Inget mail men

väl besökare från zoot. Jag fick ju ett kvitto på läst mail och jag var ju tvungen att kika efter ipadressen från kvittot i loggern och ja, dom har kikat på bilderna på Cheeta, sent i eftermiddag. Texten till är ju inte på engelska men foton talar för sig själv ibland. Nåja jag får väl hålla mig lite till tåls och hoppas att det kommer ett mail och helst med foton.
God natt och sov gott, det tänker jag göra.

Från zoo intet nytt

än så länge och jag vet iaf att mailet kommit fram och det är bra. Varför maila ett zoo i USA kanske kan undras men det är där Herman bor och där även Cheeta bott. Det jag hoppas på är en liten livshistoria om Cheeta och också Herman. Jag vill veta hur hon haft och hur gammal hon blev. Uncle Eddie som jag har fått kontakt med är gammal och jag vill inte tjata eller vara för ivrig så jag tar genvägen via zoo istället. Mera kaffe, återkommer senare.

Tro inte att jag är knäpp

för jag vet att jag är det redan. Från födseln, ohejdad vana sägs det ju och det stämmer på mig om inte annat. Nyss har jag skickat mail till ett väldigt speciellt zoo i Tampa Florida och jag sitter och kikar på Mailwasher i hopp om att svaret redan ligger där men så är det ju inte :(. Jag skall snart stänga ner datorn för annars sitter jag bara här och fortsätter trycka F5 trots att jag mycket väl vet att just på det mailet finns det inget svar för det är helt enkelt inte möjligt tidsmässigt.

Ledsen
blev jag också fast kanske mest arg och det trots att jag inte borde bli det alls för det finns absolut ingen mening med det. Den ena av farbröderna jag fått kontakt med från Liberiaåren träffar min pappa i dag i pappas stuga utanför Göteborg där jag aldrig varit och aldrig kommer att vara i. Jag hade gett nästan vad som helst för att få vara med och lyssna på Liberiaminnen för dom är jag del av. Det känns fånigt också och detta möte sker bara för att jag kontaktat pappa med mailadresser och eget engagemang. Tänk, inte ens ett svar blev det därifrån men farbrodern har jag kontakt med åtminstone och det är MIN kontakt. Min kropp reagerade också med ömhet och trötthet i alla leder men det går snart över.

En annan korkad sak
är att innan jag vaknade svor jag väldigt över den fan som glömt stänga av sin mobil som pep hela tiden. Jag var väldigt medveten om att den fan var jag själv i egen hög person och det gjorde mig ännu surare för jag hade gärna sovit ostört. Batterierna var slut och den sa till om det, ganska tätt mellan tillsägelserna också.

I sak finns det inget
att klaga på men jag gör visst det ändå. Jag är frisk, jag lever och än så länge har jag tak över huvudet vilket borde summera min tillvaro med god. Fast mitt i detta goda har jag ett problem, vad skall jag göra? Antingen kan jag forstätta sitta här och söka, skriva om Afrika, lägga upp bilder eller så kan jag ta min skurhink och fortsätta dammtorka i variant typ storstädning.

Jag drar på lite musik så kanske svaret ger sig självt. Ha en bra dag, jag skall ha det trots allt gnäll som inte är gnäll i sig. KA stackarn jobbar till 21:30 så om jag får ihop dagen kan jag ha mycket gjort tills han kommer hem.

Påskpuss till den som vill ha, resten av er kan blunda.

Att det skulle kännas

så här trodde jag aldrig. Jag har nog inte varit med om något så här omtumlande vad jag minns och då var frökens ankomst och KA´s och mitt bröllop stora saker som kändes djupt men… Känslorna åker berg och dalbana och tårarna och skratten avlöser varandra och tankarna far som små skottspolar. Tänk om scenarion och många fler saker.

Att det efter dryga 35 år
skulle ställa till sådant emotionellt kaos kunde jag aldrig ana. Min saknad efter lilla fröken, mina rötter, min bakgrund och allt därikring måste ha varit mycket starkare än jag själv trodde. Jag menar att även om jag säkert nästan tog livet av människor som drabbades av mina varma och ivriga afrikaberättelser och visste att jag hade en djup längtan så har detta visat sig vara tungt men underbart samtidigt.

