Ghana is on its way, the embedded p…

Ghana is on its way, the embedded pdf file did not work well but if you want to you can still check the file, http://carina.gokboet.nu/2011/11/ghana-planerna-tar-fart/

Här nedanför syns ett första utkast till miniturné för 9 dagar. Detta är anpassade till bara oss barndomsvänner från Tema, känns riktigt häftigt. Vi kommer att åka till Larteh bland annat där jag är &…

Well my going back to my roots trip…

Well my going back to my roots trip is really happening now. We are going back to Ghana, give or take a few dates. between the 16th and the 29th July 2012, it feels so strange I haven´t been "home" for over 34 years this years. Some dear old friends are reuniting after all these years. I guess I am going to be dreaming about the beachclub, Arnulf, Teresa, Sabrena and all the others.

Sweet dreams 🙂 my smile is huge.

Afrikabesök eller? En viktig händelse i mitt liv iaf!

Det har gått en del veckor men eländet med badrummet har tagit all energi och just nu är jag bara slut men jag skall försöka beskriva helgen den 23 september.

Till att börja med tog den slut alldeles för fort beroende lite på hur man ser på det. Både Arnulf och jag var helt slut av alla ord, tankar, minnen och känslor som var intensiva. Min uppväxt har också varit ganska tung och när vi pratade konstaterade vi båda att vi inget visste om hur illa den andre for och vi var nog för många barn som befann sig i liknande situationer men det ämnet var INTE vårt fokus men det kom upp mellan allt annat.

Det är svårt att beskriva känslorna som var innan, under tiden och efteråt när jag släppt av honom på Arlanda men ljuvliga är en underdrift av helgen som helhet. Ett stort bakslag var att KA som var sjuk innan han kom inte blev bättre av allt slit han lagt ner med feber och allt för att Arnulf skulle få ett så dammfritt rum som möjligt och att resten av lägenheten skulle se hyfsad ut trots 2 ggr byggdammskatastrofer pga inkompetens från Kålstalunds Snickeri o Bygg. KA låg precis hela helgen, han kunde inte gå och knappt sätta sig upp i sängen men det blir en annan historia.

Jag kom iväg till Arlanda för att hämta Arnulf Duodu som jag alltså inte träffat på över 34 år, vi hittade varandra på Facebook. Han var en viktig person och en av mina bästa vänner, han var också tillsammans med  bästa vännen Teresa Bredero som är orsaken till att  fröken heter Xxxxxxx . Mötet på Arlanda terminal 2 var bara så naturligt. Det var han och så speciellt att se honom. Visst har vi båda åldrats men vi var oss lika ändå.

När vi kom hem vankades det tacos och KA slet som bara den för att få allt klart. Jag skulle ju ringa från Arlanda men det glömde jag bort så han blev alldeles ställd när vi var framme, KA försökte få det sista klart under tiden jag hämtade Arnulf.

Vi åt och pratade, vid 23 tiden klarade inte KA mer utan fick nästan krypa i säng, ryggen eller något hade helt lagt av 🙁 Arnulf och jag satt kvar och pratade till över 3 på morgonen. Vi kikade på Google Maps på ställen som vi båda kände till och en del som jag kom ihåg vartefter. Det var speciellt.

Vi var oroliga att han inte skulle sova särskilt gott på vår dubbelluftmadrass á la dubbelsäng variant men han sov gott, sa han själv iaf. Det häftiga i allt var att han faktiskt valde att bo hos oss trots att jag berättat (via telefon) att vi hade varken dusch eller toa men kunde erbjuda honom ”a bucket-like toilet” á la skogstoalett. KA hade ställt iordning ganska fint inne i vårt riktiga badrum så att vi iaf hade levande ljus och varsin toa, se bilden under.

Vi åt frukost och KA kunde inte resa på sig så han fick lite i sängen men hade stora problem att kunna äta pga värken i ryggen. Han sov mest hela dagen och Arnulf och jag vi pratade, pratade och pratade.

Vi hade planerat att äta ute på en restaurang i Sundbyberg som heter Libaneza men vi var båda (Arnulf och jag) lite oroliga att lämna KA själv men efter många fram och åter så bestämde vi att åka ändå. KA var tvungen att kliva upp innan för jag ville se att han faktiskt kunde klara sig om det hände något. Han hade mest sovit som en medvetslös hela dagen.

