Till slut så #blogg100

När uteslutandet sätts i system att det går inte, det passar inte, det skall göras annat just då, ja men bara om det blir inom den tidsramen eller så sägs det ja och sedan blir det inget utan att man varken hör av sig eller dyker upp, eller så svaras det inte alls utan man bemöter med tystnad. Ttill slut någonstans så ger man upp och inser att där finns inget mer att vara del i.

Beroende på hur, var och kanske bara att, är det ofta som att förlora någon men skillnaden är att här lever det som sörjs över och den processen är svårare än definitivt dödsfall i många stycken. Innefattar det även fler som kommer i kläm av det hela blir det genast bråddjupt och ogreppbart i många stycken. Förstår inte hur man kan låta andra, oskyldiga betala ett så dyrt och faktiskt oersättligt pris genom att inte tillåtas vara delaktig.

Ofta går man då igenom en sorgeprocess och den har ju sina olika faser, mellan varven gås dessa igenom med vissa bakslag. Under perioden med djup, djup sorg har man fullt upp med att simma uppåt även om det hänger blytyngder i benen och man kommer aldrig upp till ytan men så – är man ändå där och då kommer nästa steg, ilskan. Iskan är befriande, den förlamar inte, den får ingång en om den inte är vänd mot en själv. 

I ilskan kommer tex tankar som ”kommer aldrig att kunna förlåta det som gjorts” och ältandet och alla frågetecken får ge vika och till slut planar även det ut och det skapas ett annat sorts liv som trots allt kan vara gott. 

#blogg100 inlägg 4 av 100

En början och ett avslut

eller vad nu detta kan kallas för. Han som var min ackilleshäl och också min glädje i en hel del stycken men mest en stor och tung sorg efter år av rädslor och sedan nästan 10 år av samförstånd som till slut blev nästan 10 år av ingenting.

Det är nästan på dagen 10 år sedan jag var i Norge senast, som jag träffade honom och som jag hade kontakt med honom överhuvudtaget. Nu är det dags att packa väskan för en sista resa till Norge. Ett avslut och samtidigt en början på resten av mitt liv.

Det blir lite annorlunda för mig och det finns många, många känslor av svek, ilska, avsky, förakt och allt annat man kan känna.

Dom senaste veckorna har varit tunga och nätterna har varit maror. KA köpte örtte som faktiskt smakar fan men fungerar så jag har fått några lugna nätter och haft ett fungerande huvud.

Han dog i onsdags, en vecka sedan alltså och begravs på torsdag. I Norge sker det tydligen så snabbt. Härifrån är det Tessan, KA och jag som åker och det blir en liten annorlunda Norgeresa för både Tessan, avslutet och början.

Direkt efter begravningsceremonin drar vi 3 ut på stan och handlar lite norska godsaker, sådant jag saknat i många år, vi äter, gråter, fikar och säger farväl till det som ändå varit på vårt eget vis.

Det blir en tung dag och jag mår ganska dåligt och det far runt många tankar. Väl hemma så ansöker jag om svenskt medborgarskap och avslutar mitt norska jag och påbörjar något annat. Jag är ju mig ändå och sista mentala hindret för mig att bli svensk är borta. Konstigt hur något som inte var kan hindra en från något som att byta medborgarskap.

Det blir en ganska absurd resa, en väg som Tessan och jag gjort många gånger och varje bit av vägen har sin betydelse. KA har också åkt denna väg men på ett annat sätt och med en helt annan innebörd.

Kommentarer är avstängda eftersom jag inte klarar annat just nu.

God natt, dags för örttet 😉