Äntligen på vårt gamla barndomsställe

Äntligen på vårt gamla barndomsställe, Juli, Arnulf och jag sittande vid nästan exakt samma bord som för drygt 36 år sedan. Inga palmblad på parasollerna men annars likt.

Så här såg det ut då:

och så här ser det ut numera, åtminstone 2012:

Embedded Link

photo
carinawj’s photo on Instagram

Google+: View post on Google+

Fredag, dagen vi vaknar i Ghana efter 36 år

och det var en väldigt speciell och konstig känsla. Vi hade alla sovit som klubbade sälar och vaknade ivriga att utforska våra barndomstrakter.

Frukost hade vi önskat till klockan 9 (11 svensk tid). Fasta planer för dagen hade vi inga och eftersom Julie åker hem redan när touren slutar, dvs direkt till flygplatsen, ville vi att hon skulle bestämma det hon önskade att få med sig innan touren. Innan vi gick från Gracecourt blev vi tillfrågade om vi skulle äta där och isf vad vi ville äta. Vi beställde fufu med 2 olika soppor till och undrade om vi också kunde få vara med när dom gjorde den för att både se och fotografera det hela och en annan maträtt som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter men det kommer.

Auntie Grace (som äger Gracecourt Guesthouse i samma område vårt första hus fanns, Community 2, hade ordnat så Edward som är husets nattvakt och hade jobbat till 6 på morgonen, skulle gå med oss som både lots och lite stöd/skydd (säkerhetsskydd behövs inte här men vi är helt nya och hittar ingenstans och det kändes skönt att ha med någon runt så här första dagen).

Första stopp var växlingskontoret så vi fick ghanesiska pengar, dvs nGC (new Ghana Cedi) och nästa en mobiloperatör och jag hade kollat runt på Vodafone men det blev MTN. Edward gick in först och pratade med vakten i dörren och sedan blev vi invinkade och fick lämna ifrån oss id-kort, i det här fallet körkorten. Det fanns en hel del personer därinne som satt och väntade på sin tur. Efter en liten stund förstår vi att vi går före alla andra köande utan att ha behöva gå fram till någon av alla kassorna, allt ordnas framför näsan på oss där vi sitter på besöksbänkarna. Det kändes liiite väl fel men så blev det iaf.

Turligt nog var vi kloka och hade tankat vatten och hade även med oss vattenflaskor (man dricker INTE kranvatten, kolera är farligt!) för trots att klockan INTE var mycket var det riktigt varmt. Hög luftfuktighet och över 31 grader varmt vid 11 snåret på förmiddagen var rätt häftigt. Jodå, vi hade smort in oss ordentligt också och hade långärmat som skydd.

Efter MTN var det raka vägen mot marknaden till fots. Vi vandrade på laterit (röd sand) längs småhus, kiosker, butiker olika varianter och människor som satt där med sina varor längs vägen och sålde.

Det var lite av varje och ännu mer allt möjligt. Visst luktade det lite si och så men för mig och oss andra gamla ghanabarn var den lukt som sa hemma. Stånd med sådant vi köpte som barn såsom kenke, gari, grillade majskolvar mm, mm fanns överallt.

Vi gick och letade efter en hatt till KA så han skulle slippa bränna skolten. Stånd efter stånd med kepsar, rastafari hattar mm hittade vi men inte riktig ghanesisk hatt. Till slut gav vi upp det och Edward, vaktmannen, sa han skulle ordna det direkt efter kommande nattens nattvaktande.

Vi pratade också mycket om gamla minnen som dom där kokta, blöta jordnötterna i sitt eget skal som var så gott. Ingentans såg vid sådant men mycket annat som vi kände igen.

Vi var ganska möra redan av värmen och alla intryck och skulle ta oss tillbaka till Gracecourt Guesthouse men ta vägen förbi alla vår första skola, Tema Parents Association, TPA. Edward grejade 2 taxis och vi for iväg mot TPA.

Den blå muren runt skolan kändes genast igen och Edward pratade med några personer där som sa att vi måste gå runt för att kunna komma in på området och det gjorde vi gladeligen allihopa. När vi kommer dit möts vi av skolpersonal och vi förklarar vilka vi är och varför vi är där och då hämtas skolans headmistress (rektor) och vi berättar igen varför osv och hon visar oss glatt runt bland klassrummen och alla dom små barnen. Skolan är numera bara en sorts förskola men med aktiv skolundervisning mellan 08:00 och 13:00. Flickorna har exakt samma sorts skolunifrom som vi hade, blå- och vitrutiga klänningar (små rutor) och jag hade helt glömt bort att vi hade sådana men kände igen det direkt.

Julie och Arnulf visades till sina gamla klassrum och det var stora och omtumlande känslor och jag bara stod där och tittade och undrade och tänkte. Så häftigt (jag kom inte ihåg vilket klassrum som var mitt så men det gjorde absolut ingenting).

Vi kom mitt i småbarnens (dom yngsta var från 3 år) vilopaus och dom satt vid sina bänkar och lutade huvudena mot bänkarnas lock och skulle sova). Så småningom kom fler och fler lärare fram och ville prata, hälsa och undrade ännu mer såklart. Några kände den och den läraren och andra kände det och det f.d barnet (alla är vi vuxna idag) som kände den och den och så fortsatte det ett tag.

Samvetet gnagde väldigt med tanke på att Edward inte hade sovit så det var dags att dra sig vidare mot Gracecourt. Edward grejade 2 taxis och vi åkte tillbaka till vårt boende.

Vi satte oss och funderade, pratade och mindes fler och fler saker, fler och fler personer, fler och fler olika grejer vi gjorde då. En liten märklig grej var när en av småbarnen vid skolan kom fram till mig och la hennes hände rmot mina så började jag automatiskt och skulle göra en grej med händerna, en grej som vi brukade göra när vi hade rast. Man gör olika rörelser mot varandras händer. Så konstigt egentligen men det satt i kontakten med som små ghanesiska barnens händer.

