Misshandel och fel på människor

och i det här fallet en förälder. Jag och säkert många andra, kan inte begripa hur man kan göra så  här DN, SVD, Expressen  (det fanns att läsa i UNT först) mot ett barn eller mot någon levande varelse överhuvudtaget.

I mina ögon är det en grov form av psykisk misshandel som, i det här fallet, leder till fysisk misshandel. Vad har föräldern för emotionella sensorer i sin hjärna? Jag kan inte tänka mig några som helst och där måste saknas total empatisk förmåga när man gör något sådant.

Idrott överhuvudtaget skall för barn vara något roligt och positivt som man gör tillsammans och kan glädjas åt. Gissar att denna pojke aldrig mer kommer att finna glädje i att spela i grupp där prestationen visar om han duger eller inte åt sina egna föräldrar, fel, den ena föräldern.

Jag hoppas att detta är polisanmält för den föräldern måste utredas och kan den föräldern göra något sådant som uppmärksammas på det här sättet undrar jag vad föräldern gör som inte märks för andra än pojken. Måtte pojken inte ha syskon eller kanske syskon gör livet drägligare. Om det inte är polisanmält så kommer jag att göra det för detta är ren misshandel.

Här kan man läsa mer om orsak och verkan från en psykolog och Riksidrottsförbundets ordförande som jag personligen är lite väl tam om det pojken utsattes för.

Jerry har skrivit om det och säkert också fler som jag inte sett ännu men kommentera gärna så lägger jag till länkarna dit.

Det går utför

redan från 45 års ålder, tja det beror väl på vilka plan det handlar om. Visserligen tror jag att det är mycket som ligger till grund för det s.k. förfallet förutom åldrandet, hur man lever, hur man skapar/hanterar sin vardag och hur man tar tag i det som är viktigt för en. Britta skrev lite om det också såg jag.

Livet innehåller så mycket mer än dom grånande håren, eventuella andra yttre saker som gäddhäng, ridbyxor till lår, extra hull runt midjan och lite mer pondus i magmodellen, den försämrade hörseln som har satt i gång även om den inte direkt märks av, minnet som försämras, man får lite andra perspektiv osv, osv. Åren ger också erfarenheter och bas för kanske mer aktiva livsval och det ser jag som tvärtom mot utför. Kvinnor kommer i klimakteriet och med det stora omvälvningar för en del, en del glider igenom det nästan obemärkt. Män kommer också i någon form av klimakterie där en del påverkas ganska lika oss kvinnor och för en del glider det helt obemärkt förbi.

Många jag mött som varit/är i min egen ålder ser jag att ansiktena mjuknat på ett sätt jag iaf inte sett tidigare. Det måste betyda något åt hur man har det i livet och att personerna kanske kommit till en sorts egen inre ro även om livet i övrigt kan vara kantat av skit på olika plan. Jag tror ingenstans att vi är fria från bekymmer men dom tar sig olika uttryck och sätter sina spår på många sätt men kanske kan vi hantera dessa annorlunda med all den livserfarenheten vi faktiskt besitter.

Någonstans får man ha sina egna bokslut och har du inte fullt upp med småbarn/tonåringar utan, har som jag, vuxna barn och i sak bara behöver fokusera på dig själv och din eventuella man/kvinna/sambo/partner eller vad som nu finns där kanske möjligheterna att se sig själv för den man är och låta dig vara med och bestämma och ge dig själv rättigheter till dina val. Nu får jag det kanske som att låta enkelt men jag har haft många andra svarta moln, bekymmer och så som varit där men

För mig så har det senaste 1½ året varit ett argt sådant, så mycket ilska har jag nog inte känt någonsin och krutdurken har exploderat för ibland ingenting (i andras ögon) som det verkat men där har funnits mycket under locket. Toleranser för andra människors dumheter, inkompetenser, tillkortakommande eller vad det än är har landat på noll. Det är inte längre upp till mig att tycka synd om, ha förståelse för, ta hänsyn till, gå på tå för, anpassa mig osv.

Den viktigaste saken för mig är att jag krusar ingen längre, passar det inte så gå din väg för det gör jag. Jag tänker absolut inte be om att få vara med, ingår jag inte så ingår jag inte. Jag har distanserat mig väldigt och backar undan där jag märker att jag inte hör till och det är på ett sätt väldigt befriande. Att komma hit, där jag känner att jag är i dag har varit jobbigt, gjort väldigt ont, kostat mycket emotionellt men tittar jag i backspegeln så är det helt okej och känns faktiskt ganska bra.

När jag var yngre verkade det som ”vuxna”, typ gamla i min ålder inte hade det som många faktiskt har det. Jag trodde då (när jag var ung) att när man blivit nästan 50 så var man klok, lugn, snäll, hanterade saker och ting vuxet osv men saken är den att vi är alla bara människor där vissa saker ändrar färg, form eller funktion ju äldre vi blir men alla känner ju saker och ting eftersom vi faktiskt lever och är fortfarande bara människor med mer livserfarenheter i bagaget.

Jag tycker personligen att livet går framåt från 45 års ålder även om vi blir mindre snabbtänkta, hör lite sämre, minns lite fel mellan varven och inte lyckas hålla igång på samma sätt som förr med 40 bollar i luften samtidigt (grovt överdrivet).

