Liberia Reunion 2016

Ännu en speciell sak detta år, Liberia Reunionen, i Vadstena 2016. Dit åkte jag tillsammans med en barndomsvän jag inte ens visste om förrän några kommentarer i en tråd på G+ gjorde att vi förstod att vi tom lekte tillsammans som små lintottar i Liberia. Har hittat Anne på både film och foton från Liberia. Världen är lite magisk ändå.

Bloggar etiketter: , ,

Country Chop

eller Groundnut Stew är en västafrikansk traditionell maträtt. Jag skulle kalla det för nationalrätt, åtminstone för alla utlandssvenskar/norrmän och annat löst folk som bodde i Liberia och Ghana på 60 och 70 talet . I Ghana sa man palmnut stew. Det tillagas inte som i länken ovan utan mer som så här,

Nästa vecka skall vi äta den maträtten och mamma skall laga till den så vi skall köpa den viktigaste ingrediensen Palm Butter. Undra om det kommer att smaka som jag minns att det smakar. Vi har ätit  rätten efter att vi flyttade från Afrika men det är trots allt många år sedan.

Den maträtten tillsammans med pepper soup är Mitt Afrika i matväg.

Syrrans äldsta tar studenten så vi skall ner till Göteborg med skön fröken och vän. Nej, vi skall inte äta maträtten den dagen, tror inte att de andra studentgästerna vill utsättas för den särskilda rätten utan att få chansen att välja.

Bloggar etiketter: ,

Kolera i Sverige?!

Det låter som rena rama fantasiutsagor för mig som är uppvuxen med koleravaccin varje år. Under mina 14 år i Liberia och Ghana vaccinerades vi mot kolera. Jag minns inte tiden i Liberia med vaccinet men väl i Det gjorde inte ont att bli stucken i armen men efteråt gick armen knappt att röra om man inte satte i gång att röra den direkt efter sprutan. Sträcka ut hela armen och röra hela armen upp och ner och fram och tillbaka innan vaccinet ställde till det.

Jag minns att lillebrorsan var en djävul med att retas när vi alla 3 stod där och vevade runt på vår stuckna arm för att den inte skulle stelna till och göra så vansinnigt ont efteråt. Brorsan var alltid en liten pajas och ävenså vid dessa tillfällen, det bästa han visste var att liksom peta till på armen och vi vrålade av smärta.

Jag vet inte om koleravaccin gör lika ont i dag som det gjorde för drygt 30 år sedan men jag vet att vi var tvungna att vaccinera oss varje år. Vaccinerade man sig inte var det ganska vanligt med dödsfall av kolera och den var inte särskilt trevlig att dö i för den är oerhört smärtsam utan åtgärder. Jag har svårt att smälta att denna dödliga smitta finns här i Sverige. I Ghana kokades vattnet och sedan filtrerades det innan vi fick dricka vatten. Vi barn var ju lite som vi var och drack faktiskt ganska ofta vatten direkt ur kran men kanske hade vi mer tur än skicklighet. Märkligt det där, väldigt märkligt.

Bloggar etiketter: , ,

Herman har dött

Cheetas bästa vän Herman har dött. Herman var alfa hannen och tydligen ville hans kompis sedan 5 år ta över och det blev en riktigt fajt som knappt gick att bryta. Herman blev väldigt skadad och opererades i flera timmar men han klarade inte det utan dog. Han blev iaf 42 år. Så stiliga kort har jag hittat på honom och jag hoppas verkligen att jag får kopior. Uppdaterat: 20100501, jag fick kopior, kika själva på denna sida och tänk att han var en gammal kille. Artikeln är borta så detta stämmer inte längre: ”Det står om Cheeta i texten fast dom har skrivit Guita men det är min Cheeta”.
Fasen vad ont det gör, jag hade hoppats kunna ta mig till Lowry Park Zoo för att träffa honom, en länk till mitt livs kärlek, chimpansen Cheeta. Det finns mer om Cheeta och Herman och mannen som för alltid är ”min” uncle Ed, mannen som tog med Cheeta och Herman till USA och gav dom ett underbart liv trots att Cheeta dog för länge sedan, på min afrikasida.
Det är mina rötter och kärleken till djur kommer därifrån och den absoluta kärleken till chimpanser har sitt ursprung där.

