Dave Pelzers bok nr 2

”Pojken som inte fanns” är fängslande och jag läste den tills klockan var över 01:30. Hemskt att det skall finnas sådant att läsa överhuvudtaget samtidigt känner jag att det är skönt att läsa att den lilla pojken faktiskt mentalt överlevde och blev en stor man som gav sig på att skriva om helvetet. Boken är något som borde läsas. Det finns en till bok om jag inte har helt fel men den har jag inte hittat tillräckligt villigt ännu men det kommer det också. Poketversionerna är lika läsvärda.
Så vad då dags för första dagen av det nya livet.
Vi skall till AF och anmäla oss som arbetssökande. Vi söker båda jobb aktivt redan så det är ingen nyhet. Jag vill bara söka dom jobb jag tror och känner att jag kan göra bra ifrån mig för halvmesyrer tror jag inte riktigt på.
Jag säger bara en sak, pollen försvinn
för varje morgon i en dryg veckas tid har jag ont i både hals och nacke, det kliar utav bara den och snuvigt värre. Jag tar min Zyrlex och så är det som rena trolleriet efter en stund. Det läskiga är att det känns precis som att jag drabbats av världens halsfluss eller liknande.
Minns en gång jag var till läkaren och stursk som attan var jag. Jag visste att jag hade bihåleinflammation för det hade jag var och varannan månad. Läkaren menade att det var allergi och jag tvärförbannad (jag var argsint den tiden ;)) för det var det mest korkade en läkare hade sagt ansåg jag. Jag fick varken penicillin eller sådan nässpray jag visste att jag behövde. Värken i örat och kinden var helt sanslös. Jag svor nog över läkaren även inne på apoteket.
Iaf så gick det en dag eller två och så var värken i det närmaste borta och jag skämdes som en hund. Läkaren fick aldrig en ursäkt av mig för visst var det ”bara” allergi och jag hade så fel. Det är det som är jobbigt för nyallergiker med symptom liknande sjukdomar som influensa, halsfluss, bihåleinlfammation, örininflammation osv. Jag säger bara en sak, varje dag ger minst en ny lärdom, liten som stor. Tur att tiden för göra underverk med obstinata ”kan-själv” personer som jag var uti fingerspetsarna som yngre. Stridspitten har tagits över av en lugnare jag och det kan jag enbart skylla åren för.
Nu måste jag göra min plikt
så tills dess.
Var rädd om dig, se dig och njut av det lilla.

En solskens historia

får vara del av min dagens. En liten misse som numera heter E4 satt på räcket mellan körbanorna, mitt i rusningstrafiken, på Essingeleden vid Hornsberg. Usch som började med rena skräcken när dom sa det i gårdagens Radio Stockholms trafikrapportering. Vi var på väg hem från Vällingby/Hässelby då och dit det begav sig var det väldigt långt annars hade jag vänt bilen mot stan.
Iaf så var det en annan man som hade hört samma rapportering och spanade efter missen. Där satt hon så han la sig i vänstra körfältet, vevade ner rutan och greppade missen i farten sas. Vilken rädningsaktion säger jag bara. Det är så vi borde agera när någon är i nöd, agera och inte bara vara tysta åskådare. Här finns artikeln om händelsen.
Sådana historier behövs i dagens mediaflöde för inte är det givande att hänga med i flödet.
I morgon får vi hälsa
en snabbis på fröken Bella som reser lite hit och dit nu förtiden 😉 Vi möter på Arlanda och skjutsar in till stan där Bella och medresenärerna tar pendeln mot Södertälje. Kul att få säga hej, det har gått ett tag sedan sist. Bara vi kommer ihåg cd´n med filmen på Sofia så blir kanske mor och far glada också.
Bokslutsarbetet blir aldrig klart,
det är inte bra med extra tid heller för jag är iaf sådan att jag liksom låter det ta lite mer tid då. Hela veckan har jag haft på mig och är inte klar för jag har gjort annat. Surfat lite, gästbokat lite och mailat lite men jobbat… Jo nu ljög jag för visst har jag jobbat men inte lika effektivt jag hade kunnat. KA har däremot fåt massor gjort och nu ser vår arbetslokal nästan som ny ut. Flyttat hit och dit och ändrat, torkat av och röjt. Passar bra tills nästa vecka när det drar igång igen.
Nu är det matdags
och hungrig är jag för vi har inte ätit ett smack på hela dagen. Blev lite knäppt där eftersom vi fick besök mitt i mattankarna.
Kanske läses vi senare ikväll eller så lägger jag mig och läser en god bok. Till then, whenever that is.

