Lite sorgligt kändes det allt

men bara jag böt musikstil gick det bra. Håller på att baka mormors/mammas och numera mina mandelformar så att det räcker till både Luleå, nu på söndag och till kär doter med församling för deras julfirande. Sill skall vi hinna med att fixa också och så skall kockoskakor och syltsnittar göras.

Jag satte på mina älskade jullåtar (givetvis är dom från afrikatiden) med mycket engelsk gospel, en speciel låt, ”Away in a Manger” med ganska mäktig kör fick mig att tänka på Helge och jag blev illa berörd men ville så gärna försöka lystna, det gick inte. Det finns goda minnen också och en av dom är hur vi alla sjöng, jag var en av dom som sjöng hellre än bra. Lite mycket tungt blev det när jag konstaterar att underbar bilder på oss syskon är bara en bild, saknar det som var en gång på den fronten.

KA har hackat mandeln och malt den manuellt, som vanligt visste vi att vi hade en mandelkvarn men det hade vi visst inte. Lite musik till det och så går det som en dans. Jo, jag skall skriva ner receptet på mandelformarna också.

Fick mig några goa skratt i eftermiddag/kväll också och det behövs väldigt mycket. Vi kämpar på att få ordning på vår tillvaro trots detta med att vara en apa, trots allt annat som är så går det framåt och varje liten sak som får leenden att komma fram behövs och ger också energi.

En ros har jag fått

Lite skoj även om det känns lite oförtjänt, jag skriver knappt alls längre men glad blev jag och Anneli, tusen tack.

Motiveringen:
Alltså det ÄR något med Kiruna!
Och Afrika för att inte tala om Norge.
Carina har jag både bott granne med och gått i skolan med.
Dock inte i Afrika..
Nåväl, Carina skriver bra och bryr sig om människor, det syns i hennes blogg. Twittrar gör hon också bl. a om läget i Afrika.
Me like.

Svar på frågorna kommer här:

1. Varför började du blogga?
Usch, det är så många år sedan, det verkade roligt tyckte jag då 2000 🙂 det hette inte blogga då utan det var en typ av dagbok på nätet innehållande allt möjligt, vi skrev mest om Henning kakaduan och hans påhitt i början och sedan övergick det till tankar, livet osv.
2. Vilka bloggar följer du?
Flera men numera oftast via rss och inte som förr genom att gå från sida till sida, kika på min länksida, din är med och andra som jag följt länge nu.
3. Vilka favoritfärger har du?
Aprikos, terracotta, crémevit och beige är min favoriter.
4. Vilka favoritfilmer har du?
Born Free om lejonet Elsa, Sound of Music, Dirty Dancing och Ghost och så finns det säkert någon jag kommer på sedan 🙂
5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Tja, såklart min barndomsländer, Liberia och Ghana (till Ghana går planet nästa år i augusti, det du 😉 så glad och vi sparar tillreskassan för fulla muggar) men drömländer i övrigt är Jamaica och Hawaii.

Jag skall skicka detta vidare och jag gör det utan att veta hur många läsare dom har men några har massor och är absolut värda den fina rosen:) Jag har valt efter hur personerna hanterar/t egna livstragedier för mitt i allt har jag inspirerats och inspireras fortfarande. Det finns många andra öden och människor som är inspirerande i hur kämpande tar sig ur svåra och tunga situationer med sådan envishet så det finns inte men dessa 3, förutom dig själv Anneli, ger jag gärna rosen.

Monica´s En skör tråd förstår ff knappt hur hon fick ihop allt hon kämpat med nu i snart 2 efter att hon förlorade sin man. En härlig person som jag haft förmånen att träffa vid 2 tillfällen trots att hon bor i Spanien.

Fatou´s sida Tonårsmorsa som jag följt i många år och som många gånger gett mig goda skratt och huvudskakningar. Trots vedermödor och övriga svårigheter finns där alltid en hand utrstäckt åt andra och energi åt andra. Fascinerande och bästa av allt, jag träffade henne i somras för första gången.

Jerry´s sida Jerry´s ord (hoppas den är kvar i många år denna gång 😉 ) han har kämpat mot sina späken, sina rädslor och annat och trots hans egen förutfattade mening om att han är ointressant och ingen att älska så är han en stor inspiration åt andra och har ett driv som jag sett få ha. Han kämpar och står i och landar väl. En underbar person som jag träffade för första gången vid den första Pridepicknicken jag var med på 2003. Vi har setts några gånger sedan dess och senast tillsammans med Fatou i somras.

Moster hade fått kinder :)

Dom 4,5 dygnen i Luleå tog fort slut men det bästa av allt var faktiskt när vi kom fram till Moster och jag såg att hon fått tillbaka lite kinder. Jag blev så lycklig för sist vi sågs var det bara skinn och ben och jag var så ledsen.

Tyvärr blev det inget besök förra året eftersom jag var förkyld och Moster har kol och det går inte ihop och senare dog Helge och kaosen under hösten blev total. Till våren ville Moster inte ha besök, hon trivs inte alls med något på vårarna så vi fick vänta tills nu. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det och denna gång kändes det så rätt.

Vi hade planerat att boka bil men visste inte vilken tid Moster skulle få besök av sjuksköterskan på fredag så vi ville vänta tills vi var på plats. Det var dumt eftersom det kostade mer än dubbelt så mycket men det var trots allt lyckat.

Vi var ute en vända varje dag och det åts glass, handlades och vi fick kära Moster att gå varje dag också vilket är viktigt för läkprocessen och att få igång motoriken. Det går inte fort men det går.

Vi åkte med henne och inhandlade en ny tv och lite knöligt var det för frun att komma ur bilen men sista bilvändan kom hon upp helt själv och det var häftigt, träning ger resultat.

Vi for iväg till Storforsen, dit vi togs med 2 år tidigare av Carina och Thomas när vi besökte Luleå då. Moster tyckte det var en rejäl upplevelse och turligt nog hade dom rullstol att låna ut där eftersom det var alldeles för tufft med rullatorn även om Moster gjorde vad hon kunde, varken hennes andning eller högerbenet är riktigt kompis med henne.

Vi lagade middag varje dag utom första dagen, då drog vi iväg Moster och landade på en pizzeria som gav en stor doggy-bag med hem till Moster.

Det kändes sorgligt att åka och lämna henne, hon har ingen familj i närheten, vi är närmast övriga finns i Örebro och Göteborg, lite väl långt bort är vi alltså allihopa.

Det var riktigt roligt när Moster åt och åt lite till fast hon klagade på att hon var proppmätt, riktigt förståeligt med tanke på att hon annars dricker näringsdrycker för det mesta istället för mat.

Frysen är iaf full med minimatlådor som är enkla att värma, vissa behöver en kokt potatis till med övriga är bara att värma. Vi vet, med facit i hand, att första dagarna brukar det gå bra att äta maten för att sedan återgår det mest till drycken och efter an knapp vecka har det hunnit bli så redan.

Nu satsar vi på att ses i december, Moster fyller 80 år och vi blir där över Julen då eftersom födelsedagen är den 22:a december.

Lögner slår oftast alltid tillbaka

och det är rätt sorgligt att upptäcka trots att man i många fall tror sig veta att det är en lögn. Man vill gärna tro, är det inte så. En sak är säker, man skall tänka sig för innan en lögn uttallas och särskilt efteråt och absolut INTE skriva den för allmän läsning (trots att man kanske tror den vara mer eller mindre privat), den kommer alltid ikapp.

För sakens skull var jag bara tvungen att ta en PrintScreen på det hela.