Artiklar om Herman från diverse tidningar:
http://www.naplesnews.com/
http://www.tampabaylive.com/
http://www.cbs47.com/
http://www.firstcoastnews.com
http://www.tbo.com/
http://www.tampabays10.com/
http://www.sptimes.com/
http://www.wpmi.com/
http://www.tbt.com/tampabay/

Bloggar etiketter:

Väggarna, ja delar av dom iaf, är uppe nu!

Det betyder att under morgondagen eller torsdag kommer väggarna att vara helt uppe som vi förstått om inget annat kommer i vägen vill säga. Nu återstår egentligen bara att få priset på det hela så att försäkringsbolaget kan få det och ge oss våra kostnader så att vi kan ordna ekonomin med uppskov. Jag fasar lite för slutsumman där men, men, det skall göras oavsett vad så hit me´t. Vi får antagligen kostnadsdelen i morgon. Det är endast på återställningen av ytskikten och inte väggar och sådant för det är HSB´s ansvar precis som kostnaden för alla elåterställningar som uttag och kontakter är HSB´s del.

Jag har skrivit en massa om helgen i Kungälv men det är nog ingen som kommer att orka läsa det så jag finslipar det i godan ro för det är mest för mig och mina medliberiabarn och övriga ”medlidande” ;). Jag har delat upp det i 3 delar så att den som har lust kan ta det i delar och inte försmäkta av all text. Del 1 och Del 2. Kanske är det ointressant också men inte för mig. Det är mycket känsla och glädje, euforisk glädje och mest av allt att äntligen träffa andra ”osvenska” på det viset jag är. Tänk att alla var så ”osvenska” och jag kände mig så hemma i det gänget trots att jag inte kände någon egentligen förutom Kicki.

En liten förhandsmak om helgen för den som har lust kan man få via Lamco Reunion´s sida och där kika på alla reunions, ja det är jag med den skeva omlottkjolen, som är längre än den ser, på första raden. Glad var jag som synes,

 

 

 

 

Fotograf, Ann Huber

 

På årets del finns två filmsnuttar som du numera hittar här,  (funkar dom inte i Quick Time prova i Media Player, det fungerade för mig) från en finsk kille som bor i Norge och pratar svenska med lätt, lätt norsk brytning. Det häftiga med Tauno är att han även pratar ”flytande” liberian broken english, riktig engelska och så basa, ett av stamspråken från Liberia, detta trots att det är dryga 35 år sedan även han kom därifrån som 15 åring.

I filmsnuttarna tackar han för maten och manar på om att hålla listan med epostadresser osv uppdaterad och berättar om kaffet som Fars Hatt bjuder på på broken english á liberian style inklusive summan av kardemumman, jag skriver inte fel, lyssna i stället. Efter det började många av oss (inte jag, kommer inte ihåg ett smack tyvärr) prata på samma broken english och skratten tog aldrig slut. Gester och sättet är bara så Liberia så det finns inte, rättare sagt så mycket mitt Afrika.

Goder natt och tills nästa gång jag har lust att skriva vilket händer mer och mer sällan.

Liberiabarnens träff del 2 – vi är inte kloka någon av oss ;)

Ute kommer ovädret ganska snabbt över Kungälv med omnejd och vi rökare drar oss in till resten av gänget som sitter och pratar, pratar och pratar och både kramas (med okända och kända) och skrattar. Helt otroligt. Kicki har med sig ett kuvert som ”min” uncle Eddie har skickat. I detta kuvert finns det bland annat en telefonkatalog från 21 september 1963 och gissa vad, vår familj finns med i den med husnummer, Loop 1 hus 127 (första huset vi bodde i och det var ett pelarhus) och så vårt telefonnummer som jag inte minns just nu. Får materialet för inscanning när Kicki har suktat färdigt.

