Afrikabesök eller? En viktig händelse i mitt liv iaf!

Det har gått en del veckor men eländet med badrummet har tagit all energi och just nu är jag bara slut men jag skall försöka beskriva helgen den 23 september.

Till att börja med tog den slut alldeles för fort beroende lite på hur man ser på det. Både Arnulf och jag var helt slut av alla ord, tankar, minnen och känslor som var intensiva. Min uppväxt har också varit ganska tung och när vi pratade konstaterade vi båda att vi inget visste om hur illa den andre for och vi var nog för många barn som befann sig i liknande situationer men det ämnet var INTE vårt fokus men det kom upp mellan allt annat.

Det är svårt att beskriva känslorna som var innan, under tiden och efteråt när jag släppt av honom på Arlanda men ljuvliga är en underdrift av helgen som helhet. Ett stort bakslag var att KA som var sjuk innan han kom inte blev bättre av allt slit han lagt ner med feber och allt för att Arnulf skulle få ett så dammfritt rum som möjligt och att resten av lägenheten skulle se hyfsad ut trots 2 ggr byggdammskatastrofer pga inkompetens från Kålstalunds Snickeri o Bygg. KA låg precis hela helgen, han kunde inte gå och knappt sätta sig upp i sängen men det blir en annan historia.

Jag kom iväg till Arlanda för att hämta Arnulf Duodu som jag alltså inte träffat på över 34 år, vi hittade varandra på Facebook. Han var en viktig person och en av mina bästa vänner, han var också tillsammans med  bästa vännen Teresa Bredero som är orsaken till att  fröken heter Xxxxxxx . Mötet på Arlanda terminal 2 var bara så naturligt. Det var han och så speciellt att se honom. Visst har vi båda åldrats men vi var oss lika ändå.

När vi kom hem vankades det tacos och KA slet som bara den för att få allt klart. Jag skulle ju ringa från Arlanda men det glömde jag bort så han blev alldeles ställd när vi var framme, KA försökte få det sista klart under tiden jag hämtade Arnulf.

Vi åt och pratade, vid 23 tiden klarade inte KA mer utan fick nästan krypa i säng, ryggen eller något hade helt lagt av 🙁 Arnulf och jag satt kvar och pratade till över 3 på morgonen. Vi kikade på Google Maps på ställen som vi båda kände till och en del som jag kom ihåg vartefter. Det var speciellt.

Vi var oroliga att han inte skulle sova särskilt gott på vår dubbelluftmadrass á la dubbelsäng variant men han sov gott, sa han själv iaf. Det häftiga i allt var att han faktiskt valde att bo hos oss trots att jag berättat (via telefon) att vi hade varken dusch eller toa men kunde erbjuda honom ”a bucket-like toilet” á la skogstoalett. KA hade ställt iordning ganska fint inne i vårt riktiga badrum så att vi iaf hade levande ljus och varsin toa, se bilden under.

Vi åt frukost och KA kunde inte resa på sig så han fick lite i sängen men hade stora problem att kunna äta pga värken i ryggen. Han sov mest hela dagen och Arnulf och jag vi pratade, pratade och pratade.

Vi hade planerat att äta ute på en restaurang i Sundbyberg som heter Libaneza men vi var båda (Arnulf och jag) lite oroliga att lämna KA själv men efter många fram och åter så bestämde vi att åka ändå. KA var tvungen att kliva upp innan för jag ville se att han faktiskt kunde klara sig om det hände något. Han hade mest sovit som en medvetslös hela dagen.

Det var jätteskoj att komma iväg,  lillfröken  (hon hade tränat i deras bil på att säga; ”hello, my name is Julia” men lillfröken sa inte ett ord till Arnulf på hela kvällen men hon kikade gärna på honom över glasögonen 😉 Arnulf hade med sig en jättesöt vit nalle åt lillfröken som är en av hennes favoriter i dag. Vi åt så vi höll på att spricka allihopa, stora mezetallriken var lite mycket men vi tog med oss en doggy bag till KA.

