Uncle Eddies mail

(mail från Uncle Eddie skickat den 23 april 2004 04:41 )
Well Carina you can see I still remember the Swedesh greeting.
Thank you very much for the four pictures, the reason I seen then was that my son Roger, in his travels came through Tampa yesterday and stayed with me for a few hours. From his instructions I may be able to download pictures myself, if I havent forgetten how to do that. Now the picture with your mother holding the two chinps, Herman on the left and Gita on the right Is just great. Now the little girl on the left is no other than my daughter Sandy. Its great that you are writing to the Zoo, let me know what answeres they give you.

Now Carina, if they dont answer your questions, then address your letter to the president of the Zoo. His name is Lex Sallesbery. He is from Austrailia, and has been with the Zoo for about 17 years. He started in charge of the Aviary and worked his way up to the presidency. In fact Lex is the one who introduced me to Jane Goodall when she was here for a while. In fact Jane was in love with Herman, he was so differint from all the other chimps she has met and asked about his history and that is how I got to meet her. Believe me she is a nice sweet lady. Have some pictures with Jane and I and Kicki will see them when she comes.

Yes, now I see your mother holding the chimps in one picture, and I remember her very well. And your Dad too. We used to drink together now and then and had some good times together. Does Your dad have an email address? If so please send it to me. And be sure to tell him we are in contact. Am sending this email to about eight other people, am learning more each day about this computor business. Gita died in the late 80s about 2-3 weeks before we opened up the great addition to the zoo which included the chimp island. (thats when Jane Goodall came) anyway Herman is by far the oldest resident of the Zoo animals and people too.

Am sorry to say Carina that no one (outside of Lex) knew Gita. Gita usually came out of the nightbox and layed on top of it in the morning. Now I will tell you what was told to me by the chimp keeper who was a good man. For about two days she lost her appetite, and ate very little. Now this is a fact, Herman would take a handfull of food to her and put it in her lap, then she ate a small amount. then Herman took a handfull of grapes, which as you know the chimps are wild about. and put them again in her lap. She ate a few but not much. The management then called the vet that afternoon. Well the next morning the keeper seen her lying on her nightbox, which was not unusual as she looked like she was sleeping. but after an hour they realized that something was wrong. So they had to give herman a sleeping pill (this is put in an apple or bannana) and when he went to sleep they took Gitta out and found out that she had passed away..
Later in the day they called me and I went to the vets hospital and they brought her to me. I just kept looking at her for a long time, remembering all the fun times we all had together.

Its hard to remember all the things we had together in life, she was a full grown chimpanzee, and looked nothing like she was when she was young. When I donated them to the Zoo we had a written agreement signed by the mayor of tampa that the city of tampa would keep them forever ( I was offered $5000.00 for the pair from a medical firm and I told them to get lost)

From the first day in the zoo to the end never has a zoo employee ever gone in the cage with them. I went every week with apples fruit and cookies in my pockets, and of course had my own key to the cage and went in and played with them till about 1980, then after that common sense must prevail, ……..and no more. but however always fed them through the bars. There is a sharp line of definition between bravado and stupidity and common sense should prevail. Regardless of how much I played with the chimps I still have my ten fingers.

Well Carina one day we will meet and talk some more about chimps. Tell your Mother and Dad I said hello. And by the way tell your Dad that I still remember the way to make a scandinavian toast the way that he taught me to take a drink. (wonder if he remembers……I do) Will be looking forward to picking up Kicki at the airport at 5:35 May 7.

Love, Uncle Eddy Forgive any spelling errors, I dont use that computor benefit.
(Utdrag ur nästa mail också detta om Cheeta och Herman, skickat den 24 april 2004)

It sure broungt back memories, thinking about Birgita (cheeta) Looking at her on the table, and thinking of the good times we had together, when we came back from Africa we went back to Ohio where we came from, and bought a small farm with two nice houses on it, it came with a tractor & everything. We lived in one house and rented the other one out to a nice couple. On week-ends I used to take the tractor out and cut the high grass, and of course both chimps were on the tractor with me, they just loved it, Also in the winter time we made a snow man and dressed the chimps up in childrens winter clothes with boots on. (I have pictures of them running through the snow) and of course at x-mass time we have a nice picture of Liz and I and both children with both chimps on out laps in front of our x-mass tree.

Tillbaka till rötterna

kan man inte kalla det jag gjort idag men en bra bit på väg kanske. Jag var till Liberia Dujar som är en organisation som försöker bygga upp delar av allt som inte längre är och främst skola för ungdomar – som är framtiden.