Det var tom så illa under natten för i morse hade jag värk i hela kroppen och ömmade både här och där. Jag drömde intensivt om Cheeta som sprang och mötte mig och kom ihåg mig, hur sannolikt är det på en skala? Liberia, Ghana, min första kärlek i en pojke, Paul Chappell från England och mycket annat som jag varit med om.

Jag lever inte genom dåtiden,
jag lever i nuet och så har det alltid varit. Jag känner mig levande tillsammans med min familj, mina nära på olika plan, min omgivning eller brist på densamma. Det är ändå något stort och det förstår nog ingen som inte upplevt liknande det jag gjort.

Nu idag är det många som åker både hit och dit och riktigt samma är det inte även om vissa saker går att jämföra. Då på 60 och även 70 talet var det i mångt och mycket pionjäranda och inget fanns. Det som blev skapades under tiden människorna levde där. En annan viktig sak kring detta med hur livet var. Så enkelt var det INTE att åka hem till det ursprungliga hemlandet, Sverige eller vilket det månne vara. Resandet blev enklare ju senare det blev i år räknat men under 60 talet var det mycket som behövdes för att allt skulle klaffa.

Människorna som hamnade i andra främmande länder under den tiden behövde varandra och levde i ett annat sorts symbiotiskt förhållande eftersom dom var så långt från det dom lärt sig vara civilisation. Så är det än idag men som jag uppfattat det inte riktigt likartat ändå. I dom flesta länderna samlas man landsmänsvis för att liksom få ha något som är som hemma nära. Vi ser detta även här i Sverige.

Nej nu flummar jag ut alldeles för mycket. Får försöka fokusera på annat och kanske rent av gå och lägga mig. KA har redan lagt sig och väntar på mig.

God natt!

Sökandet efter Cheeta är över

vad gäller om hon lever eller inte för det gör hon inte. Cheeta dog för 13 år sedan och Herman lever kvar. Jag har fått kontaktinformationen till Cheetas familj i USA och jag skall maila för att få veta mer om och hur hon har haft det under åren som gått från när jag var liten.

Cheeta min lilla underbara bästa och käraste lilla ”bebis”. Det är livslång kärlek som varat och varar säkerligen så länge jag kan älska. Om Cheeta finns lite under Afrika med bild och allt.

Vi fick lite besök också och nu är jag helt schack och matt i kropp och själ. Besöket tog inte musten av mig men ett samtal från tjejen som mailade mig och sedan lite efterföljande mailkontakt. Det är häftigt. Tydligen vann min mamma deras segelbåt när den familjen for hem till Sverige och det är små löjliga saker som ändå är gemensamma.

Tomten på flotten har vi alla upplevt och jag har fått en del foton från olika håll. Mamma har fått möjligheten att kika på alla dessa under kvällen (hon är hos syrran) och hon är salig mamma nu.

Nej, mycket Afrika för mig men det är det som cirkulerar i mina tankar. Underbart och ledsamt faktiskt.

God natt!

Virrigt värre var det,

kanske det rent av är vem vet mer än dom som känner mig väl. Jag har nu två nätsidor där Liberia är basen och återträffar av svunna vänner. Där finns vuxna från då och barn från då och många är då vuxna i dag och en del har tom gått bort. Märkligt men nätet är rätt så litet egentligen.

En sak som verkligen
slog mig var denna rotlöshet som jag alltid haft och frågan om vart jag hör hemma har alltid varit rätt så central. Därmed inte sagt att jag inte trivs där jag befinner mig och med min man i vårt hem utan mer ett hål att fylla från barndomen. Jag menar att tex alla mina klasskompisar finns över hela världen, inte här som många av er har det eller att ni följts åt under livets gång.

Jag läste på liberiasidorna att många liberiasvenskar, en del som bara bott där ett par år tom, saknar något stort, det som jag skämtsamt kallar ”hem”, det saknar många av oss med en annorlunda uppväxt i ett från svenska mått mätt främmande land, nästan på en annan planet. Detta var när internet absolut inte fanns och kontakten till det ursprungliga hemlandet skedde sällan. Livet därnere var helt annorlunda och man fick leva lite torftigt i förhållande till här under samma tid. Torftigt i vissa saker men så rikt i andra och jag menar givetvis inte pengar.

Då tänkte jag på alla dessa invandrade, både barn och vuxna och deras otroliga tomhet som många måste ha och också leva med. Många har fått fly, många har oerhört traumatiska händelser med sig i bagaget, många lever sina liv i vakuumliknande tillstånd och längtar efter det som kunde ha varit, särskilt då i flykt- krigs- eller anda traumatiska situationer. Sedan är egentligen dom flesta uppbrott traumatiska för den enskilde.