Arbeta

skulle vi göra idag men av det bidde det inte mycket. Vi vaknade lite för sent för att hinna göra allt vi gjorde innan vi kom iväg. Pratade med min syster, lagade korvgryta så den skulle vara klar när vi kom hem, pratade med r2 och då bidde klockan liksom mycket. Särskilt med tanke på att Kallemannen ville iväg på Antik och samlarmässan i Jakobsberg. Jobba skulle vi ändå och bara en snabbis på mässan men det bidde göksamling och massor av frågor från uppriktigt intresserade personer, goja kan jag prata länge. Ja, gojorna var med, det är dem alltid förutom in i matvaruffärer. Herrarna Gök är som medlemmar i familjen på gott och på ont. Om man bortser från dem som undrade om gökarna levde osv för sådana frågor var det en del av. En av personerna blev så glad av pratstunden så vi fick två stycken färska squash från hennes kolonilott. Vad gör man med squash, hjälp mig så de inte går till spillo. Klockan var då närmare 15:30 och det var lite sent att sätta igång med det vi egentligen var tvungna till så morgondagen blir mer än hektisk, usch. Två dagars jobb på en men det går nog.

DPN,
Dagbok på nätet har jag joinat. Bättre sent än aldrig. Inte för att fler besökare är viktigt längre, det var viktig förrut faktiskt, utan för att det är kul att vara med där bland så många andra dagbokare. Jag är ju med på Succé också men det är stora skillnader på de båda ställen. Succé har ett forum där det är fritt fram för respektfulla diskussioner, ibland spårar vi ur men det är kul ändå eller kanske trots det. DPN är en samlingsplats för dagbokare. DPN är ju nätdagbokens ursprung för det var där allt började för ett antal år sedan. Konstigt det där med nätet och vad som sker runt omkring i ord. URL är roligt men IRL är roligare och särskilt när man kan kombinera URL med IRL och det man känt inte var fel, hittills kanske bäst att tillägga.

Världen
vi lever i är makaber och det vet vi väl alla mer eller mindre men jag avskyr det vidriga som sker och som många av oss blundar för. Den blivande 20 åriga flicka som blev ihjälslagen av hennes före detta sambo. Det finns 3 bra artiklar som speglar det som skedde och vad man kanske skulle kunna göra för att möjliggöra överlevnad för dem som lever i dessa destruktiva relationer med en våldsam maktkontrollerande partner, 20-åriga Therese dödad med gummibatong, Ringde sin mamma – två timmar senare var hon död (länken fungerar inte längre), ”Förbjud kvinnor att träffa män som slår dem”

Den sista av dessa är en sak jag reagerat mycket på men inte negativt utan faktiskt postitivt. Jag tror mig veta att jag hade kommit loss betydligt tidigare om så varit fallet för jag hade då yttre krav som styrde min vilja och inte bara mina känslor som levde på hoppet hur osannolikt det än kan låta. Jag hade ockå ett yttre ”vapen” i att vara tvungen och att också få hjälp där. Detta förutsätter ju att polisen vet vad som sker. Oftast så sker misshandel i lönndom, dvs ingenting märks mer än kanske en skygg granne eller så, ibland kan man kanske höra något bråk men kanske inte sådant man förknippar ihop med misshandel. Att hjälpen i dessa situationer inte hjälper vet vi som haft det nära eller känner till det mer direkt. Besöksförbud hjälper i princip aldrig och tom det är svårt att få för dem som verkligen är i behov av det. Det är jobbigt att läsa sådana här artiklar för man vet att om hennes hjälp varit mer konkret så hade hon säkert klarat sig, garantera kan man inte göra. Jag förstår att en person som aldrig blivit utsatt av detta inte kan förstå att man inte går efter första slaget eller första psykningen men det smyger sig på och så vip är man mentalt inlåst eller åtminstone faskedjad i mentala bojor som innehåller mycket rädslor och väldigt lite självförtroende.