vi bara fortsätta till Tessan, vända och åka tillbaka till KS. Väl där så görs ultraljud och före det en halvtimme med hjärtvaddetnuheterförnågot på lilla underverket. Hjärtat pumpade på hur bra som helst och det konstaterades att underverket har fixerat sig och ligger med benen inåt och därför märks inte sparkarna lika tydligt eller knappt alls beroende på hur bebisen ligger. Det var fascinerande att se ultraljudet (jo, jag fick vara med och KA satt ute i väntrummet och fick förmedla till orolig blivande pappa att läget var lugnt). Dom kollade blodkärlen och hur dom jobbade, fostervattnat osv och allt var mer än bra. Tessan blev lugn och vi kunde åka hem.

Jag hade behövt/velat/önskat sova en stund i lugn och ro med vår pensionär Gubben 17,5 år innan det var dags att ta farväl för det var så bestämt eftersom han blivit sämre och inte hade mycket ork alls kvar. Mer om det i egen text.

Efteråt på vägen hem känner jag bara makaber tomhet och sedan var det bara att komma i säng när vi kom hem. Gökarna fick sitt och Maja och Martin sitt och sedan godnatt.

Martin skulle ha varit hos veterinären 13:30 men då var vi på nytt på KS så det fick bli idag, torsdag. Där konstaterades att Martins njurar är typ slut som artist och inget mer återstår att göra. Det syns fasen inte på Martin att det är så. Martin har alltid varit lite knepig som katt och väldigt Martin. Han är bara lite tröttare men han är inte ung längre, han är 14 år och pensionär var han redan som 7 åring. Däremot har vi reagerat på att han varit aningen törstigare och verkar ha magrat lite dom sista veckorna. Tanken slog mig att han kanske fått diabetes men ack så fel jag hade. Eftersom han är till åren kommen är det enligt veterinären bara att utsätta honom för lidande och det är inte rätt att försöka dra ut på det genom vad det än månne vara.

Krasst konstaterande är att vi blir bara med en katt från nästa vecka och vi skall beställa tid för Martin under måndagen så får vi se vilken dag det blir.

Jag jobbade idag så visst är jag bättre men när halva dagen hade gått var jag rätt mör men det kändes ändå bra att komma ikapp. Nu skall jag gå och lägga mig, klockan är mycket redan. Har bara svårt att smälta familjens minskade antal, det är…

God natt.

Bookmark the permalink.

0 Comments

  1. Tuija: Ja, det är snurrigt värre och inte verkar det bli bättre. Vi får se i morgon om…
    Tessan var liksom pricken över i:et mitt i allt annat hemskt men i morgon slår nog alla rekord i absurditeter men allt går, det som inte går det går det också.

  2. Ojojoj, låter mycket nu du!
    Finner inga ord just nu, är tjött. Skönt att Tessans oro togs på allvar och att allt är okey!
    Kram Tuija

  3. Ingrid: Jo, det var skönt och efteråt har Tessan slappnat av och är inte rädd för förlossningen heller vilket är en stor vinst. Hennes maror har varit många och svåra men en bra läkare som bara pratade om hur si och så och så borta rädslor. Jag hade sådan ångest innan jag hörde första hjärtslagen och så sken jag som en sol, jag gissar hur blivande mor kände. Lite skönt också att nu känner hon bebisens rörelser också men dom är ju annorlunda när bebisen bara roterar fram och åter och nästan ligger dubbelvikt.
    Familjeminskningen känns bara makaber men dom är gamla. Jag undrar bara hur Maja skall ha det här helt solo utan sin flock. Jag menar att Maja varit i flock sedan hon föddes, sommaren 1992, och så helt plötsligt finns ingen mer i flocken kvar. Det kommer att bli tomt i sängen och inte längre någon som kräver sin kokta fisk så fort jag kommer innanför dörren.
    Kramar

  4. Vad kan man säga?
    Skönt att bebis är i farten på bild iaf, jag är bekant med oron när det står stilla.
    I övrigt kan jag bara skicka omtankar. Orden är inte där.
    *kram*

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.