Och nej, inga nyheter ännu
men det kommer nog under dagen. Det känns också som att jag inte kommer att få det. Fråga mig inte varför men så känns det. Knepigt det där faktiskt. En sak till om jobbsökeriet, vi träffade Saffran innan jag skulle vara där. Vi passade på att fika tillsammans på Åhlénsfiket på plan 2. Fika och fika, KA och jag åt lunch.

Tandläkaren igår blev inte så faslig i kostnad och nu är det en betydligt gladare KA som kan både skratta och prata utan att behöva hålla i dom ;).

Vi for en sväng till Jakobsbergs Centrum
igår och gick till restaurangen där jag vann på JackVegas förra gången och jag vann igen så vi käkade middag där igen och gick därifrån med mer än vi hade när vi kom. Törs knappt tänka att jag har tur för kanske tror jag det en gång för mycket och då kan det bli dyrt.

Jag har blivit riktigt sjuk!

Det är helt otroligt alltså. Det kom ett mail igår kväll när jag satt och grejade med lite papper (KA jobbade). Mailet handlade om Liberia och Cheeta, min älskade första bebis, jesus säger jag bara. En tjej som känner familjen som tog hem Cheeta och Herman till USA och enligt mailet lever Herman åtminstone. Gissa om jag satte igång att stortjuta och jag säger bara, det är helt otroligt, helt otroligt och det har jag tyckt hela natten och hittintills idag. Gissa vad mamma sa och min syster. Den här tjejen är några år äldre än jag och bodde där nere under perioden -61 till -66.

Det finns inte mycket annat som cirkulerar i mitt hjärnkontor just nu och jag har nu fastnat på ett par sidor där Liberia-svenskar har reunions, 1 och 2, och skriver minnen och annat. Det finns bilder från både då och nu. Recepten på min pepparsoppa bland annat finns där och annat från då som vi ändå bevarat iom att mamma kunde laga till det. Så häftigt och en sak är säker inte blev min längtan ”hem” mindre nu, jag känner mig alldeles trasig fast på ett positivt sätt hur nu det går ihop.

Intervjun då?
Den gick bra och fram kom jag även om frisyr jag hade inte längre var pga av snön som yrde ner och var rätt så blöt dessutom. Jag får besked senast i morgon och oavsett vad så vore det ett önskejobb från min sida men vi får se. Jag har rätt kvalifikationer iaf och den kombinationen är inte alltför vanlig.

KA är just nu
och fixar sina stackars tänder. Undra hur fattiga vi blir nu då? Jag sa åt KA att han kunde ge datorn som betalning om inte annat eller så kunde vi diska 😀

Cheeta, min första bebis.

Det var och är en stor och viktig sak i mitt liv och jag påverkas varje dag av denna underbara flicka. Denna bild visar min mamma och Cheeta och Herman (klicka på bilden så kommer du till fotosidan och ser en större bild)

cheetaoherman.jpgCheeta var en liten dvärgschimpans från Liberia som fick namnet Cheeta som betyder hon på basa (ett av språken i Liberia). Cheeta kom till oss en dag, 3 månader gammal. Pappa kom bärande på en hårig liten tjej på min 2:a eller 3:e årsdag som en s.k. födelsedags present (allt för att legitimera det inför mamma antar jag). Historien om hur Cheeta kom i pappas väg kan jag inte så den får står oskriven än så länge. Det var en underbar liten schimpansfröken som var lika rädd för mamma som mamma var för henne. Stackars tjej säger jag bara och framförallt stackars mamma. Första dagarna var en ren pärs för den stora frågan var hur sköter man om en schimpans? Cheeta var väldigt liten och behövde fortfarande äta babymat för schimpanser och mammas enda råd var babyersättning. Blöjor blev en väsentlig sak för Cheeta for runt och bajsade i sprutlackerande form, överallt dessutom. Det lilla livet blev min bästa kompis och också min bebis.

Efter dom första inkörningsdagarna blev vi alla goda vänner och Cheeta lärde sig livet hemma hos familjen Wesenlund. Cheeta var med på kalas och satt vid bordet som oss andra, shopping och härjade precis som oss, promenader i barnvagn (jag fick en dockvagn och en docka med fina gröna stickade kläder och alt detta fick Cheeta ha som finkläder). Det måste ha varit en liten syn för gudarna när mamma kom med mina syskon i en vagn och jag hade min vagn med Cheeta i grönklädd och fin.