Jag skulle köpa en bok som gamla liberiasvenskar skrivit snuttar i om livet och glimtar ur livet där nere. Jag blev kvar i ca 3 timmar, en riktig långlunch men jag var kvar på jobbet ett tag efteråt istället för det finns en hel del att göra för mig. Jag blev samtidigt medlem fast avgiften har jag ännu inte betalat men jag skall.

Häftigt värre var det iaf och ordföranden i organisationen kände min pappa från då och han kände även igen familjen som vi döptes med så nu vet jag vad dom heter också. Jag skall dit en sväng i morgon och installera en scanner och visa hur man gör för nästa vecka den 6:e maj (jag skall närvara då) skall det visas kort som tagits från organisationens resa till Liberia för några veckor sedan.

Jag läste några snuttar ur boken på pendeltåget hem och satt och skrattade och skakade på huvudet mellan varven så jag antar att mina närmaste medresenärer trodde jag var tokig eller något men det tänkte jag inte på då.
Natti!

Tomte

hade vi även till jul, precis som här i Sverige, Norge och på många andra ställen här i världen.. Jag har under dom senaste veckorna fått veta att en särskild tomte, som jag även tjatat om till mina gamla kompisar och kanske även nyare, han som kom på flotten, är samme man som tog med sig Cheeta och Herman till USA.

tomten_web-thumb.jpgTomten Ed Schultz även kallad Uncle Eddie av oss barn då och även nu. Dom andra på flotten har jag inte en aning om vilka dom är däremot vet jag att en av fotograferna är Lasse Coliander, f.d Harbour Master i Liberia, fast han syns ju inte. Alla barnen stod samlade på stranden och väntade med spänning och jag, ja jag var livrädd har mamma berättat för mig. Det där var något farligt som kom åkande.

Inget mail men

väl besökare från zoot. Jag fick ju ett kvitto på läst mail och jag var ju tvungen att kika efter ipadressen från kvittot i loggern och ja, dom har kikat på bilderna på Cheeta, sent i eftermiddag. Texten till är ju inte på engelska men foton talar för sig själv ibland. Nåja jag får väl hålla mig lite till tåls och hoppas att det kommer ett mail och helst med foton.
God natt och sov gott, det tänker jag göra.

Från zoo intet nytt

än så länge och jag vet iaf att mailet kommit fram och det är bra. Varför maila ett zoo i USA kanske kan undras men det är där Herman bor och där även Cheeta bott. Det jag hoppas på är en liten livshistoria om Cheeta och också Herman. Jag vill veta hur hon haft och hur gammal hon blev. Uncle Eddie som jag har fått kontakt med är gammal och jag vill inte tjata eller vara för ivrig så jag tar genvägen via zoo istället. Mera kaffe, återkommer senare.

Tro inte att jag är knäpp

för jag vet att jag är det redan. Från födseln, ohejdad vana sägs det ju och det stämmer på mig om inte annat. Nyss har jag skickat mail till ett väldigt speciellt zoo i Tampa Florida och jag sitter och kikar på Mailwasher i hopp om att svaret redan ligger där men så är det ju inte :(. Jag skall snart stänga ner datorn för annars sitter jag bara här och fortsätter trycka F5 trots att jag mycket väl vet att just på det mailet finns det inget svar för det är helt enkelt inte möjligt tidsmässigt.

Ledsen
blev jag också fast kanske mest arg och det trots att jag inte borde bli det alls för det finns absolut ingen mening med det. Den ena av farbröderna jag fått kontakt med från Liberiaåren träffar min pappa i dag i pappas stuga utanför Göteborg där jag aldrig varit och aldrig kommer att vara i. Jag hade gett nästan vad som helst för att få vara med och lyssna på Liberiaminnen för dom är jag del av. Det känns fånigt också och detta möte sker bara för att jag kontaktat pappa med mailadresser och eget engagemang. Tänk, inte ens ett svar blev det därifrån men farbrodern har jag kontakt med åtminstone och det är MIN kontakt. Min kropp reagerade också med ömhet och trötthet i alla leder men det går snart över.

En annan korkad sak
är att innan jag vaknade svor jag väldigt över den fan som glömt stänga av sin mobil som pep hela tiden. Jag var väldigt medveten om att den fan var jag själv i egen hög person och det gjorde mig ännu surare för jag hade gärna sovit ostört. Batterierna var slut och den sa till om det, ganska tätt mellan tillsägelserna också.