Det var jätteskoj att komma iväg,  lillfröken  (hon hade tränat i deras bil på att säga; ”hello, my name is Julia” men lillfröken sa inte ett ord till Arnulf på hela kvällen men hon kikade gärna på honom över glasögonen 😉 Arnulf hade med sig en jättesöt vit nalle åt lillfröken som är en av hennes favoriter i dag. Vi åt så vi höll på att spricka allihopa, stora mezetallriken var lite mycket men vi tog med oss en doggy bag till KA.

Vi satt länge och pratade, åt och skrattade. Det var så roligt att Xxxxxxx skulle få träffa en av dom personerna som betytt så mycket för mig under min uppväxt i Afrika. Jag tror att det kändes ömsesidigt roligt, det är iaf den känslan jag fick då och ff har.

Sent hemåt och lillfröken gjorde det jättebra med tanke på hennes unga ålder och tiden. Alla nöjda och belåtna iaf när vi skildes åt för att åka hem i varsin bil.

Vi kom hem och kollade till KA, han fick i sig lite mat av det vi hade med oss. Kollade så han hade druckit ordentligt med vätska och ja… men det dög. Arnulf och jag fortsatte där vi var tidigare och pratade om än det ena och än det andra men denna natt blev liiite tidigare, vi kom i säng vid 2 tiden 🙂

Söndag morgon kom fort men jag kände mig ganska utvilad. Vi åt frukost och KA orkade komma upp en liten stund och den var liten innan han fortsatte att sova. Helt plötsligt var det dags att packa ihop sig mot Jakobsberg där vi skulle fika hemma hos Xxxxxxx , Tomas och lillfröken innan vi var tvungna att fortsätta mot Arlanda för ett hejdå.

Det hade bakats kladdkaka och var framdukat fram tills vi kom. Julia var ivrig men sa ff ingenting till Arnulf men spela tennis ville hon med honom 🙂 Vi fikade och sedan samlade vi ihop oss för att iaf få något kort på oss alla tillsammans och det blev nästan så, en fick ta kort och så varvade vi.

Nästa år är det dags för den där återresan jag pratat om i så många år, vi är ett gäng av barnen från då som kommer att ses i juli/augusti, det känns märkligt och så stort. En dröm och jag skulle ju ner innan jag fyller 50 och så blir det. Vi skall börja ta vaccin redan i januari så att vi tagit allt innan det är dags.

Arnulf har ett förslag på vad vi skall kunna göra tillsammans och några ställen dom flesta av oss vill se igen. Det kommer att finnas tid för egna utflykter, egen tid och eget vad det nu är. Där Helge var hövding är ett av ställen vi skall till, Elmina och Christian Borg Castle, aburi Gardens, Ada (där jag fick Bilharzian ifrån, där råder det totalt badförbud i dag pga av just Bilharzia.) Arnulf tror sig kunna ordna så att vi kan få hyra det som var Halcrow Tema Beach Club, men som idag är ett spaliknande ställe som heter Ave Maria eller liknande, där dom felsta av oss har underbara minnen i från. Kanske ett poolparty med lite bump runt poolen eller något, så spännande och så häftigt att äntligen få komma dit.

Nu dags för mat

Go to School Or Go to Jail – barn i andra länder

Seven-year-old Assatou has been selling grilled plantains at a busy junction on the outskirts of the Liberian capital, Monrovia, for two years. ”My family can’t afford to send me to school,she says with a sigh. ”So I learned how to cook plantain instead.”

allAfrica.com: Liberia: http://allafrica.com/stories/200709210779.html

Rättigheter, skyldigheter och självklarheter. I Sverige har alla barn både rättigheten och skyldigheten att gå i skolan. Rätten till utbildning är för oss som bor här så självklar att vi sällan funderar över det vi tar för givet, utbildning är bara en av dessa självklarheter.

Jag är uppvuxen i Liberia och Ghana och har sett livet ur andra perspektiv och borde kanske också uppskatta mer det som för dom flesta av oss är rena rama självklarheter här i Sverige. Med att se livet ur andra perspektiv menar jag absolut inte att jag var en av dessa barn som saker och ting inte är så självklara för, nej jag tillhörde väl det man kallar för dom priviligerade tack vare min uppväxt. Priviligerad i att självklarheter här i väst var just självklarheter även för mig under mina 14 uppväxt år i Afrika.

