Tro inte att jag är knäpp

för jag vet att jag är det redan. Från födseln, ohejdad vana sägs det ju och det stämmer på mig om inte annat. Nyss har jag skickat mail till ett väldigt speciellt zoo i Tampa Florida och jag sitter och kikar på Mailwasher i hopp om att svaret redan ligger där men så är det ju inte :(. Jag skall snart stänga ner datorn för annars sitter jag bara här och fortsätter trycka F5 trots att jag mycket väl vet att just på det mailet finns det inget svar för det är helt enkelt inte möjligt tidsmässigt.

Ledsen
blev jag också fast kanske mest arg och det trots att jag inte borde bli det alls för det finns absolut ingen mening med det. Den ena av farbröderna jag fått kontakt med från Liberiaåren träffar min pappa i dag i pappas stuga utanför Göteborg där jag aldrig varit och aldrig kommer att vara i. Jag hade gett nästan vad som helst för att få vara med och lyssna på Liberiaminnen för dom är jag del av. Det känns fånigt också och detta möte sker bara för att jag kontaktat pappa med mailadresser och eget engagemang. Tänk, inte ens ett svar blev det därifrån men farbrodern har jag kontakt med åtminstone och det är MIN kontakt. Min kropp reagerade också med ömhet och trötthet i alla leder men det går snart över.

En annan korkad sak
är att innan jag vaknade svor jag väldigt över den fan som glömt stänga av sin mobil som pep hela tiden. Jag var väldigt medveten om att den fan var jag själv i egen hög person och det gjorde mig ännu surare för jag hade gärna sovit ostört. Batterierna var slut och den sa till om det, ganska tätt mellan tillsägelserna också.

I sak finns det inget
att klaga på men jag gör visst det ändå. Jag är frisk, jag lever och än så länge har jag tak över huvudet vilket borde summera min tillvaro med god. Fast mitt i detta goda har jag ett problem, vad skall jag göra? Antingen kan jag forstätta sitta här och söka, skriva om Afrika, lägga upp bilder eller så kan jag ta min skurhink och fortsätta dammtorka i variant typ storstädning.

Jag drar på lite musik så kanske svaret ger sig självt. Ha en bra dag, jag skall ha det trots allt gnäll som inte är gnäll i sig. KA stackarn jobbar till 21:30 så om jag får ihop dagen kan jag ha mycket gjort tills han kommer hem.

Påskpuss till den som vill ha, resten av er kan blunda.

Att det skulle kännas

så här trodde jag aldrig. Jag har nog inte varit med om något så här omtumlande vad jag minns och då var frökens ankomst och KA´s och mitt bröllop stora saker som kändes djupt men… Känslorna åker berg och dalbana och tårarna och skratten avlöser varandra och tankarna far som små skottspolar. Tänk om scenarion och många fler saker.

Att det efter dryga 35 år
skulle ställa till sådant emotionellt kaos kunde jag aldrig ana. Min saknad efter lilla fröken, mina rötter, min bakgrund och allt därikring måste ha varit mycket starkare än jag själv trodde. Jag menar att även om jag säkert nästan tog livet av människor som drabbades av mina varma och ivriga afrikaberättelser och visste att jag hade en djup längtan så har detta visat sig vara tungt men underbart samtidigt.

Det var tom så illa under natten för i morse hade jag värk i hela kroppen och ömmade både här och där. Jag drömde intensivt om Cheeta som sprang och mötte mig och kom ihåg mig, hur sannolikt är det på en skala? Liberia, Ghana, min första kärlek i en pojke, Paul Chappell från England och mycket annat som jag varit med om.

Jag lever inte genom dåtiden,
jag lever i nuet och så har det alltid varit. Jag känner mig levande tillsammans med min familj, mina nära på olika plan, min omgivning eller brist på densamma. Det är ändå något stort och det förstår nog ingen som inte upplevt liknande det jag gjort.

Nu idag är det många som åker både hit och dit och riktigt samma är det inte även om vissa saker går att jämföra. Då på 60 och även 70 talet var det i mångt och mycket pionjäranda och inget fanns. Det som blev skapades under tiden människorna levde där. En annan viktig sak kring detta med hur livet var. Så enkelt var det INTE att åka hem till det ursprungliga hemlandet, Sverige eller vilket det månne vara. Resandet blev enklare ju senare det blev i år räknat men under 60 talet var det mycket som behövdes för att allt skulle klaffa.

Människorna som hamnade i andra främmande länder under den tiden behövde varandra och levde i ett annat sorts symbiotiskt förhållande eftersom dom var så långt från det dom lärt sig vara civilisation. Så är det än idag men som jag uppfattat det inte riktigt likartat ändå. I dom flesta länderna samlas man landsmänsvis för att liksom få ha något som är som hemma nära. Vi ser detta även här i Sverige.

Nej nu flummar jag ut alldeles för mycket. Får försöka fokusera på annat och kanske rent av gå och lägga mig. KA har redan lagt sig och väntar på mig.

God natt!

Sökandet efter Cheeta är över

vad gäller om hon lever eller inte för det gör hon inte. Cheeta dog för 13 år sedan och Herman lever kvar. Jag har fått kontaktinformationen till Cheetas familj i USA och jag skall maila för att få veta mer om och hur hon har haft det under åren som gått från när jag var liten.