I sak finns det inget
att klaga på men jag gör visst det ändå. Jag är frisk, jag lever och än så länge har jag tak över huvudet vilket borde summera min tillvaro med god. Fast mitt i detta goda har jag ett problem, vad skall jag göra? Antingen kan jag forstätta sitta här och söka, skriva om Afrika, lägga upp bilder eller så kan jag ta min skurhink och fortsätta dammtorka i variant typ storstädning.

Jag drar på lite musik så kanske svaret ger sig självt. Ha en bra dag, jag skall ha det trots allt gnäll som inte är gnäll i sig. KA stackarn jobbar till 21:30 så om jag får ihop dagen kan jag ha mycket gjort tills han kommer hem.

Påskpuss till den som vill ha, resten av er kan blunda.

Att det skulle kännas

så här trodde jag aldrig. Jag har nog inte varit med om något så här omtumlande vad jag minns och då var frökens ankomst och KA´s och mitt bröllop stora saker som kändes djupt men… Känslorna åker berg och dalbana och tårarna och skratten avlöser varandra och tankarna far som små skottspolar. Tänk om scenarion och många fler saker.

Att det efter dryga 35 år
skulle ställa till sådant emotionellt kaos kunde jag aldrig ana. Min saknad efter lilla fröken, mina rötter, min bakgrund och allt därikring måste ha varit mycket starkare än jag själv trodde. Jag menar att även om jag säkert nästan tog livet av människor som drabbades av mina varma och ivriga afrikaberättelser och visste att jag hade en djup längtan så har detta visat sig vara tungt men underbart samtidigt.

Det var tom så illa under natten för i morse hade jag värk i hela kroppen och ömmade både här och där. Jag drömde intensivt om Cheeta som sprang och mötte mig och kom ihåg mig, hur sannolikt är det på en skala? Liberia, Ghana, min första kärlek i en pojke, Paul Chappell från England och mycket annat som jag varit med om.

Jag lever inte genom dåtiden,
jag lever i nuet och så har det alltid varit. Jag känner mig levande tillsammans med min familj, mina nära på olika plan, min omgivning eller brist på densamma. Det är ändå något stort och det förstår nog ingen som inte upplevt liknande det jag gjort.

Nu idag är det många som åker både hit och dit och riktigt samma är det inte även om vissa saker går att jämföra. Då på 60 och även 70 talet var det i mångt och mycket pionjäranda och inget fanns. Det som blev skapades under tiden människorna levde där. En annan viktig sak kring detta med hur livet var. Så enkelt var det INTE att åka hem till det ursprungliga hemlandet, Sverige eller vilket det månne vara. Resandet blev enklare ju senare det blev i år räknat men under 60 talet var det mycket som behövdes för att allt skulle klaffa.

Människorna som hamnade i andra främmande länder under den tiden behövde varandra och levde i ett annat sorts symbiotiskt förhållande eftersom dom var så långt från det dom lärt sig vara civilisation. Så är det än idag men som jag uppfattat det inte riktigt likartat ändå. I dom flesta länderna samlas man landsmänsvis för att liksom få ha något som är som hemma nära. Vi ser detta även här i Sverige.

Nej nu flummar jag ut alldeles för mycket. Får försöka fokusera på annat och kanske rent av gå och lägga mig. KA har redan lagt sig och väntar på mig.

God natt!

Sökandet efter Cheeta är över

vad gäller om hon lever eller inte för det gör hon inte. Cheeta dog för 13 år sedan och Herman lever kvar. Jag har fått kontaktinformationen till Cheetas familj i USA och jag skall maila för att få veta mer om och hur hon har haft det under åren som gått från när jag var liten.

Cheeta min lilla underbara bästa och käraste lilla ”bebis”. Det är livslång kärlek som varat och varar säkerligen så länge jag kan älska. Om Cheeta finns lite under Afrika med bild och allt.

Vi fick lite besök också och nu är jag helt schack och matt i kropp och själ. Besöket tog inte musten av mig men ett samtal från tjejen som mailade mig och sedan lite efterföljande mailkontakt. Det är häftigt. Tydligen vann min mamma deras segelbåt när den familjen for hem till Sverige och det är små löjliga saker som ändå är gemensamma.

Tomten på flotten har vi alla upplevt och jag har fått en del foton från olika håll. Mamma har fått möjligheten att kika på alla dessa under kvällen (hon är hos syrran) och hon är salig mamma nu.

