Vi hann iallafall träffas Yaro

Yaro, en viktig person i min uppväxt under åren i Afrika och närmare bestämt Ghana. Så tacksam att vi hann träffas när vi var i Ghana sommaren 2012 men så ledsen är jag nu. Har pratat med hans äldsta son George som bor i Holland för att få all information som fanns.

Yaro hade legat på sjukhus och hans lever och njurar hade mer eller mindre brakat ihop, han var diabetiker så kanske är detta sviter av det. Georg skulle prata med sin bro ghanatid klockan 20, vår tid 22 då dom ligger 2 timmar efter oss, för att få fram så mycket information som är möjligt. Jag får veta mer då George återkommer till mig.

Min önskan om att hinna ner en gång till och träffa Yaro och Auntie Mary sprack 🙁 Jag jobbade med att försöka få mina syskon att följa med ”hem” och för att tillsammans göra den resan.

Tack för allt fint du gav mig och min familj Yaro. You were pure magic and a man with high standards, thank you for being there for the Wesenlund kids.

 

Fler bilder på Yaro, Avskedsfesten i Ghana, Yaro, John och John-Kofi, Yaro och Auntie Mary för 2 år sedan

Magiskt ändå att efter 36 år kunna träffa honom och hans familj.

Inlägg 60 av 100 #blogg100

Bloggar etiketter: , , ,

Vaknade i Ghana

för ett år sedan. Min 36 år gamla dröm hade äntligen slagit in och slitit för det hade både KA och jag gjort. I går för ett år sedan började vi den resan.

Hade planer på att skriva om den magiska resan och göra en resesammanfattning när vi kom hem men det hände så många saker då, moster blev dödad, jag blev väldigt sjuk och annat som blev gjorde att det inte blev någon. Denna sommar blir det en sådan efter att vi kommer hem från Göteborg.

Jag förundras över att resan faktiskt blev av, att vi fick ihop alla pengarna efter alla år av undantag, att vi mötte dom människorna vi mötte och att minnena fick bekräftelser. Dom mäktigaste mötena var ändå att få träffa Yaro med familj igen och besöket i Larteh.

 

Bloggar etiketter: , ,

Detta är bara för häftigt, efter mitt besök i Larteh där min pappa var äreshövding…

Detta är bara för häftigt, efter mitt besök i Larteh där min pappa var äreshövding och min mamma är Queen Mother har högste ansvarige för hela Akuapem, Gyedu Nkansa, hittat mig på Twitter (hur nu det är möjligt bara sådär och på rätt inlägg om mitt besök i Larteh också).,

Glömde Wikipedialänken, http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_rulers_of_the_Akan_state_of_Akuapem_Guan

Här är Twitterurlen, jag tycker iaf det är jätteroligt 😉 https://twitter.com/kofi_otu/status/232328523786903552

Förklarande länk finns i kommentarerna också.
https://plus.google.com/114946439747682009457/posts/8GYgMKMio74

Embedded Link

Carina Wesenlund-Jonsson – Google+ – Här var jag väldigt välkomnad av både överstehäxan och…
Här var jag väldigt välkomnad av både överstehäxan och högste talman, tyvärr var hövdingen borta och återkommer i morgon. Det hände mycket häftigt här…

Google+: View post on Google+

Bloggar etiketter:

Väldigt välkomnad av både överstehäxan och högste talman

Här var jag väldigt välkomnad av både överstehäxan och högste talman, tyvärr var hövdingen borta och återkommer i morgon. Det hände mycket häftigt här idag och det är också här min pappa var hövding tills han dog.

Just nu sitter vi i bilköer på motorvägen mellan Accra och Tema efter dagens besök i Larteh på väg tillbaks till Tema.

Bakgrunden till besöket i Larteh finns här att läsa

Embedded Link

photo
carinawj’s photo on Instagram

Google+: View post on Google+

Bloggar etiketter: , ,

This is purely magical, our dear stewart Yaro

This is purely magical, our dear stewart Yaro is still alive and well, I could never dream about this ever to happen. The last time I saw him was 36 years ago.

Embedded Link

Yaro, our beloved stewart from before « Gökalbum
An important person in my life and many thoughts about how I would ever find him and if I did, would he be alive. Today we were at Ghacem, gott a great tour around the Tema Plant and saw the developme…

Google+: View post on Google+

Bloggar etiketter: , , , , ,

Äntligen på vårt gamla barndomsställe

Äntligen på vårt gamla barndomsställe, Juli, Arnulf och jag sittande vid nästan exakt samma bord som för drygt 36 år sedan. Inga palmblad på parasollerna men annars likt.

Så här såg det ut då:

och så här ser det ut numera, åtminstone 2012:

Embedded Link

photo
carinawj’s photo on Instagram

Google+: View post on Google+

Bloggar etiketter: , , ,

Fredag, dagen vi vaknar i Ghana efter 36 år

och det var en väldigt speciell och konstig känsla. Vi hade alla sovit som klubbade sälar och vaknade ivriga att utforska våra barndomstrakter.

Frukost hade vi önskat till klockan 9 (11 svensk tid). Fasta planer för dagen hade vi inga och eftersom Julie åker hem redan när touren slutar, dvs direkt till flygplatsen, ville vi att hon skulle bestämma det hon önskade att få med sig innan touren. Innan vi gick från Gracecourt blev vi tillfrågade om vi skulle äta där och isf vad vi ville äta. Vi beställde fufu med 2 olika soppor till och undrade om vi också kunde få vara med när dom gjorde den för att både se och fotografera det hela och en annan maträtt som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter men det kommer.

