Liberia Reunion 2016

Ännu en speciell sak detta år, Liberia Reunionen, i Vadstena 2016. Dit åkte jag tillsammans med en barndomsvän jag inte ens visste om förrän några kommentarer i en tråd på G+ gjorde att vi förstod att vi tom lekte tillsammans som små lintottar i Liberia. Har hittat Anne på både film och foton från Liberia. Världen är lite magisk ändå.

Country Chop

eller Groundnut Stew är en västafrikansk traditionell maträtt. Jag skulle kalla det för nationalrätt, åtminstone för alla utlandssvenskar/norrmän och annat löst folk som bodde i Liberia och Ghana på 60 och 70 talet . I Ghana sa man palmnut stew. Det tillagas inte som i länken ovan utan mer som så här,

Nästa vecka skall vi äta den maträtten och mamma skall laga till den så vi skall köpa den viktigaste ingrediensen Palm Butter. Undra om det kommer att smaka som jag minns att det smakar. Vi har ätit  rätten efter att vi flyttade från Afrika men det är trots allt många år sedan.

Den maträtten tillsammans med pepper soup är Mitt Afrika i matväg.

Syrrans äldsta tar studenten så vi skall ner till Göteborg med skön fröken och vän. Nej, vi skall inte äta maträtten den dagen, tror inte att de andra studentgästerna vill utsättas för den särskilda rätten utan att få chansen att välja.

Kolera i Sverige?!

Det låter som rena rama fantasiutsagor för mig som är uppvuxen med koleravaccin varje år. Under mina 14 år i Liberia och Ghana vaccinerades vi mot kolera. Jag minns inte tiden i Liberia med vaccinet men väl i Det gjorde inte ont att bli stucken i armen men efteråt gick armen knappt att röra om man inte satte i gång att röra den direkt efter sprutan. Sträcka ut hela armen och röra hela armen upp och ner och fram och tillbaka innan vaccinet ställde till det.

Jag minns att lillebrorsan var en djävul med att retas när vi alla 3 stod där och vevade runt på vår stuckna arm för att den inte skulle stelna till och göra så vansinnigt ont efteråt. Brorsan var alltid en liten pajas och ävenså vid dessa tillfällen, det bästa han visste var att liksom peta till på armen och vi vrålade av smärta.

Jag vet inte om koleravaccin gör lika ont i dag som det gjorde för drygt 30 år sedan men jag vet att vi var tvungna att vaccinera oss varje år. Vaccinerade man sig inte var det ganska vanligt med dödsfall av kolera och den var inte särskilt trevlig att dö i för den är oerhört smärtsam utan åtgärder. Jag har svårt att smälta att denna dödliga smitta finns här i Sverige. I Ghana kokades vattnet och sedan filtrerades det innan vi fick dricka vatten. Vi barn var ju lite som vi var och drack faktiskt ganska ofta vatten direkt ur kran men kanske hade vi mer tur än skicklighet. Märkligt det där, väldigt märkligt.

Herman har dött

Cheetas bästa vän Herman har dött. Herman var alfa hannen och tydligen ville hans kompis sedan 5 år ta över och det blev en riktigt fajt som knappt gick att bryta. Herman blev väldigt skadad och opererades i flera timmar men han klarade inte det utan dog. Han blev iaf 42 år. Så stiliga kort har jag hittat på honom och jag hoppas verkligen att jag får kopior. Uppdaterat: 20100501, jag fick kopior, kika själva på denna sida och tänk att han var en gammal kille. Artikeln är borta så detta stämmer inte längre: ”Det står om Cheeta i texten fast dom har skrivit Guita men det är min Cheeta”.
Fasen vad ont det gör, jag hade hoppats kunna ta mig till Lowry Park Zoo för att träffa honom, en länk till mitt livs kärlek, chimpansen Cheeta. Det finns mer om Cheeta och Herman och mannen som för alltid är ”min” uncle Ed, mannen som tog med Cheeta och Herman till USA och gav dom ett underbart liv trots att Cheeta dog för länge sedan, på min afrikasida.
Det är mina rötter och kärleken till djur kommer därifrån och den absoluta kärleken till chimpanser har sitt ursprung där.

Artiklar om Herman från diverse tidningar:
http://www.naplesnews.com/
http://www.tampabaylive.com/
http://www.cbs47.com/
http://www.firstcoastnews.com
http://www.tbo.com/
http://www.tampabays10.com/
http://www.sptimes.com/
http://www.wpmi.com/
http://www.tbt.com/tampabay/

Väggarna, ja delar av dom iaf, är uppe nu!

Det betyder att under morgondagen eller torsdag kommer väggarna att vara helt uppe som vi förstått om inget annat kommer i vägen vill säga. Nu återstår egentligen bara att få priset på det hela så att försäkringsbolaget kan få det och ge oss våra kostnader så att vi kan ordna ekonomin med uppskov. Jag fasar lite för slutsumman där men, men, det skall göras oavsett vad så hit me´t. Vi får antagligen kostnadsdelen i morgon. Det är endast på återställningen av ytskikten och inte väggar och sådant för det är HSB´s ansvar precis som kostnaden för alla elåterställningar som uttag och kontakter är HSB´s del.