Nej, mycket Afrika för mig men det är det som cirkulerar i mina tankar. Underbart och ledsamt faktiskt.

God natt!

Virrigt värre var det,

kanske det rent av är vem vet mer än dom som känner mig väl. Jag har nu två nätsidor där Liberia är basen och återträffar av svunna vänner. Där finns vuxna från då och barn från då och många är då vuxna i dag och en del har tom gått bort. Märkligt men nätet är rätt så litet egentligen.

En sak som verkligen
slog mig var denna rotlöshet som jag alltid haft och frågan om vart jag hör hemma har alltid varit rätt så central. Därmed inte sagt att jag inte trivs där jag befinner mig och med min man i vårt hem utan mer ett hål att fylla från barndomen. Jag menar att tex alla mina klasskompisar finns över hela världen, inte här som många av er har det eller att ni följts åt under livets gång.

Jag läste på liberiasidorna att många liberiasvenskar, en del som bara bott där ett par år tom, saknar något stort, det som jag skämtsamt kallar ”hem”, det saknar många av oss med en annorlunda uppväxt i ett från svenska mått mätt främmande land, nästan på en annan planet. Detta var när internet absolut inte fanns och kontakten till det ursprungliga hemlandet skedde sällan. Livet därnere var helt annorlunda och man fick leva lite torftigt i förhållande till här under samma tid. Torftigt i vissa saker men så rikt i andra och jag menar givetvis inte pengar.

Då tänkte jag på alla dessa invandrade, både barn och vuxna och deras otroliga tomhet som många måste ha och också leva med. Många har fått fly, många har oerhört traumatiska händelser med sig i bagaget, många lever sina liv i vakuumliknande tillstånd och längtar efter det som kunde ha varit, särskilt då i flykt- krigs- eller anda traumatiska situationer. Sedan är egentligen dom flesta uppbrott traumatiska för den enskilde.

Och nej, inga nyheter ännu
men det kommer nog under dagen. Det känns också som att jag inte kommer att få det. Fråga mig inte varför men så känns det. Knepigt det där faktiskt. En sak till om jobbsökeriet, vi träffade Saffran innan jag skulle vara där. Vi passade på att fika tillsammans på Åhlénsfiket på plan 2. Fika och fika, KA och jag åt lunch.

Tandläkaren igår blev inte så faslig i kostnad och nu är det en betydligt gladare KA som kan både skratta och prata utan att behöva hålla i dom ;).

Vi for en sväng till Jakobsbergs Centrum
igår och gick till restaurangen där jag vann på JackVegas förra gången och jag vann igen så vi käkade middag där igen och gick därifrån med mer än vi hade när vi kom. Törs knappt tänka att jag har tur för kanske tror jag det en gång för mycket och då kan det bli dyrt.

Jag har blivit riktigt sjuk!

Det är helt otroligt alltså. Det kom ett mail igår kväll när jag satt och grejade med lite papper (KA jobbade). Mailet handlade om Liberia och Cheeta, min älskade första bebis, jesus säger jag bara. En tjej som känner familjen som tog hem Cheeta och Herman till USA och enligt mailet lever Herman åtminstone. Gissa om jag satte igång att stortjuta och jag säger bara, det är helt otroligt, helt otroligt och det har jag tyckt hela natten och hittintills idag. Gissa vad mamma sa och min syster. Den här tjejen är några år äldre än jag och bodde där nere under perioden -61 till -66.

Det finns inte mycket annat som cirkulerar i mitt hjärnkontor just nu och jag har nu fastnat på ett par sidor där Liberia-svenskar har reunions, 1 och 2, och skriver minnen och annat. Det finns bilder från både då och nu. Recepten på min pepparsoppa bland annat finns där och annat från då som vi ändå bevarat iom att mamma kunde laga till det. Så häftigt och en sak är säker inte blev min längtan ”hem” mindre nu, jag känner mig alldeles trasig fast på ett positivt sätt hur nu det går ihop.

Intervjun då?
Den gick bra och fram kom jag även om frisyr jag hade inte längre var pga av snön som yrde ner och var rätt så blöt dessutom. Jag får besked senast i morgon och oavsett vad så vore det ett önskejobb från min sida men vi får se. Jag har rätt kvalifikationer iaf och den kombinationen är inte alltför vanlig.

KA är just nu
och fixar sina stackars tänder. Undra hur fattiga vi blir nu då? Jag sa åt KA att han kunde ge datorn som betalning om inte annat eller så kunde vi diska 😀