Snart så

För 6 år sedan vid den här tiden tog saker och ting en helt annan väg än planerat. Jag minns och kan känna hur den totala ångesten slog till och nätterna var som mentala rus utan kontroll. Hjärnan jobbade av sig själv och helt utan kontroll, det var totalt speedat under ett antal veckor och sedan lite lugnare tempo (med artificiell hjälp med både smaka skit och te). Den delen tog som sagt några veckor och vi var väl inne på början av maj 2003 innan vi kunde börja sörja.

Märkligt ändå men i år får jag behålla min skatteåterbäring och det om något är värd en skål men inte ikväll för vi skall nattvandra 🙂

Det är lätt att sammanfatta dessa 6 år med att i år får jag behålla min skatteåterbäring men så enkelt är det inte, många tunga och svåra saker har skett och en sak är säker, pengar gör en inte lyckligare men utan har man inte ens ett val.

Så var det klart,

åtminstone i 1 år. Vadå klart? Boendet är grönt och banklånet vi till slut fick gjorde sitt till. I fredags fick vi till slut beslutet vi väntat med sådan ångest på. Om 1 år blir inte väntan på beslut lika ångestfyllt för då har vi inget som ökat i värde.
KA och jag skålade faktiskt på lördagen i ett par champagneflaskor (små) vi fått när vi åkt på kryssning för flera år sedan. Det känns bra och nu kanske vi kan börja våga leva mentalt igen. Skål till världen och oss.

Vi vet ännu ingenting

om någonting så där finns inget att förtälja. Vi har ett möte inbokat den 25:e april för samtal med myndigheten klockan 15:00 så får vi se vad som blir av det. Det kan inte bli värre iaf så vi har inget att förlora.
Kanske blir ett möte av på onsdag men vi tror det när vi ser det typ. Skulle det bli av så är det klockan 10 och undrenas tid är aldrig förbi men…

Gårdagens känsla försvann

ganska fort och i dag återstår bara den kaotiska och ofattbara känslan av att hur fan skall vi få fram ett ganska ringa lån/pant för att säkra boendet. I den krassa verkligheten är det vad vi förstått det enda som kan lösa situationen.
I dom fall vi kikat på så har dom med bostadsrätt kunnat få hyra bostad inom sin kommun. Vi vet att så inte är fallet i dag, bostadssituation är en helt annan 2006 och grundregeln är att man inte får hyra ens knappt med betalningsanmärkningar och än mindre med skulder. Argumenten att vi kan få annat boende faller då platt som en pannkaka, det går inte idag. Det är ett argument som från vår sida borde väga tungt.
Känslan av sorg är ganska tung och glädjen över att solen faktiskt skiner idag finns inte att uppbringa. Håglöshet man det jämföras med. Jag har kikat ut på baksidan där KA slet med det som skulle bli en damm innan vattenskadan ställde till allt och kände att ja, det blir aldrig vad vi tänkt. Detsamma kom över mig när jag tittade ut på balkongen, meningslöst att ens skotta bort det sista av snön och ställa i ordning för vi kommer inte att ha någon som helst glädje över den.
En del tycker säkert men vad fan, det ordnar sig nog. Då undrar jag hur skall detta ordna sig så att vi har någonstans att bo. Vårt hem sedan väldigt många år som vi verkar mista pga en vattenskada till råga på allt som vi levde mitt i under 6 månader dessutom. Det tragiska i kråksången är att vi kommer att vara helt skuldfria inom den föreskrivna avskrivningsperioden, dvs vi kommer att ha betalat tillbaks vartenda öre om vi kan fortsätta bo och arbeta.
Maktlösheten är så total.

Det ringer ff i öronen

men vi börjar bli arga och då kanske det blir lite fighting spirit över det hela istället för handlingsförlamning av chock. En chock var det som grädde på moset över allt annat som skett dom sista åren. Vi planerar för att det händer men inte utan att plocka fram allt vi kan av motåtgärder som vi överhuvudtaget kan komma på. Jag har fått tips och råd av en arbetskollega som plockat fram rättsfall både med och utan benificium och vi synar dessa på allt vi kan.

KA sitter just nu och läser och skriver kråkor. En handlingsplan för framtiden är ett måste och den måste göras i flera steg. Vi försöker göra vad vi kan för att överleva mentalt men det är svårt och maktlösheten är stor. Ibland önskar jag att jag vore troende och då helt kunde förlita mig på h*n där uppe men samtidigt är jag så tacksam att jag inte är troende för då kan jag bara förlita mig på min man och mig själv.

Tack och lov att vi har varandra, tack och lov att KA finns där. Solen skiner ute och ingen av oss har varken tvättat oss eller så men kaffe dricks och handlingskraften känns som att den är på gång för vi skall inte gå under utan att ha gjort allt i vår makt.