Alla åldrar har sin egen charm och livet ger ju faktiskt oss verktyg på vägen att skapa oss något, förhoppningsvis en tillvaro värd namnet och där tillvaron någonstans känns ganska bra och med viss tillfredställelse.

Egenmäktighet med barn

är något jag inte har presonlig erfarenhet av men har ändå privata erfarenheter av gällande andra barn. Något har tom gått så långt som att barnen hämtats från Fillipinerna, 2 och 3 men det är några år sedan. Barnen fick betala ett högt pris i det fallet men det är en annan historia helt och hållet. Så finns det andra där man bara behövde hämta dom från Höör. En del resor blev det, både riktiga (ena gången åkte vi tom 1:a klass på tåget) och mentala sådana.

I SVD finns denna lilla notis att läsa och dom få orden döljer det enorma trauma som faktiskt pågått både inna, under tiden och nu efteråt och priset som betalas debiteras alltid barnet/n. Oavsett vad som ligger bakom drabbar det fel person. I en del fall är det misshandel, övergrepp, missbruk tillsammans med rädsla för barnet och vetskapen om vad som kan ske och ibland bara vägran att låta vårdnaden bli jämlik trots att båda föräldrarna är goda föräldrar men där det ligger på föräldrasidan och vägran att se barnet/n.

Det borde finnas ett minimikrav på körkortsliknande kunskaper innan barnet har landat i familjen även om det i sig är helt orimligt att ens ha ett kunskaps/förståelse test innan man får barn. Barn är något vi måste värna över och inte slåss över.

Rasism är inte rasism eller?

I går kväll fanns denna artikel i Expressen och jag reagerade starkt på att kvinnan inte ansågs vara förolämpande. Att det inte vara ofredande kan jag förstå iom att hon inte sa det till handläggaren personligen men att det är förolämpande ser jag som självklart. Begriper inte hur det INTE kan anses förolämpande oavsett om han så så direkt till handläggaren eller via ombud, hon sa det hon sa ändå.

För mig är detta en variant av rasism oavsett hur domen föll för personen ifråga.

Märkliga garanter

Vi är en del som finner det oerhört märkligt att en organisation som skall vara som ett intyg på seriös företagarverksamhet inte har det företag vi frågar om som certifierad utan det är ett helt annat bolags registreringsnummer som fått certifiering långt tidigare men efter att ha gått i konkurs inte inte längre finns. Vi har flera samtal med medlemsansvarig och sedan högsta ansvarige där dom talar om att bolaget inte är registrerat även om det heter nästan samma sak och är med samma ägare. Vi dubbelkollar och får på flera olika sätt detta verifierat.

Det verkar som att organisationen, efter att ha pratat med det företag som inte var certifierat, vänder på det hela och säger att det är felaktigt registrerat och att det är det bolaget vi frågade om som var certiferat och inte som organisationen sa från början (efter samtal vid 3 olika tillfällen ha sagt det motsatta och efter att verkligen ha stämt av i sina register.

Det kommer att bli oerhört spännande att följa faktiskt och jag undrar hur någon kan ta en sådan organisation på allvar om dom inte ens har rent hus i sitt bo.

Det betyder att även dom som skall intyga seriositet är oseriösa. Att det kunde ske trodde vi aldrig men har nu fått det bevisat för oss. Byggbranschen är bra krokig och hur företaget lyckades med detta är fascinerande men med vad vi har varit med om under hela hösten, föga förvånande. det bara bekräftar att det finns gott om fulheter mellan dom inblandade..

Extremism på dekis eller?

Jag tänkte mycket på när vi var aktiva med Farsor och Morsor på Stan och var delaktiga i att vara dämpande och bistå med att motverka, i vissa fall bara hålla koll också, allt beroende på situationen.

I går var det några med och så är det på varje sådana här tråkig sak. Det är sorgligt att samhällets skrala kassa skall gå till att faktiskt skydda dom jag kallar för samhällets nötter och tragikomiska skämt. Ideella föreningar och organisationer får inget betalt men hela apparaten kostar enorma summor. Fika och sådant brukar myndigheterna stå med men det är ju en baggis i sammanhanget av alla kostnader.

Jag hoppas verkligen trenden blir mer varaktig att brunskjortorna är på tillbakagång för ingen med sina sunda vätskor i behåll vill ha nazister på sina bakgator med allt vad det innebär. Vi har för många år och generationer framåt fått betala ett högt pris för vad nazismen gjorde och mäsnkligheten fick sig en, av många, enorma törner.

Ett riktigt bottennapp var antiaktivisternas beteenden, tyvärr som varje gång. Dom visar sig från sin sämsta sida, man kastar inte brinnande föremål eller annat som kan skada människor oavsett vilken sida av staketet man är på och hur mycket man än skulle vilja. Antiaktivisternas agrerande gynnar inte den antirasistiska sidan alls, den skadar den och ger motståndarlaget mer bränsle för deras sak.

På sätt och vis är jag glad att jag inte var med i går men samtidigt så gör ju faktiskt frivilliga organisationer stor nytta i sådana här sammanahang där man jobbar mot våldet.