Taskig timing

går det att kalla många saker men att så snart en förbättring skett kommer bacillen från annan planet och slår ut KA mer eller mindre i 3 veckor och nu också mig.

KA har under dessa veckor blivit bättre och så pang tillbaka och det som var bättre höll inte ens en hel dag. Vi får se hur det går i morgon eftersom han har gett sig den på att han skall klara av att jobba. Han ser helt slut ut och just nu sover.

Att bacillen är mindre trivsam (baciller är väl aldrig trivsamma men somliga kan ju försvinna fort) är att det börjar med sporadiska nysningar och allmänt risighetskänsla till att sakta men säkert öka på med feber, huvudvärk, rivjärn i halsen, hosta och hela allmäntillståndet ur slag. Jag sov till över 10 i dag och har sovit på dagen både fredag och lördag i flera timmar.

En dag kvar bara så kan jag kanske bli fortare frisk. Det finns en hel del som måste göras klart i veckan så det hade varit bra utan ovälkomna gästbaciller.

I morgon skall KA iväg och få sitt socker kollat, om det blir ordentligt eller ej återstår att se.

Mina värsta biverkningar från simvastatinet är i stort sett borta men mycket är ff kvar och det slår hårt mellan varven.

Både KA och jag hoppas kunna återgå till ordentlig träning igen, en gång gick det innan dessa ovälkomna baciller slog ner som en bomb 🙂

Kanske någon vet någon bra app?!

Kanske någon vet någon bra app?!

Reshared post from +Markus Boström

Har ni något tips på en app till iPhone som hjälper diabetiker att hålla koll på blodsockret? Den bör kunna kunna logga glukosnivåer, när man har tagit insulin och när man har ätit. Finns det något mer appen bör hålla koll på?

Tänkte att en sådan app kunde hjälpa en nybliven(inte jag) diabetiker att leva med nya rutiner och medicinering.

#diabetes  

Google+: View post on Google+

Livet är orättvist!

Hittade Alfons sida via Bengts text, Alfons – om sorg och ordlöshet och kunde inte låta bli att läsa från början till slut. Känslan av förtvivlan kom över mig rätt så rejält och både en och fler tårar rann. Ingen skall behöva kämpa en sådan kamp, särskilt inte barn som ännu inte levt sitt liv.

Tänker på Alfons, Mia och henns bror Matias, Tuijas Matias och alla andra barn som lämnar syskon, föräldrar och andra nära och kära med stor sorg efter sig. Föräldrars enorma förtvivlan, förnekelse, sorg och tänker tack och lov, jag hoppas få slippa lära mig vad denna smärta innebär.

Kanske är jag knasig men jag tänker ändå på skillnaden i döden. En olycka där barnet rycks bort bara sådär, där man aldrig hinner säga adjö, och sjukdom som sakta men säkert tar livet av barnet. Finns det någon skillnad i hur man klarar av dom olika katastrofala och sorgtyngda händelserna? Får man en chans till avslut innan det har kommit dithän mot att vandra i chock av det oförutsedda?

Någonstans vill jag tro att det är skillnad att kunna följa ett dödssjukt barn på resan och till slut få säga farväl när allt i ens makt och vetenskapens har gjorts mot att vara helt oförberedd. Kanske är det bara mitt emotionella jag som vill att det skall vara en skillnad i att efteråt kunna hantera detta absurda som sker. Jag vill tro att känslan av att ha kunnat finnas där ger någon form av tröst när sorgen drar ner en långt, långt ner.

Sorg är individuell, det finns inget "så här är det". Alla människor hanterar sorg olika och inget sätt är mer rätt eller fel än andra. Tänker på debatterna kring Pigge Werkelin och hur han gjorde. Var och en måste göra det som är rätt för en själv oavsett alla andras tyckanden och tänkanden.

Om lille Alfons, jag förmådde inte skriva något till familjen i går och när jag kikade in på hans sida nu och tänkte att något ord kunde jag väl ändå skriva så gick inte det heller. Svåra händelser är svåra att ge ord åt till dom det berör och dödsfall av barn är något av det svåraste som finns (för mig) att skriva en hälsning till.

Alfons dog i , andra barn dör av , osv. Kan du så bidra med en peng till någon fond du kan relatera till så att chanserna ökar att forskningen kan hindra barnen/andra från att dö genom dessa grymma sjukdomar.