Priviligerad också iom att jag fick uppleva så mycket under tiden vi gästade Afrika och som jag har med mig idag och förhoppningsvis tills jag lägger näsan i vädret. Vi levde inte med några som helst umbäranden om man inte betänker att vi under militärkuppen i Ghana hade svårt att få tag på toapapper, Coca-Cola osv. Umbäranden så till vida att vi hade allt och lite till och då blir toapapper för en del ett världsproblem. Riktiga umbäranden? NEJ! absolut inte, ett rikt liv, en rik uppväxt (jag menar inte bara gott ställt (mot idag, fattiglapp så det stänker om det :), jag menar allt jag har med mig av erfarenheter, kultur och kunskap, det som format och ff formar mig)

Flickan i artikeln jag länkar till och som detta börjar med är 7 år och säljer plantain (stora bananer – vet inte vad plantain heter på svenska men det är gott att göra jam på och också steka) I 2 år (sedan hon var 5 alltså) har hon sållt stekt/grillad plantain eftersom familjen behöver pengar och dom inte har råd att sätta henne på skolbänken. Sedan hon var 5 år!

Visst, man kan inte alltid jämföra sig med människor som ahr det sämre men om vi alla kunde fundera ett varv eller två över allt vi tar för givet och kanske också lära oss att börja uppskatta det vi nu har som självklart i vår vardag kanske vi skulle bli mer empatiska mot våra medmänniskor.

Kolera i Sverige?!

Det låter som rena rama fantasiutsagor för mig som är uppvuxen med koleravaccin varje år. Under mina 14 år i Liberia och Ghana vaccinerades vi mot kolera. Jag minns inte tiden i Liberia med vaccinet men väl i Det gjorde inte ont att bli stucken i armen men efteråt gick armen knappt att röra om man inte satte i gång att röra den direkt efter sprutan. Sträcka ut hela armen och röra hela armen upp och ner och fram och tillbaka innan vaccinet ställde till det.

Jag minns att lillebrorsan var en djävul med att retas när vi alla 3 stod där och vevade runt på vår stuckna arm för att den inte skulle stelna till och göra så vansinnigt ont efteråt. Brorsan var alltid en liten pajas och ävenså vid dessa tillfällen, det bästa han visste var att liksom peta till på armen och vi vrålade av smärta.

Jag vet inte om koleravaccin gör lika ont i dag som det gjorde för drygt 30 år sedan men jag vet att vi var tvungna att vaccinera oss varje år. Vaccinerade man sig inte var det ganska vanligt med dödsfall av kolera och den var inte särskilt trevlig att dö i för den är oerhört smärtsam utan åtgärder. Jag har svårt att smälta att denna dödliga smitta finns här i Sverige. I Ghana kokades vattnet och sedan filtrerades det innan vi fick dricka vatten. Vi barn var ju lite som vi var och drack faktiskt ganska ofta vatten direkt ur kran men kanske hade vi mer tur än skicklighet. Märkligt det där, väldigt märkligt.

Liberia, ett första möte

som förevigt präglar mig och fortsätter att göra det.
Vi landade en dag i mars 1963. Jag var då ca 6 månader gammal och visste ingenting om världen utanför. Min mamma var väldigt osäker och undrade hur detta skulle gå, 19 år och inte ens kunnig i engelska.

Ja, hur det gick vet vi idag. Vi stannade kvar i Liberia till 1969 och fortsatte sedan till Ghana där vi blev till 1976.

Ghana, ett land där vita män kan bli hövdingar

”..dödskallar, puder, benknotor och en massa mumbo jumbo var det första vi möttes av när vi kom in till häxans hus. Häxan satt där omgiven av hennes lärjungar. Det var otäckt och vi barn var rädda, så rädda…

Från Sverige till Afrika När jag var 1/2 år gammal flyttade min familj från Sverige (Kiruna) till Liberia. Under mina ca 14 år i Afrika hann jag vara med om mycket, bland annat cermonin då min pappa blev äreshövding och det är den händelsen jag ska berätta om nu.