Jag har skrivit en massa om helgen i Kungälv men det är nog ingen som kommer att orka läsa det så jag finslipar det i godan ro för det är mest för mig och mina medliberiabarn och övriga ”medlidande” ;). Jag har delat upp det i 3 delar så att den som har lust kan ta det i delar och inte försmäkta av all text. Del 1 och Del 2. Kanske är det ointressant också men inte för mig. Det är mycket känsla och glädje, euforisk glädje och mest av allt att äntligen träffa andra ”osvenska” på det viset jag är. Tänk att alla var så ”osvenska” och jag kände mig så hemma i det gänget trots att jag inte kände någon egentligen förutom Kicki.

En liten förhandsmak om helgen för den som har lust kan man få via Lamco Reunion´s sida och där kika på alla reunions, ja det är jag med den skeva omlottkjolen, som är längre än den ser, på första raden. Glad var jag som synes,

 

 

 

 

Fotograf, Ann Huber

 

På årets del finns två filmsnuttar som du numera hittar här,  (funkar dom inte i Quick Time prova i Media Player, det fungerade för mig) från en finsk kille som bor i Norge och pratar svenska med lätt, lätt norsk brytning. Det häftiga med Tauno är att han även pratar ”flytande” liberian broken english, riktig engelska och så basa, ett av stamspråken från Liberia, detta trots att det är dryga 35 år sedan även han kom därifrån som 15 åring.

I filmsnuttarna tackar han för maten och manar på om att hålla listan med epostadresser osv uppdaterad och berättar om kaffet som Fars Hatt bjuder på på broken english á liberian style inklusive summan av kardemumman, jag skriver inte fel, lyssna i stället. Efter det började många av oss (inte jag, kommer inte ihåg ett smack tyvärr) prata på samma broken english och skratten tog aldrig slut. Gester och sättet är bara så Liberia så det finns inte, rättare sagt så mycket mitt Afrika.

Goder natt och tills nästa gång jag har lust att skriva vilket händer mer och mer sällan.

Liberiabarnens träff del 2 – vi är inte kloka någon av oss ;)

Ute kommer ovädret ganska snabbt över Kungälv med omnejd och vi rökare drar oss in till resten av gänget som sitter och pratar, pratar och pratar och både kramas (med okända och kända) och skrattar. Helt otroligt. Kicki har med sig ett kuvert som ”min” uncle Eddie har skickat. I detta kuvert finns det bland annat en telefonkatalog från 21 september 1963 och gissa vad, vår familj finns med i den med husnummer, Loop 1 hus 127 (första huset vi bodde i och det var ett pelarhus) och så vårt telefonnummer som jag inte minns just nu. Får materialet för inscanning när Kicki har suktat färdigt.

Telefonkatalogen går runt och diskussionerna om vilket hus vem bodde i förhållande till någon av oss fick sig lite mer bränsle för en del kom ihåg lite annorlunda men kartan i slutet av katalogen innehöll bevis för den enes eller andres minnen. Där satt jag som ett litet spån och mindes inte (jag var 6,5 år när vi flyttade från Liberia till Ghana) ett smack men var väldigt vetgirig.

Mina försök till konversation var en artikel Ed hade skickat till mig som handlade om när Cheeta dog den 7 februari 1987 i ”massiv heartattack”. Den artikeln skall jag vid tillfälle översätta och göra så enhetligt som möjligt. Det blev en liten kul grej av Cheeta, min artikel och samtalsämnen. Dom övriga letade gamla klasskompisar, seglarkompisar från Nautical Club (en del föräldrar startade och byggde upp en båtklubb), tenniskompisar och så kärlekar från då. Tänk att vi var alla födda mellan 1950 och 1965. Egentligen så undrade ju även jag om någon visste vem jag var, kände mig från då osv och gissa vad, en kille gjorde det faktiskt. Hans mamma var väninna till min och han såg mig som liten bebis och lite större 🙂 Han tyckte jag var lik bilder på mamma och jag är lik min mamma. Lycka att en hade någon sorts relation till mig.

En kille (somliga skulle nog säga 50 årig gubbe men ingen gubbe fanns där inte, jag garanterar), Tauno, är bara att beundra. Han pratar helt ren Basa och också helt ren broken english á la liberian way. Snart är delar av gänget (inte jag, minns ett endaste dugg) igång och pratar det som sitter efter 40 års bortovaro.

Vi åt en bit middag, hungern var tydligen där ändå, jag blev bjuden på planka av Kicki och så satt vi där och tjoade och skrattade. När tiden gick tänkte vi försöka vara pigga till nästa dag så Kicki och jag drog oss till vårt rum för pigghetsklokheter och fick sedan bröderna Forslund och Roger som skrattsällskap till arla morgonstund.

Ingen av oss var särskilt pigga morgonen därpå, väckarklockan ringde en hel timme för tidigt, 7 *iijk* / vi tänkte äta en njutningsfull frukost i lugn och ro). Ja, ja tänkte jag det går la att vila middag en timme eller två så att jag orkar middagen/festen och nattens dansövningar.