Gårdagens Talang i TV4 med KA och Mannfred

Vet inte hur många som råkade se Mannfred och KA igår på Talang i TV4 men själva höll vi på att missa hela programmet. Först ringer mamma och säger jag såg KA och Mannfred i reklamen för Talang och sedan ringer Ylva och säger att Göran och Jossan sett så vi snabbt på med tv´n och så skickar jag sms till några jag visste ville veta och sedan glodde KA och jag på tv. Så roligt att se resultatet av det vi var på i höstas.

Numera vet KA både vem Pär Lernström och att det finns ett program som heter Talang. Ja och ”hunden” Mannfred är väl en liten kändis.

Själva är vi väldigt imponerade av Dan, hypnotisören som lyckades få Pär att tro på den där lilla fina hunden Mannfred 🙂

Bäddar in filmen på det hela eftersom Dan fick en Golden Buzzer

Lägger ut bilderna jag fotade då och om någon från TV4 eller mediabolaget Freemantle tycker annat så får dom säga till isf, våra kontaktuppgifter har ni och det finns bara en Kurt och Mannfred 🙂 Vi inte fick göra något innan och det har vi inte heller gjort.

Nytt år, nya friska andetag och nya beslut att fatta

Året avslutades i total kaos med lunginflammationer, bronkit, influensa, lunginflammation med olika omgångar penicillin, kortison och allehanda annat men äntligen känns det som att det finns hopp om det hela.

Funderingar över framtiden, prioriteringar, omprioriteringar, nedprioriteringar och bortval. Denna vecka är egentligen första veckan sedan mitten på november som det känns friskt nog att jiha, nu kör vi.

Man måste ses och man måste faktiskt ses som en resurs och inte bara en som man kan se förbi och så att säga låtsas inte se. Verkligheten är där.

Känns lite spännande samtidigt med vissa delar och kul. Givetvis ligger mitt förbenade körkort i första priogruppen av måsten. Har ju inte ens kunnat göra om teoriprovet så det skall bokas tid för det och sedan kan jag boka ny uppkörning för mitt hett efterlängtade mc-kort.

Strukturer och planer har jag redan dragit igång, nu återstår bara resten och sedan att se sitt eget värde är väl kanske det första som gäller och att faktiskt fokusera på möjligheterna i huvdsak och sedan ”take it as it comes along”.

En viktig sak i det hela är att inget mer fixa åt alla andra, hjälpa alla andra, rädda alla andra, erbjuda alla andra utan nu är  vi finns också och är också viktiga och andra måste också se oss. Jag är för gammal att utplåna mig själv och detsamma gäller KA.

Moas pepparkaksstjärna får vara en del i detta och början på något annorlunda.