Äreshövding och Queenmother Mina föräldrar var väldigt enkla i sitt sätt mot andra och pappa var en otrolig diplomat och väldigt finkänslig utanför hemmet. Han var väldigt uppskattad av alla sorters människor för han bemötte alla lika vänligt och diplomatiskt. På den tiden så var chefschauffören, Nana Opare, hövding i en by som heter Larteh. Pappa och en annan norrman, dåvarande VD´n för Ghacem, Thor, blev tillfrågade om de kunde tänka sig att bli äreshövdingar i Larteh. Detta hade tagits upp i byns stamråd och byinvånarna ville ära pappa och Thor på detta vis. Båda herrarna tackade ja och då skulle även fruarna äras som Queenmother (en titel, dess svenska översättning kan jag inte).

Förberedelserna Det var en stor grej hela denna ceremoni. I samma veva skulle även deras huvudväg döpas till en britts ära, Bert Boyles (han är död idag) som också arbetade på Ghacem. Tidigt den morgonen kom vi iväg, byn låg långt bort. Vi kom fram och där var det häxor, dödskallar, högtidsdräkter osv. osv. Hela processen skulle ta sin runda tid. Vi skulle först träffa häxan och hennes undersåtar och där genomgå något. Det var ganska otäckt hela grejen, för häxorna var vitpudrade i ansiktet och rabblade en massa som var mumbo jumbo för en oinvigd. Efter den processen så var det dags för omklädning och pudring av de två väldigt vita männen (de var så vita mot alla dessa mörka afrikaner, särskilt som ingen av de gillade att vistas i solen och inte utan skjortor). Pappa slapp bli pudrad, han var vit nog ändå. De kläddes med sina kente cloth (ett vackert och oerhört färggrant handvävt tyg som sytts ihop i små rutor, alla i olika mönster (ni har säkert sett sådana på tv) men med mycket guld, gult, grönt, blått och rött. När papporna var färdiga var det mammornas (även Thors fru, Britt) tur, de skulle ha huvudbonad i form av en turbanliknande sak hopsatt i samma tyg samt en form av klänning hoplindad av ett enda stycke kenthecloth. Det var en pärs för damerna att få till denna särskilda vikning av det som skulle se ut som en klänning med hatt. 

Offergåvor och gudarnas välsignelse Äntligen kunde ceremonin börja. Det var någon prästliknande medicinman som rabblade till gudarna, det hälldes ut akpeteschie (uttalas det som, stavningen garanterar jag inte), d.v.s. ren hembränd sprit för att glädja gudarna. Det offrades även en levande get, vilket var väldigt otäckt. Till slut hade pappa blivit Nana Kwabena 3. Thors hövdinganamn minns jag inte, men det började på Nana iaf. Med hövdingatiteln kom också ett ansvar, en av sakerna för pappa var ett livslångt ansvar att förse Larteh med byggmaterial. Om det enbart gällde cement eller annat vet jag ej för med pappa har jag inte längre någon kontakt och det är han som kan svaret. Efter att hela ceremonin var klar så var det fest med mat, lokala ”highlife” (en afrikansk musikstil) band och all möjlig allsköns uppvisningar med dans och sång. På vägen från Nana Opares hus till stället där maten fanns så var det en lång, lång procession som gick och alla tjoade, sjöng och rusade runt sinsemellan i processionen. W. Boyles road blev döpt under vägen dit. Vi barn var bara åskådare och fattade inte mycket, det hela var skrämmande. Pappa och Thor bars ömsom i stolliknande saker och gick ömsom med en hel drös Lartehhäxor/medicinmän som viftade med olika symboliska saker för lycka och hälsa och samtidigt skyddade de mot solen med stora parasoller.

Äldsta sonen är också viktig Någon tid senare skulle en liten ceremoni ges för hövdingarnas söner/äldsta barn. Vanligtvis är det enbart pojkar som får den äran fast jag blev hövdingason och fick en fin handgjord klackring i guld med mina initialer på. Initialerna var visserligen både lite fel och lite upp och ner men det gjorde inget. Jag är alltså officiellt en hövdingason, åtminstone i en by som heter Larteh i Ghana. Vad spelar det för roll? Ingen alls mer än som lite kuriosa. Jag är också stolt för det är där jag har mina rötter, långt långt borta i ett annat land.