En dusch och sedan lite mer plan för framtiden och den mentala överlevnaden. Kanske ge ut den som bok sedan och bli miljönärer, det vore något det. Drömma kostar heller ingenting, sicken tur det ändå är. P.S. Jag vill också synas på nya bloggkartan

Att hålla andan i en vecka går inte bra

och det har jag inte gjort heller men känslan har varit densamma. Inga besked förra veckan men nu vet vi och ångesten är total. Ny värdering kommer, pga. vattenskadan och dom resulterande reparationerna = värdehöjande, att göras under maj månad, eventuellt redan i april. Känslan är lik den när vi insåg att det bara fanns en väg att gå för snart precis 3 år sedan. Det är inte lika kaotiskt i huvudet men i övrigt så…
Om inget händer som kan förändra läget tar dom hemmet. Det spelar ingen roll att vi betalar det överenskomna varje månad och håller vår del av avtalet när vi nu har en tillgång, som läget är i dag pga vattenskadereparationerna, för dom vill ha allt. Grejen är att tar dom hemmet så slutar vi båda att arbeta så får dom inget mer än detta, skall vi förlora skall dom förlora är vår enkla sanning. Med enkel matte så är det dom kan få ut av hemmet detsamma eller under det som vi betalar in under 1 år och då blir facit att dom förlorar dom resterande 4 åren om vi blir bostadslösa men det argumentet biter inte och jag tror inte att myndigheten resonerar så heller.
Jag hatar mars, jag hatar detta och jag vetefan hur det skall gå att lösa. Jag och jag, vi är två och vi är båda i lika mycket vanmakt. Nu skall jag gå och duscha så kanske hjärnan kan tänka fast i dagsläget hjälper inte det.

Veckorna bara rusar sin väg

och jag hinner inte ens med riktigt, så fort upplever jag att det går. KA fyller snart år och det blir inget firande, vi får se om vi fått ihop något tills den stora dagen, 14 mars 2008 när fanstyget 😉 blir hela 60 år vis. Med få ihop menar jag något att kunna spara av för med knappa 2000:- kvar när räkningarna är betalda. 2´ skall räcka till månadskort, kläder, mat, läkarbesök, eventuell veterinärbesök och vad än för övriga kostnader vi inte vet om och det är för 2 inte bara en av oss.
Kanske kan ordna en insamling nu när jag har 2 år på mig. Bidrag till KA Jonssons 60 års dag eller något sådant. Nej, jag skämtar givetvis men ändå, vi måste vara realister och råna banken är ju inte aktuellt.
Helgen rymde allt för fort och jag hade gjort vad som helst för en dag extra för att få lite ork och energi för veckorna tar allt som överhuvudtaget kan tas av den varan. Det är positivt att inte sitta och rulla tummarna men lite lagom hade inte gjort något och det verkar vara långt borta som det ser ut i dag.
KA har börjat känna igen sitt eget huvud och benen blir bättre och bättre. Aptiten har kommit igen och hungrig är han, ordentligt hungrig. En hel del livslust har återkommit och kort sammantaget säger jag tack och lov att han till slut gick till läkaren. Tänk vad avsaknaden av en vitamin kan ställa till det rejält.
Nu skall jag laga middag innan jag somnar sittande här framför datorn. Efter middagen skall vi upp och ta en fika med Mia´s mamma. Får se om jag vågar läsa polisrapporten eller inte.

Att leva fattigt!

Vi skall ju inte klaga tänker jag när jag läser denna artikel i dagens Expressen. Precis som vi har Kerstin husdjur och det som är över skall räcka till alla övriga livsnödvändiga kostnader såsom mat, läkarvård och i yttersta nödfall ett klädesplagg eller två. Kerstin är grundare av Föreningen Fattiga Riddare och lever på 900:- per månad till just det livsnödvändiga som mat och det skall även räcka till hennes livskamrat Svea som inte tas hänsyn för i normen.

KA och jag har 100:- mer var i normala fall, dvs varje månad en summa på ca 2000:- men nu har vi lite mer eftersom vi gjorde det där extra jobbet men tyvärr så händer det ju saker dårå som pengen måste gå till. KA´s syn är väldigt försämrad och hans glös kostar en del, progressiva sådan och jag ser inte så bra när jag läser så där rök en stor del och så rasade kaklet i vårt badrum igår och det är fuktskadat så det är inte bara att sätta upp det igen utan mer krävs. Tur i oturen att vi fick en peng men nog fasen försvann den fort 🙁 Vi som hade tänkt ha en lite jämnare utfyllnad under en del månader så att vi fick oss lite andrum men visst, life is life.

Råd om att jobba svart har vi fått båda två (jag fick tom rådet av min kursledare) och tanken har nog slagit oss både en och två gånger men det känns inte riktigt rätt på något vis även om detta inte heller känns rätt. Visst vore väl drömmen att ha lite mer i plånboken men samtidigt vill jag ju ha lite pension också vilket jag får om jag jobbar vitt. Finge jag ett extrajobb så visst tackade jag kanske inte nej men främst ett vanligt jobb med riktig lön och om tiden räcker till och orken likaså lite grädde på moset 🙂

Det viktigaste av allt är ändå att vi har hälsan och att vi har vårt hem, resten är petitesser faktiskt och helt ärligt. Vi har det bra ändå och tur för det mesta men lite otur ibland också.