Det bästa Cheeta visste var kaviarsmörgås och nyponsoppa i nappflaska och så den enda skurtrasan mamma ägde som snuttefilt. Cheeta var som en av oss barn med samma rättigheter och också skyldigheter. Dessa skyldigheter bekom henne inte särskilt mycket för hon gjorde mer eller mindre som hon hade lust att göra ändå 🙂 Cheeta hade en bror som hette Herman och dom älskade att leka med varandra likväl som dom lekte med oss. Det finns super 8 filmer (pappa har en gång lovat att föra över dessa på video men hur det blir med den saken är ett frågetecken) när vi leker i sandlådan och Cheeta gör precis som oss barn. Hon var också en fena på att köra skrindan vi ofta satt i. Det lilla livet var otroligt stark.

Det fanns ett stort bråk mellan mamma och Cheeta nästan varje dag och det var våra rosenbuskar som aldrig fick behålla några knoppar. Cheeta åt dessa så fort dom dök upp så det enda som var av rosenbuskarna var just buskigt. Cheeta hade också en bur som fanns på tomten vid sandlådan men den var hon aldrig i men jag befann mig ofta i den och trivdes bra där enligt mina föräldrar. Schimpanser skall också bada och det skulle även Cheeta göra mellan varven och hon var nog värre i badet än vad vi barn lyckades med någon gång. Mamma lärde sig ganska snart det och sedan fick Cheeta bada ute i en tvättho. Det var enda sättet att rädda badrummet.

Min lillasyster, Ylva, var väldigt busig och full i fan och något av det bästa Ylva visste var att vika ihop vattenslangen när det skulle vattnas så att någon (en gång var det arga farfar) skulle kolla vad som var fel. Så när hon såg att någon gick fram och kikade så släppte hon upp vattenslangen. Cheeta lärde sig också detta underbar nöje och det var många underbara incidenter som hände med denna vattenslang. Schimpanser är precis som håriga små barn och det är så otroligt hur lika oss dom är eller kanske är det så att vi är lika dom.

Åren gick och när jag var ca 6,5 år skulle vi flytta till ett annat land i Afrika, Ghana, och dit fick inte Cheeta följa med. Jag minns inte hur jag kände det då men jag kan föreställa mig en otrolig sorg eftersom jag i dag när jag ser program med schimpanser i sörjer och längtar efter att få kramas och kommunicera. Jag kikar på korten från tiden med Cheeta och känner saknad. Hon sitter för alltid i mitt hjärta och är en stor del av mitt liv än idag. Var hon finns idag vet jag inte. Enligt vad som sades då skulle Cheeta och hennes bror Herman få följa med Hermans familj hem till USA och där eventuellt placeras i en zoo men om det vet jag inget, jag tänker däremot och är tom arg ibland för fria djur skall inte sitta i bur.

Det är också fel att ta fria vilda djur och placera dom i familjer för dom behöver sin flock där ute i världen. Det finns en väldigt bra ”Wildlife” resort, Chimpfunshi för utsatta schimpanser. Det finns även många andra som jobbar aktivt för att skydda dessa underbara varelser. En av dessa sidor har en bra länksamling som det går att hitta många fina sidor och räddningsprojekt. På denna sida går pengar till bevarandet av schimpanser. Du kan bidra genom att skicka vykort eller annat.

Liberia, ett första möte

som förevigt präglar mig och fortsätter att göra det.
Vi landade en dag i mars 1963. Jag var då ca 6 månader gammal och visste ingenting om världen utanför. Min mamma var väldigt osäker och undrade hur detta skulle gå, 19 år och inte ens kunnig i engelska.

Ja, hur det gick vet vi idag. Vi stannade kvar i Liberia till 1969 och fortsatte sedan till Ghana där vi blev till 1976.

Ghana, ett land där vita män kan bli hövdingar

”..dödskallar, puder, benknotor och en massa mumbo jumbo var det första vi möttes av när vi kom in till häxans hus. Häxan satt där omgiven av hennes lärjungar. Det var otäckt och vi barn var rädda, så rädda…

Från Sverige till Afrika När jag var 1/2 år gammal flyttade min familj från Sverige (Kiruna) till Liberia. Under mina ca 14 år i Afrika hann jag vara med om mycket, bland annat cermonin då min pappa blev äreshövding och det är den händelsen jag ska berätta om nu.