Telefonkatalogen går runt och diskussionerna om vilket hus vem bodde i förhållande till någon av oss fick sig lite mer bränsle för en del kom ihåg lite annorlunda men kartan i slutet av katalogen innehöll bevis för den enes eller andres minnen. Där satt jag som ett litet spån och mindes inte (jag var 6,5 år när vi flyttade från Liberia till Ghana) ett smack men var väldigt vetgirig.

Mina försök till konversation var en artikel Ed hade skickat till mig som handlade om när Cheeta dog den 7 februari 1987 i ”massiv heartattack”. Den artikeln skall jag vid tillfälle översätta och göra så enhetligt som möjligt. Det blev en liten kul grej av Cheeta, min artikel och samtalsämnen. Dom övriga letade gamla klasskompisar, seglarkompisar från Nautical Club (en del föräldrar startade och byggde upp en båtklubb), tenniskompisar och så kärlekar från då. Tänk att vi var alla födda mellan 1950 och 1965. Egentligen så undrade ju även jag om någon visste vem jag var, kände mig från då osv och gissa vad, en kille gjorde det faktiskt. Hans mamma var väninna till min och han såg mig som liten bebis och lite större 🙂 Han tyckte jag var lik bilder på mamma och jag är lik min mamma. Lycka att en hade någon sorts relation till mig.

En kille (somliga skulle nog säga 50 årig gubbe men ingen gubbe fanns där inte, jag garanterar), Tauno, är bara att beundra. Han pratar helt ren Basa och också helt ren broken english á la liberian way. Snart är delar av gänget (inte jag, minns ett endaste dugg) igång och pratar det som sitter efter 40 års bortovaro.

Vi åt en bit middag, hungern var tydligen där ändå, jag blev bjuden på planka av Kicki och så satt vi där och tjoade och skrattade. När tiden gick tänkte vi försöka vara pigga till nästa dag så Kicki och jag drog oss till vårt rum för pigghetsklokheter och fick sedan bröderna Forslund och Roger som skrattsällskap till arla morgonstund.

Ingen av oss var särskilt pigga morgonen därpå, väckarklockan ringde en hel timme för tidigt, 7 *iijk* / vi tänkte äta en njutningsfull frukost i lugn och ro). Ja, ja tänkte jag det går la att vila middag en timme eller två så att jag orkar middagen/festen och nattens dansövningar.

Bloggar etiketter: ,

Jag lever

och har varken gått i graven eller rymt men jag har ingen tid under dagen och orken tryter när jag väl är hemma. Till råga på allt damp det ner en DVD med massor av musik från då och nu. En låt jag önskade mig särskilt var Single Girl och den fick jag i flera versioner, tusen tusen tack bröderna Forslund. Salig är milt beskrivet.

Det är mängder av låtar från 60, 70 och så en del särskilda ”Liberia” låtar som får mig och många andra liberiabarn att ”shake loose” och försöka ge sig på bump eller annat dansande åt det hållet. Jag skrattar ff åt alla ”gubs och gums” som såg ut som en drös 17 åringar där vi alla skakade loss på dansgolvet i nostalgins tecken.
Ingen i den gruppen, som var 82 till antalet, kunde kallas annat än tjejer och killar för så var vi alla och det har inget med alkohol att göra på några som helst plan.

Nästa träff hålls i Finnhamn år 2008, må vi alla leva och ha hälsan tills dess för en sak är säker, dit skall jag och många andra med mig.

Nu tänker trött, tråkiga jag gå och lägga mig så sov så gott. Jo, ett litet p.s. växellådan var inte växellådan (tack och lov) utan bara en trasig sprint och det blev billigt om man jämför med alternativet, bara 500:- riksdaler och glädjen var ganska så total över det också faktiskt.

Tänk, otur allt som oftast men samtidigt mitt i skiten så nog fasen har vi tur ändå på något absurt sätt.

Bloggar etiketter: ,

Liberiabarnens träff del 1 – nedresan.

