När uteslutandet sätts i system att det går inte, det passar inte, det skall göras annat just då, ja men bara om det blir inom den tidsramen eller så sägs det ja och sedan blir det inget utan att man varken hör av sig eller dyker upp, eller så svaras det inte alls utan man bemöter med tystnad. Ttill slut någonstans så ger man upp och inser att där finns inget mer att vara del i.
Beroende på hur, var och kanske bara att, är det ofta som att förlora någon men skillnaden är att här lever det som sörjs över och den processen är svårare än definitivt dödsfall i många stycken. Innefattar det även fler som kommer i kläm av det hela blir det genast bråddjupt och ogreppbart i många stycken. Förstår inte hur man kan låta andra, oskyldiga betala ett så dyrt och faktiskt oersättligt pris genom att inte tillåtas vara delaktig.
Ofta går man då igenom en sorgeprocess och den har ju sina olika faser, mellan varven gås dessa igenom med vissa bakslag. Under perioden med djup, djup sorg har man fullt upp med att simma uppåt även om det hänger blytyngder i benen och man kommer aldrig upp till ytan men så – är man ändå där och då kommer nästa steg, ilskan. Iskan är befriande, den förlamar inte, den får ingång en om den inte är vänd mot en själv.
I ilskan kommer tex tankar som ”kommer aldrig att kunna förlåta det som gjorts” och ältandet och alla frågetecken får ge vika och till slut planar även det ut och det skapas ett annat sorts liv som trots allt kan vara gott.
#blogg100 inlägg 4 av 100