Vi satt länge och pratade, åt och skrattade. Det var så roligt att Xxxxxxx skulle få träffa en av dom personerna som betytt så mycket för mig under min uppväxt i Afrika. Jag tror att det kändes ömsesidigt roligt, det är iaf den känslan jag fick då och ff har.

Sent hemåt och lillfröken gjorde det jättebra med tanke på hennes unga ålder och tiden. Alla nöjda och belåtna iaf när vi skildes åt för att åka hem i varsin bil.

Vi kom hem och kollade till KA, han fick i sig lite mat av det vi hade med oss. Kollade så han hade druckit ordentligt med vätska och ja… men det dög. Arnulf och jag fortsatte där vi var tidigare och pratade om än det ena och än det andra men denna natt blev liiite tidigare, vi kom i säng vid 2 tiden 🙂

Söndag morgon kom fort men jag kände mig ganska utvilad. Vi åt frukost och KA orkade komma upp en liten stund och den var liten innan han fortsatte att sova. Helt plötsligt var det dags att packa ihop sig mot Jakobsberg där vi skulle fika hemma hos Xxxxxxx , Tomas och lillfröken innan vi var tvungna att fortsätta mot Arlanda för ett hejdå.

Det hade bakats kladdkaka och var framdukat fram tills vi kom. Julia var ivrig men sa ff ingenting till Arnulf men spela tennis ville hon med honom 🙂 Vi fikade och sedan samlade vi ihop oss för att iaf få något kort på oss alla tillsammans och det blev nästan så, en fick ta kort och så varvade vi.

Nästa år är det dags för den där återresan jag pratat om i så många år, vi är ett gäng av barnen från då som kommer att ses i juli/augusti, det känns märkligt och så stort. En dröm och jag skulle ju ner innan jag fyller 50 och så blir det. Vi skall börja ta vaccin redan i januari så att vi tagit allt innan det är dags.

Arnulf har ett förslag på vad vi skall kunna göra tillsammans och några ställen dom flesta av oss vill se igen. Det kommer att finnas tid för egna utflykter, egen tid och eget vad det nu är. Där Helge var hövding är ett av ställen vi skall till, Elmina och Christian Borg Castle, aburi Gardens, Ada (där jag fick Bilharzian ifrån, där råder det totalt badförbud i dag pga av just Bilharzia.) Arnulf tror sig kunna ordna så att vi kan få hyra det som var Halcrow Tema Beach Club, men som idag är ett spaliknande ställe som heter Ave Maria eller liknande, där dom felsta av oss har underbara minnen i från. Kanske ett poolparty med lite bump runt poolen eller något, så spännande och så häftigt att äntligen få komma dit.

Nu dags för mat

Dagen med stort D närmar sig

med stormsteg och vi lever mitt i ett totalt badrumskaos 🙁 Snickaren som ansvarar för hålet på fel plats och som är den som ansvarar för att allt blir som det skall har verkligen märkliga kontakter i byggsvängen som inte sköter sin del och så skyller snickaren på tex att eftersom värmekabeln vi hade låg mitt i gummit så var dom tvungna att lägga nytt golv och göra om värmekablage.

Att värmekabeln låg i gummit är ren lögn, det handlar om inkompetense och dåliga ursäkter och att på ett sätt svära sig fri från eget ansvar. Om så hade varit så tog det 2 timmars jobb av elektriker och några timmars av dom lade till flytspackel och innan det några timmars jobb för rivarna att jämna till golvet och få bort värmekabeln och ojämnheterna i govlet.

Status är illa nog iaf och vi lever ff med en skogstoalett och med kaos överallt. Nu är 5 veckan snart över och vi har det så här iaf i minst 1 vecka till:( Kakel har kommit upp till viss del på väggarna men kakelföretaget som är lejt av snickaren har schabblat rejält och beställt fel men valt att skylla det på oss, vi har inte beställt något alls och tack vare mail kunde vi bevisa det i går. Kakelmannen hade hittat på egna kvadratmeter för dom små plattorna och egna även för dom stora så han hade beställt tvärtom antal av båda sorterna än vad vi skrivit i mail redan under vecka 33, det är länge sedan det.