Liberiabarnen är ”osvenska”

Vilken helg, helt underbar men alldeles för kort om man skall få lite sömn också. Det började med att det var dags att dra på fredag morgon. Då ringer KA Dino för att höra om bilen och då bes Ka sätta sig och fasan slog till hårt men då säger Dino att det enbart var en liten fisig sprint och att bilen var klar att hämta.

Snabbt som attan ringde jag Kicki som var på väg från Nyköping med tåget att vi kommer men bilen först och det var okej. Snabbt iväg och hämta bilen, dumpa av den andra och så in mot Centralen. In och hämta Kicki och så helomvändning mot Järva Krog där bröderna Christer och Stefan redan hade anlänt. Vi kom bara ca 15 senare än planerat men bilen kom ivägen och det var bara ett måste för det krävdes två förare.

I bilen började så resan ner mot the happening. Bra musik och jag börjar sjunga hellre än bra och snart instämmer även Kicki och grabbarna garvar gott. Musiken varvades med humor á la Stefan och Crister och det rörde sig om humlor, vaselin, öl på moln, osynlig man med mör rumpa osv, osv. Vi garvade och sjöng mer eller mindre hela resan ner, jag lovar och svär att vi inte var berusade av annat än glädje och spänning. Rastade för kaffe en gång och mat en gång och så var det systemet i Laxå som inte hade någon kö men tre kassor och en analys om snickaren som antagligen var brottare.

Äntligen framme vid 17:30 tiden tror jag för ingen av oss kikade egentligen på klockan. Vi checkade in och fick infot att alla bokade liberiabarns rum var fulla förutom 3, nästan alla övernattningsfolk här med andra ord. Spännande tänkte iaf jag och så iväg mot våra rum och så en liten sittning framför poolen innan mötet med alla andra okända ansikten inomhus.

Bloggar etiketter: ,

Kände du Ed Schultz, tomten på flotten, schimpansfarbrorn?

Researranemangen blev inte helt färdiga förrän ganska nyligen. En efterlysning till liberiasvenskar från Buchanan från 60- och början på 70talet som känner igen uncle Eddie, Ed Schultz, tomten som kom på flotten på stranden (skrämde slag på mig som var ganska liten då) och mannen med flera schimpanser.

tomten_web-thumb.jpgEd var gift och hade två barn, Sandy och Roger (Roger kommer också hit) och for hem till Ohio 1971 från Liberia. Ed hade naturligt nästan vitt hår så han var en perfekt tomte redan som ung. Denna bild visar min mamma, Cheeta och Herman och Ed´s dotter Sandy

cheetaoherman.jpgEd kommer till Sverige om en vecka och önskar träffa vänner från den tiden alternativt barn som minns och eller har en relation till Ed. Det kommer att vara en träff i Oxelösund för dom som har den möjligheten och Ed kommer också att vara i Stockholm en dag eller två därimellan kommer han att eventuellt att vistas lite i Norge tillsammans med Kicki Belldal Anderssons familj. Kicki är barn av den tiden precis som jag är. Vi har olika relationer till Uncle Eddie, Kicki blev räddad av honom på beachen och jag har Cheeta, min älskade lilla pälsklädda varelse och så hennes kompis Hermann. Ed tog med sig Cheeta och Hermann till Ohio där dom hade ett bra liv och sedan blev det Lowry Park Zoo, Tampa Florida för dom båda eftersom dom blev för stora och för starka. Snälla hör av er, sprid detta bland liberiasvenskarna och deras barn. Jag har skapat en provisorisk epostadress för kontakt med mig om detta och adressen är ed@gokboet.nu annars går det att använda kontaktformuläret eller skriva en kommentar i detta inlägg. Skicka gärna med telefonnummer och eller adress för även om du/dina föräldrar inte kan komma så önskar Ed kontakt och lycka vore ju åtminstone ett telefonsamtal om möjligt eller epost/brev. Ed är idag 80 år ung och en driven datoranvändare som gått kurs för att kunna hålla kontakt.

