Att avsluta ett långt och tungt kapitel

av mitt liv känns ganska absurt. Det finns mycket att sörja och mest att det inte blev att vi sågs igen som far och dotter. Jag valde att backa undan för snart 10 år sedan, det skulle ha blivit 10 år den 11 september i år. Jag begärde att du skulle respektera mig och först då kunde du höra av dig. Det du gjorde då för 10 år sedan blev det som slog det vi hade börjat bygga igen i spillror för min del.

28 år av rädslor innan jag blev orädd för dig tog sin början för många år sedan, vägen efter det och fram till 10 år sedan var bra, vi blev vänner. Jag minns ff när jag vågade svära i ett samtal med dig. Jag minns många goda saker med dig, musiken hade du och jag och du kom ihåg både det ena och det andra som för mig var så oerhört viktigt av livet i Liberia och Ghana. Vi sjöng och lallade och skrattade mycket. Vi var vänner då.

Vi kom att kunna vara vänner i några få år och dom åren var glada och det gav hopp om en fin framtid för alla dina barn gentemot dig. Lika många år som gått sedan sist vi sågs, lika många år var vi vänner och allt som du gjort under vår barndom gick att hantera, vi möttes som människor och du respekterade mig. Du respekterade mitt livsval i Karl-Axel och livet kändes bra.

När min afrikasida hittades av en tjej som också var barn i Liberia och mailen började gå fram och åter så skickade jag dig dessa mail även till dig för dom som var vuxna under liberiaåren var med och mailade. Du ville då låta saker vara och inte ha några mail, du var nöjd som det var. Jag insåg då att försöka åter skapa kontakt med dig var meningslöst och enligt brors ord ville du ha saker som dom var utan mig. Jag accepterade det men kunde inte riktigt förlika mig med tanken men visst.

Nu finns du inte mer och jag känner ganska starka känslor mot dom som lät detta ske, med detta menar jag att jag aldrig fick säga adjö. Du var min pappa även om jag distanserade mig och kallade dig vid namn när jag pratade om dig. På torsdag är det begravning och jag skall göra min egen lilla resa och avsluta det som egentligen påbörjades för 10 år sedan.

Jag uppskattar dig för att du gav mig min uppväxt i Afrika för DET är något som alltid är en del av mig och mitt varande och ingen kan någonsin ta det ifrån mig.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.