(3) Var är jag?

och då menar jag mig själv som jag känner igen mig som för den jag är nu känner jag inte alls igen mig i, fast kanske en liten del.
Jag är orolig, stressad inombords, lättretad, tycker inte saker är särskilt roliga, får inte mycket gjort utan tiden bara går osv, osv. Jag vet att det ekonomiska läget gör sitt till, det finns inte något att ta av av våra 2000:- efter räkningarna är betalda och detta skall sedan räcka till månadskort och mat och gud bevare oss om vi behöver gå till läkare eller köpa medicin av något slag. Julen närmar sig och julklappar ja, vi får väl önska åt andra för det är gratis. Dessförinnan fyller mina syskon år, 40 år den 1:a december och det kan vi ju vara med och fira känner jag surt för det kan vi ju inte. Dom bor i Göteborg och vi bor här och resurserna räcker inte hur mycket vi än vill.
Det som slog mig är att så här är det i 5 år om det vill sig illa. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite vi tjänar tillsammans varje månad för det vi får ha kvar är konstant tills firmans skulder är borta eller längst då i 5 år eftersom det enbart är skatter, tack och lov. Våra egna periodiseringsfonder har landat också och dom ingår ju i katastrofen och det gör varken till eller från vad gäller månadsbetalningen. Tänk att periodiseringsfonder låter så bra när man är ett litet företag och vill ha en pappersbuffert men det slår hårt när det är över med företagandet och ja, life sucks men vi har tak över huvudet och varandra.
Det känns surt för under alla år har ingen av oss tagit emot en enda svart krona varken i företaget eller som privatpersoner. Vi har alltså gjort rätt för oss hela vägen. Den dagen vi sätter näsan i vädret kan vi iaf konstatera att vi gjort vad vi kunnat som situationen ser ut idag i alla fall. Tanken på att enda möjligheten vi har att få en peng över är att hitta ett ”skattefritt” jobb som extra, råna en bank, vinna eller att någon rik okänd anhörig dör och vi får ärva stora pengar. Vilka framtidsusikter alltså. KA blir inte yngre och om 5 år är han 61 och jag 47. Hur skall det gå då och vad händer? Jag vet, man kan inte ta ut sorgerna i förskott eller gå och oroa sig hela tiden men det suger och oron finns där.
Så ytterliggare en sak som borde vara rena glädjen är att ett av barnen skall gifta sig nästa år i september och vad kan vi bidra med? Inte ett sketet öre och hur kul är det på en skala? Det är roligt att dom skall gifta sig men vår delaktighet med bidrag känns avkapad även om vi kan hjälpa till med praktiska saker känns det fördjävligt. Jodå, vi gläds väldigt åt att Sofias föräldrar skall gifta sig men det är inte det som känns fördjävligt.
Vi försöker ta fram guldkorn i tillvaron och peppa varandra men ibland blir saker och ting för tunga och det är då jag undrar vart jag tagit vägen för jag är här men jag känner inte igen mig själv riktigt. Visst har det sista 1½ året varit mentalt så tungt och än verkar det inte vara över, rättare sagt vi väntar tills frökens prover är klara så vi vet om det är ytterliggare saker på lut. Jag som inte är en dystergök har svårt att inte vara det i nuläget. Om framtiden kan man aldrig sia något men ibland så känns framtiden så tom.

Mediacirkusen har inte antagit

samma proportioner ännu vad gäller gripandet av den nye misstänkte för mordet på Anna Lindh. Jag hoppas att dom besinnar sig. Det hjälper inte att INTE skriva ut hans namn för alla snaskiga och i sammanhanget oväsentliga uppgifter kan förstöra alla hans chanser till ett normalt liv. Det spelar ingen roll om en person är aldrig så hemsk, otäck eller duktig. Ingen har rätten att dra en person i smutsen som det faktiskt gjorts av media.
Väntans tider
måste vara det som gör att ingenting riktigt blir som det borde. Sömnen, orken och energin. Jag önskar så att denna eviga väntan kunde vara över så vi åtminstone visste åt vilket håll saker går. Garderingar och halvgarderingar garanterar inget.
Solokvist blir jag i dagarna
tills mässan är över. Solo på jobbet, inte hemma. Jag jobbar 1 timme längre under denna tid så att om någon kommer och vill köpa eller veta något så finns det någon där. Idag tar jag med mig en bok så jag har något vettigt att göra när det jobb som är är klart.
KA åker med mig och fröken också. Dom skall handla på Willys i Barkarby. Fröken skall göra månadens inköp, stackars KA vilken tid det kommer att ta ;).
See ya!