(1) Cheeta och Herman

Nu har det gått en tid sedan jag fick veta hur det gick för Cheeta, (mer om Cheeta finns här att läsa) hur det faktiskt per idag fortfarande går för Herman och jag känner bara en otrolig glädje. När jag först fick kontakt och även besked om hur landet faktiskt låg till gjorde det ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Mailet med infot kom på en fredag morgon och hela den helgen var jag i ett mentalt kaotiskt och emotionellt instabilt läge. Tårarna flödade och tankarna for, runt, drömmande, längtande och allt annat omtumlande. Sedan så liksom förlikade jag mig känslomässigt med allt och kunde sedan känna eufori över hur fint både Cheeta och Herman faktiskt fick det tillsammans i USA ända tills Cheeta gick bort 1987. I alla fall så är det så här.

Familjen som Herman levde med heter Schultz och pappan i den familjen heter Ed även kallad Uncle Eddie eller tillika Tomten som kom på flotten. Familjen tog hand om Cheeta och när dom skulle resa hem till Ohio i USA 1971 följde givetvis Cheeta, Herman, Rudy och en till liten chimpans med dom. Deras liv där började med det jag kallar utopi fast det var just ingen sådan. Dom var med i familjen och levde som små barn. Under vintern använde dom vinteroveraller och lekte som vilket barn som helt ute i snön. När det var väder för det satt Cheeta och Herman med på traktorn och for runt och grejade i åkern.

Åren gick och dom blev lite för stora och starka för att kunna leva i en familj på det viset. Uncle Eddie förhandlade med guvernören för Tampa i Florida för att Cheeta och Herman skulle få det bra på deras zoo och att dom skulle vara tillsammans osv. Ed krävde mycket men det var för att familjemedlemmerna skulle få ett bra liv utanför familjen Schultz. Årtalet vet jag inte när Cheeta (nambytt till Birgita och förkortat till Gita med tanke på Tarzans apa Cheeta) och Herman flyttade till Lowry Park Zoo i Tampa Florida. Jag vet iaf att Cheeta gick bort 1987 och det var ett par tre veckor innan det nya habitatet skulle invigas med Jane Goodall, allas vår chimpansräddare. Cheeta och Herman var tillsammans ända in det sista och ja, jag klistrar in orden Uncel Eddie skrev om när Cheeta dog och för mig är detta smärtsamt men samtidigt så fint.

—— Gita usually came out of the nightbox and layed on top of it in the morning. Now I will tell you what was told to me by the chimp keeper who was a good man. For about two days she lost her appetite, and ate very little. Now this is a fact, Herman would take a handfull of food to her and put it in her lap, then she ate a small amount. then Herman took a handfull of grapes, which as you know the chimps are wild about. and put them again in her lap. She ate a few but not much. The management then called the vet that afternoon. Well the next morning the keeper seen her lying on her nightbox, which was not unusual as she looked like she was sleeping. but after an hour they realized that something was wrong. So they had to give herman a sleeping pill (this is put in an apple or bannana) and when he went to sleep they took Gitta out and found out that she had passed away.. Later in the day they called me and I went to the vets hospital and they brought her to me. I just kept looking at her for a long time, remembering all the fun times we all had together.

Herman lever och har det bra på ”sitt” habitat på Lowry Park Zoo i Tampa Florida. Han och dom övriga chimpanser i habitatet har klarat orkanen väl trots att Tampa drabbats hårt av dessa. Han är en 40 årig herre som njuter av livet ff. Uncle Eddie kommer ff varje vecka och ger Herman det obligatoriska äpplet. Deras möten sker i dag på utsidan och en bit ifrån varandra men jag har fått se hur Herman reagerar när Ed kommer och ropar på honom och det är värme och ömhet mellan vänner. Herman reser sig upp och går mot kanten där han kommer närmast Ed och där står han redo att svinga sin näve för att fånga det bästa han vet, äpplet från Ed hans ”pappa”. En liten parantes, Ed är en vis man som blir 80 år nästa år. Han har lärt sig datorn för att kunna kommunicera även nätledes.