Resten av kakel och klinker finns tydligen på plats på fredag och det resulterar i att kanske under nästa vecka är då vårt badrum klart eller så inte. Vad vet vi vad som hittas på då för att förklara eländet. Efter att allt kakel och klinker lagts så skall ju både rörmokare, elektriker och målare in för att fixa det sista. Vår badrumströskel lär dom också få åtgärda eftersom den är skadad:(

Bortsett från allt detta elände så kommer Arnulf Duodu, min ena barndomsvän från Ghana och han som var ihop med Teresa som är den person som min Xxxxxx fått sitt namn från, kommer hit i morgon.

Jag var väldigt tydlig med hur illa det är här men han väljer ändå att bo hos oss trots att stamreliningsföretaget ordnat hotellboende på deras bekostnad åt Arnulf. I morgonkväll hämtar vi upp honom på Arlanda och vi återlämnar honom dit på söndag efter 17 tiden.

Förhoppningsvis kommer det att se ganska okej ut på fredag, jag är ledig i morgon och vi skall göra vad vi kan för att få bort det mesta av byggdammet som snickaren är stor skuld till i flera omgångar.

Mitt i allt är KA dålig, någon förkylningsvariant med både feber och värk i kroppen och innan det illamående.

Jo, jag har också fått en award av Anneli, tack. Får återkomma när livet lugnat ner sig efter att Arnulf åkt hem.

Lite nygamla bilder finns upplagda på Gökalbumet, både från Stadsträdgårdens möte med Jerry och Fatou i somras och resan ner till Mölle för att träffa Monica och så lite såklart på kaoset hemma. För den som vill så finns jag ju på Google+ och under foton kan man se mer.

Go to School Or Go to Jail – barn i andra länder

Seven-year-old Assatou has been selling grilled plantains at a busy junction on the outskirts of the Liberian capital, Monrovia, for two years. ”My family can’t afford to send me to school,she says with a sigh. ”So I learned how to cook plantain instead.”

allAfrica.com: Liberia: http://allafrica.com/stories/200709210779.html

Rättigheter, skyldigheter och självklarheter. I Sverige har alla barn både rättigheten och skyldigheten att gå i skolan. Rätten till utbildning är för oss som bor här så självklar att vi sällan funderar över det vi tar för givet, utbildning är bara en av dessa självklarheter.

Jag är uppvuxen i Liberia och Ghana och har sett livet ur andra perspektiv och borde kanske också uppskatta mer det som för dom flesta av oss är rena rama självklarheter här i Sverige. Med att se livet ur andra perspektiv menar jag absolut inte att jag var en av dessa barn som saker och ting inte är så självklara för, nej jag tillhörde väl det man kallar för dom priviligerade tack vare min uppväxt. Priviligerad i att självklarheter här i väst var just självklarheter även för mig under mina 14 uppväxt år i Afrika.

Priviligerad också iom att jag fick uppleva så mycket under tiden vi gästade Afrika och som jag har med mig idag och förhoppningsvis tills jag lägger näsan i vädret. Vi levde inte med några som helst umbäranden om man inte betänker att vi under militärkuppen i Ghana hade svårt att få tag på toapapper, Coca-Cola osv. Umbäranden så till vida att vi hade allt och lite till och då blir toapapper för en del ett världsproblem. Riktiga umbäranden? NEJ! absolut inte, ett rikt liv, en rik uppväxt (jag menar inte bara gott ställt (mot idag, fattiglapp så det stänker om det :), jag menar allt jag har med mig av erfarenheter, kultur och kunskap, det som format och ff formar mig)

Flickan i artikeln jag länkar till och som detta börjar med är 7 år och säljer plantain (stora bananer – vet inte vad plantain heter på svenska men det är gott att göra jam på och också steka) I 2 år (sedan hon var 5 alltså) har hon sållt stekt/grillad plantain eftersom familjen behöver pengar och dom inte har råd att sätta henne på skolbänken. Sedan hon var 5 år!

Visst, man kan inte alltid jämföra sig med människor som ahr det sämre men om vi alla kunde fundera ett varv eller två över allt vi tar för givet och kanske också lära oss att börja uppskatta det vi nu har som självklart i vår vardag kanske vi skulle bli mer empatiska mot våra medmänniskor.