Äreshövding och Queenmother Mina föräldrar var väldigt enkla i sitt sätt mot andra och pappa var en otrolig diplomat och väldigt finkänslig utanför hemmet. Han var väldigt uppskattad av alla sorters människor för han bemötte alla lika vänligt och diplomatiskt. På den tiden så var chefschauffören, Nana Opare, hövding i en by som heter Larteh. Pappa och en annan norrman, dåvarande VD´n för Ghacem, Thor, blev tillfrågade om de kunde tänka sig att bli äreshövdingar i Larteh. Detta hade tagits upp i byns stamråd och byinvånarna ville ära pappa och Thor på detta vis. Båda herrarna tackade ja och då skulle även fruarna äras som Queenmother (en titel, dess svenska översättning kan jag inte).

Förberedelserna Det var en stor grej hela denna ceremoni. I samma veva skulle även deras huvudväg döpas till en britts ära, Bert Boyles (han är död idag) som också arbetade på Ghacem. Tidigt den morgonen kom vi iväg, byn låg långt bort. Vi kom fram och där var det häxor, dödskallar, högtidsdräkter osv. osv. Hela processen skulle ta sin runda tid. Vi skulle först träffa häxan och hennes undersåtar och där genomgå något. Det var ganska otäckt hela grejen, för häxorna var vitpudrade i ansiktet och rabblade en massa som var mumbo jumbo för en oinvigd. Efter den processen så var det dags för omklädning och pudring av de två väldigt vita männen (de var så vita mot alla dessa mörka afrikaner, särskilt som ingen av de gillade att vistas i solen och inte utan skjortor). Pappa slapp bli pudrad, han var vit nog ändå. De kläddes med sina kente cloth (ett vackert och oerhört färggrant handvävt tyg som sytts ihop i små rutor, alla i olika mönster (ni har säkert sett sådana på tv) men med mycket guld, gult, grönt, blått och rött. När papporna var färdiga var det mammornas (även Thors fru, Britt) tur, de skulle ha huvudbonad i form av en turbanliknande sak hopsatt i samma tyg samt en form av klänning hoplindad av ett enda stycke kenthecloth. Det var en pärs för damerna att få till denna särskilda vikning av det som skulle se ut som en klänning med hatt. 

Offergåvor och gudarnas välsignelse Äntligen kunde ceremonin börja. Det var någon prästliknande medicinman som rabblade till gudarna, det hälldes ut akpeteschie (uttalas det som, stavningen garanterar jag inte), d.v.s. ren hembränd sprit för att glädja gudarna. Det offrades även en levande get, vilket var väldigt otäckt. Till slut hade pappa blivit Nana Kwabena 3. Thors hövdinganamn minns jag inte, men det började på Nana iaf. Med hövdingatiteln kom också ett ansvar, en av sakerna för pappa var ett livslångt ansvar att förse Larteh med byggmaterial. Om det enbart gällde cement eller annat vet jag ej för med pappa har jag inte längre någon kontakt och det är han som kan svaret. Efter att hela ceremonin var klar så var det fest med mat, lokala ”highlife” (en afrikansk musikstil) band och all möjlig allsköns uppvisningar med dans och sång. På vägen från Nana Opares hus till stället där maten fanns så var det en lång, lång procession som gick och alla tjoade, sjöng och rusade runt sinsemellan i processionen. W. Boyles road blev döpt under vägen dit. Vi barn var bara åskådare och fattade inte mycket, det hela var skrämmande. Pappa och Thor bars ömsom i stolliknande saker och gick ömsom med en hel drös Lartehhäxor/medicinmän som viftade med olika symboliska saker för lycka och hälsa och samtidigt skyddade de mot solen med stora parasoller.

Äldsta sonen är också viktig Någon tid senare skulle en liten ceremoni ges för hövdingarnas söner/äldsta barn. Vanligtvis är det enbart pojkar som får den äran fast jag blev hövdingason och fick en fin handgjord klackring i guld med mina initialer på. Initialerna var visserligen både lite fel och lite upp och ner men det gjorde inget. Jag är alltså officiellt en hövdingason, åtminstone i en by som heter Larteh i Ghana. Vad spelar det för roll? Ingen alls mer än som lite kuriosa. Jag är också stolt för det är där jag har mina rötter, långt långt borta i ett annat land.