Auntie Grace (som äger Gracecourt Guesthouse i samma område vårt första hus fanns, Community 2, hade ordnat så Edward som är husets nattvakt och hade jobbat till 6 på morgonen, skulle gå med oss som både lots och lite stöd/skydd (säkerhetsskydd behövs inte här men vi är helt nya och hittar ingenstans och det kändes skönt att ha med någon runt så här första dagen).

Första stopp var växlingskontoret så vi fick ghanesiska pengar, dvs nGC (new Ghana Cedi) och nästa en mobiloperatör och jag hade kollat runt på Vodafone men det blev MTN. Edward gick in först och pratade med vakten i dörren och sedan blev vi invinkade och fick lämna ifrån oss id-kort, i det här fallet körkorten. Det fanns en hel del personer därinne som satt och väntade på sin tur. Efter en liten stund förstår vi att vi går före alla andra köande utan att ha behöva gå fram till någon av alla kassorna, allt ordnas framför näsan på oss där vi sitter på besöksbänkarna. Det kändes liiite väl fel men så blev det iaf.

Turligt nog var vi kloka och hade tankat vatten och hade även med oss vattenflaskor (man dricker INTE kranvatten, kolera är farligt!) för trots att klockan INTE var mycket var det riktigt varmt. Hög luftfuktighet och över 31 grader varmt vid 11 snåret på förmiddagen var rätt häftigt. Jodå, vi hade smort in oss ordentligt också och hade långärmat som skydd.

Efter MTN var det raka vägen mot marknaden till fots. Vi vandrade på laterit (röd sand) längs småhus, kiosker, butiker olika varianter och människor som satt där med sina varor längs vägen och sålde.

Det var lite av varje och ännu mer allt möjligt. Visst luktade det lite si och så men för mig och oss andra gamla ghanabarn var den lukt som sa hemma. Stånd med sådant vi köpte som barn såsom kenke, gari, grillade majskolvar mm, mm fanns överallt.

Vi gick och letade efter en hatt till KA så han skulle slippa bränna skolten. Stånd efter stånd med kepsar, rastafari hattar mm hittade vi men inte riktig ghanesisk hatt. Till slut gav vi upp det och Edward, vaktmannen, sa han skulle ordna det direkt efter kommande nattens nattvaktande.

Vi pratade också mycket om gamla minnen som dom där kokta, blöta jordnötterna i sitt eget skal som var så gott. Ingentans såg vid sådant men mycket annat som vi kände igen.

Vi var ganska möra redan av värmen och alla intryck och skulle ta oss tillbaka till Gracecourt Guesthouse men ta vägen förbi alla vår första skola, Tema Parents Association, TPA. Edward grejade 2 taxis och vi for iväg mot TPA.

Den blå muren runt skolan kändes genast igen och Edward pratade med några personer där som sa att vi måste gå runt för att kunna komma in på området och det gjorde vi gladeligen allihopa. När vi kommer dit möts vi av skolpersonal och vi förklarar vilka vi är och varför vi är där och då hämtas skolans headmistress (rektor) och vi berättar igen varför osv och hon visar oss glatt runt bland klassrummen och alla dom små barnen. Skolan är numera bara en sorts förskola men med aktiv skolundervisning mellan 08:00 och 13:00. Flickorna har exakt samma sorts skolunifrom som vi hade, blå- och vitrutiga klänningar (små rutor) och jag hade helt glömt bort att vi hade sådana men kände igen det direkt.

Julie och Arnulf visades till sina gamla klassrum och det var stora och omtumlande känslor och jag bara stod där och tittade och undrade och tänkte. Så häftigt (jag kom inte ihåg vilket klassrum som var mitt så men det gjorde absolut ingenting).

Vi kom mitt i småbarnens (dom yngsta var från 3 år) vilopaus och dom satt vid sina bänkar och lutade huvudena mot bänkarnas lock och skulle sova). Så småningom kom fler och fler lärare fram och ville prata, hälsa och undrade ännu mer såklart. Några kände den och den läraren och andra kände det och det f.d barnet (alla är vi vuxna idag) som kände den och den och så fortsatte det ett tag.

Samvetet gnagde väldigt med tanke på att Edward inte hade sovit så det var dags att dra sig vidare mot Gracecourt. Edward grejade 2 taxis och vi åkte tillbaka till vårt boende.

Vi satte oss och funderade, pratade och mindes fler och fler saker, fler och fler personer, fler och fler olika grejer vi gjorde då. En liten märklig grej var när en av småbarnen vid skolan kom fram till mig och la hennes hände rmot mina så började jag automatiskt och skulle göra en grej med händerna, en grej som vi brukade göra när vi hade rast. Man gör olika rörelser mot varandras händer. Så konstigt egentligen men det satt i kontakten med som små ghanesiska barnens händer.

Jo, orden jag mindes från Ghana var bland annat obroni koko och bibini koko men jag visste inte vilket av orden obroni och bibini betydde vit eller svart men blev snabbt varse redan när vi började vår promenad mot växlingskontoret och MTN.

fortsättning följer i nästa inlägg

 

 

Bloggar etiketter: ,