Country Chop

eller Groundnut Stew är en västafrikansk traditionell maträtt. Jag skulle kalla det för nationalrätt, åtminstone för alla utlandssvenskar/norrmän och annat löst folk som bodde i Liberia och Ghana på 60 och 70 talet . I Ghana sa man palmnut stew. Det tillagas inte som i länken ovan utan mer som så här,

Nästa vecka skall vi äta den maträtten och mamma skall laga till den så vi skall köpa den viktigaste ingrediensen Palm Butter. Undra om det kommer att smaka som jag minns att det smakar. Vi har ätit  rätten efter att vi flyttade från Afrika men det är trots allt många år sedan.

Den maträtten tillsammans med pepper soup är Mitt Afrika i matväg.

Syrrans äldsta tar studenten så vi skall ner till Göteborg med skön fröken och vän. Nej, vi skall inte äta maträtten den dagen, tror inte att de andra studentgästerna vill utsättas för den särskilda rätten utan att få chansen att välja.

Kolera i Sverige?!

Det låter som rena rama fantasiutsagor för mig som är uppvuxen med koleravaccin varje år. Under mina 14 år i Liberia och Ghana vaccinerades vi mot kolera. Jag minns inte tiden i Liberia med vaccinet men väl i Det gjorde inte ont att bli stucken i armen men efteråt gick armen knappt att röra om man inte satte i gång att röra den direkt efter sprutan. Sträcka ut hela armen och röra hela armen upp och ner och fram och tillbaka innan vaccinet ställde till det.

Jag minns att lillebrorsan var en djävul med att retas när vi alla 3 stod där och vevade runt på vår stuckna arm för att den inte skulle stelna till och göra så vansinnigt ont efteråt. Brorsan var alltid en liten pajas och ävenså vid dessa tillfällen, det bästa han visste var att liksom peta till på armen och vi vrålade av smärta.

Jag vet inte om koleravaccin gör lika ont i dag som det gjorde för drygt 30 år sedan men jag vet att vi var tvungna att vaccinera oss varje år. Vaccinerade man sig inte var det ganska vanligt med dödsfall av kolera och den var inte särskilt trevlig att dö i för den är oerhört smärtsam utan åtgärder. Jag har svårt att smälta att denna dödliga smitta finns här i Sverige. I Ghana kokades vattnet och sedan filtrerades det innan vi fick dricka vatten. Vi barn var ju lite som vi var och drack faktiskt ganska ofta vatten direkt ur kran men kanske hade vi mer tur än skicklighet. Märkligt det där, väldigt märkligt.

Herman har dött

Cheetas bästa vän Herman har dött. Herman var alfa hannen och tydligen ville hans kompis sedan 5 år ta över och det blev en riktigt fajt som knappt gick att bryta. Herman blev väldigt skadad och opererades i flera timmar men han klarade inte det utan dog. Han blev iaf 42 år. Så stiliga kort har jag hittat på honom och jag hoppas verkligen att jag får kopior. Uppdaterat: 20100501, jag fick kopior, kika själva på denna sida och tänk att han var en gammal kille. Artikeln är borta så detta stämmer inte längre: ”Det står om Cheeta i texten fast dom har skrivit Guita men det är min Cheeta”.
Fasen vad ont det gör, jag hade hoppats kunna ta mig till Lowry Park Zoo för att träffa honom, en länk till mitt livs kärlek, chimpansen Cheeta. Det finns mer om Cheeta och Herman och mannen som för alltid är ”min” uncle Ed, mannen som tog med Cheeta och Herman till USA och gav dom ett underbart liv trots att Cheeta dog för länge sedan, på min afrikasida.
Det är mina rötter och kärleken till djur kommer därifrån och den absoluta kärleken till chimpanser har sitt ursprung där.

Artiklar om Herman från diverse tidningar:
http://www.naplesnews.com/
http://www.tampabaylive.com/
http://www.cbs47.com/
http://www.firstcoastnews.com
http://www.tbo.com/
http://www.tampabays10.com/
http://www.sptimes.com/
http://www.wpmi.com/
http://www.tbt.com/tampabay/