Jo, orden jag mindes från Ghana var bland annat obroni koko och bibini koko men jag visste inte vilket av orden obroni och bibini betydde vit eller svart men blev snabbt varse redan när vi började vår promenad mot växlingskontoret och MTN.

fortsättning följer i nästa inlägg

 

 

Ankomst till Ghana

Så kom vi äntligen fram efter dryga 12 timmars resa. Vi landade på Kotoka Airport strax efter 20:00 lokal tid, dvs efter 22:00 svensk tid. Dryga timmen innan vi landade började det känns mig ganska övermäktigt, stort och väldigt emotionellt. Tårarna kom och tankarna for och ja, det känndes helt enkelt overkligt.

När vi efter ett tag kom av planet var det där som jag pratat om där, hettan, lukten och känslan av hemma. Det var inte lika intensivt som jag mindes det men ändå var det där. Kakafonin inne på Kotoka Airport var defintivit där, människorna, dofterna från dom och värmen.

Vi stod, som alla andra, i kö för att komma genom passkontrollen, jag har för mig hela processen att komma igenom passkontrollen och få ut väskorna tog gott och väl över en timme och där stod då Julie Lilholm som hade landat en timme före oss och väntade tillsammans med Samuel från Blasttours och en till tjej samt chaufför som skulle ta oss till Tema.

Magiskt och mera magiskt var det att komma i nattmörkret och bara känna att man äntligen kommit hem. Munnen bara for fram och tillbaka och jag var inte ensam om det. Samuel var helt otrolig på att berätta om områden vi for förbi, lite svårt att känna igen sig i det bäcksvarta kompakta mörkret men vi for förbi där vi bodde sist (trodde jag) innan vi åkte från Ghana i 1976.

Vi var alla fulla av känslor och när vi till slut kom fram till Gracecourt Guesthouse i Community 2 var det nästan för mycket. Auntie Grace (man säger auntie av respekt för äldre) som ingen av oss någonsin träffat blev nästan omkullkastad av mig.

Auntie Grace och hennes personal hade väntat på oss och förberett middagm spaghetti och köttfärssås Ghana style.

Vi åt och så satt vi bara och insåg att vi faktiskt hade landat hemma, landet där vi faktiskt formades alla 3. Här på Gracecourt skulle vi ha varit 4 ghanabarn men Julies bror, Klause, har fått diskfel och kunde inte följa med. Nästa barndomsvän landar på lördag.

Ankomstdagen var över och vi allihopa helt slut av alla känslor, enorma och ganska överväldigade känslor.’

Publicerat söndag 15 juli. Eventuella stavfel korrigeras inomhus, svårt att se skärmen ordentligt utomhus.

 

Packningen tar sig

Skurat golven, tvättat all tvätt, en vända till apoteket och sen kväll och packa ner i väskor.

I morgon lyfter vi och framme 22 svensk tid. Tänkte fel på 2 timmar, 20:00 är den i Ghana då. Nästan 12 timmars total restid blir det och dryga 3 timmar på Schiphol i Amsterdam.

Embedded Link

photo
carinawj’s photo on Instagram

Google+: View post on Google+

Förberedelserna inför resan tar fart

Vi har börjat köpa sådant vi måste ha med oss som solskyddskrämer, vätskeersättningspiller, antidiarée piller.

Vi har nu 3 resväskor och tanken är att ha med oss 4, 2 var och 23 kg per väska som är det vi får ha med oss plus 10 kg handbagage. Handbagaget kommer att bestå av våra kameror och datorer, eventuellt bara en dator med, vi får se hur vi gör. KA har ju sin ryggsäck och jag kör väl med en kabintrolley som redan finns här.

Vi måste ha med oss extra externa hårddiskar för att spara alla filmer och foton på. Kommer också att synka med både Google Drive och Dropbox så har vi både livrem och hängslen.

Kommer att börja skriva ner vad vi har och vad som behövs och då pratar vi inte kläder.

Börjar kännas spännande, det närmar sig fort, bara knappa 2 veckor kvar.

Sista vaccineringen gjord

och nu är det färdigt men dyrt, ja.

  • Gula febern
  • Hepatit B för mig som haft A som barn, KA kör båda, dvs Twinnrix
  • Stelkramp
  • Tyfoid
Dukoral mot kolera är inte vaccin längre utan dryck som vi har i kylen, skall dricka en dos nästa torsdag och en till dos veckan efter. Malariatabletterna ligger och väntar på oss på apoteket.

Vi skall åter om 6 månader för att sista hepatit sprutorna och det är ju i januari 2013 så det känns lite långt borta nu.

Mina armar värker 🙁 men det går väl över snart.

Slår ett slag för en ny webbtidning om Gambia

Fatou har satt igång ett projekt hon länge gått och velat men inte initierat förrän nu. Nu så är webbtidningen TheGambia sjösatt och har varit publik sedan i fredags kväll.

TheGambias logga är riktigt läcker och den har Fatou också åstadkommit. Det tekniska har jag ställt till och alla redan publicerade artiklar har Fatou åstadkommit (en översättning har jag gjort). Kan vara intressant även för en icke gambiaresenärer, du kanske rent av blir sugen på att åka dit om du hänger med där.

Jag tycker Gambia verkar vara väldigt likt Ghana i många stycken men jag har ännu inte varit där så jag vet inte men en liten känsla av ”hemma” finns det för både kulturen, kläderna och maten 🙂

Skulle det finnas någon därute som gillar att skriva och då relaterat till Gambia så hör av er till Fatou och använd kontaktformuläret så hör hon av sig.