Något gammalt och trasigt tittar fram

Ge ett bidrag till Alla Hjärtbarn,

men orden dör av sig själv varje gång jag vill skriva något. Det började i somras och märktes väl när min pappa dog och sedan tron att hösten skulle ge några blev bara en tro.

När man hela tiden känner att inget är bra då drar man sig tillbaka och knyter och stänger ner del för del och dit har jag väl kommit nu, mer eller mindre helt avstängd. Det knyter sig i bröstet och det känns som jag går sönder. Först har jag varit så arg så det finns inte men nu känner jag bara en enorm tomhet och stor smärtsam sorg.

KA och jag kämpar för att hitta något som kan kallas normalt men ingenting är det och då är det svårt. Vi har börjat på gym och vi skulle få introduktion med en personlig tränare förra måndagen men jag sträckte mig precis innan vi skulle åka, bara för att vi skulle flytta ett bord och jag sträckte mig lite för långt åt vänster med högra sidan, så jag bara skrek rätt ut. Det blev ingen introduktion då men vi skall försöka oss på en ny träff i veckan som kommer. Jag har ff lite känning av det men jag kan röra mig.

I morgon är en ny dag och med den förhoppningsvis nya möjligheter. Jag känner mig strypt men jobbar på att få ihop något som kan kallas drägligt så att det någon gång skall gå mer än drägligt. Aldrig trodde jag det skulle bli så här, aldrig. Ett utskitet bilbatteri har mer att ge än jag och betydligt mer go än jag. Tycker synd om KA för det är han som drar det oerhört tunga lasset och har så fått göra ett tag.

Vet inte om det går men skall iaf försöka mig på att sova för jag skall iväg till jobbet i morgon. Har jag tur funkar pendeltågen också.