Cheeta min lilla underbara bästa och käraste lilla ”bebis”. Det är livslång kärlek som varat och varar säkerligen så länge jag kan älska. Om Cheeta finns lite under Afrika med bild och allt.

Vi fick lite besök också och nu är jag helt schack och matt i kropp och själ. Besöket tog inte musten av mig men ett samtal från tjejen som mailade mig och sedan lite efterföljande mailkontakt. Det är häftigt. Tydligen vann min mamma deras segelbåt när den familjen for hem till Sverige och det är små löjliga saker som ändå är gemensamma.

Tomten på flotten har vi alla upplevt och jag har fått en del foton från olika håll. Mamma har fått möjligheten att kika på alla dessa under kvällen (hon är hos syrran) och hon är salig mamma nu.

Nej, mycket Afrika för mig men det är det som cirkulerar i mina tankar. Underbart och ledsamt faktiskt.

God natt!

Virrigt värre var det,

kanske det rent av är vem vet mer än dom som känner mig väl. Jag har nu två nätsidor där Liberia är basen och återträffar av svunna vänner. Där finns vuxna från då och barn från då och många är då vuxna i dag och en del har tom gått bort. Märkligt men nätet är rätt så litet egentligen.

En sak som verkligen
slog mig var denna rotlöshet som jag alltid haft och frågan om vart jag hör hemma har alltid varit rätt så central. Därmed inte sagt att jag inte trivs där jag befinner mig och med min man i vårt hem utan mer ett hål att fylla från barndomen. Jag menar att tex alla mina klasskompisar finns över hela världen, inte här som många av er har det eller att ni följts åt under livets gång.

Jag läste på liberiasidorna att många liberiasvenskar, en del som bara bott där ett par år tom, saknar något stort, det som jag skämtsamt kallar ”hem”, det saknar många av oss med en annorlunda uppväxt i ett från svenska mått mätt främmande land, nästan på en annan planet. Detta var när internet absolut inte fanns och kontakten till det ursprungliga hemlandet skedde sällan. Livet därnere var helt annorlunda och man fick leva lite torftigt i förhållande till här under samma tid. Torftigt i vissa saker men så rikt i andra och jag menar givetvis inte pengar.

Då tänkte jag på alla dessa invandrade, både barn och vuxna och deras otroliga tomhet som många måste ha och också leva med. Många har fått fly, många har oerhört traumatiska händelser med sig i bagaget, många lever sina liv i vakuumliknande tillstånd och längtar efter det som kunde ha varit, särskilt då i flykt- krigs- eller anda traumatiska situationer. Sedan är egentligen dom flesta uppbrott traumatiska för den enskilde.

Och nej, inga nyheter ännu
men det kommer nog under dagen. Det känns också som att jag inte kommer att få det. Fråga mig inte varför men så känns det. Knepigt det där faktiskt. En sak till om jobbsökeriet, vi träffade Saffran innan jag skulle vara där. Vi passade på att fika tillsammans på Åhlénsfiket på plan 2. Fika och fika, KA och jag åt lunch.

Tandläkaren igår blev inte så faslig i kostnad och nu är det en betydligt gladare KA som kan både skratta och prata utan att behöva hålla i dom ;).

Vi for en sväng till Jakobsbergs Centrum
igår och gick till restaurangen där jag vann på JackVegas förra gången och jag vann igen så vi käkade middag där igen och gick därifrån med mer än vi hade när vi kom. Törs knappt tänka att jag har tur för kanske tror jag det en gång för mycket och då kan det bli dyrt.

Jag har blivit riktigt sjuk!

Det är helt otroligt alltså. Det kom ett mail igår kväll när jag satt och grejade med lite papper (KA jobbade). Mailet handlade om Liberia och Cheeta, min älskade första bebis, jesus säger jag bara. En tjej som känner familjen som tog hem Cheeta och Herman till USA och enligt mailet lever Herman åtminstone. Gissa om jag satte igång att stortjuta och jag säger bara, det är helt otroligt, helt otroligt och det har jag tyckt hela natten och hittintills idag. Gissa vad mamma sa och min syster. Den här tjejen är några år äldre än jag och bodde där nere under perioden -61 till -66.

Det finns inte mycket annat som cirkulerar i mitt hjärnkontor just nu och jag har nu fastnat på ett par sidor där Liberia-svenskar har reunions, 1 och 2, och skriver minnen och annat. Det finns bilder från både då och nu. Recepten på min pepparsoppa bland annat finns där och annat från då som vi ändå bevarat iom att mamma kunde laga till det. Så häftigt och en sak är säker inte blev min längtan ”hem” mindre nu, jag känner mig alldeles trasig fast på ett positivt sätt hur nu det går ihop.

Intervjun då?
Den gick bra och fram kom jag även om frisyr jag hade inte längre var pga av snön som yrde ner och var rätt så blöt dessutom. Jag får besked senast i morgon och oavsett vad så vore det ett önskejobb från min sida men vi får se. Jag har rätt kvalifikationer iaf och den kombinationen är inte alltför vanlig.

KA är just nu
och fixar sina stackars tänder. Undra hur fattiga vi blir nu då? Jag sa åt KA att han kunde ge datorn som betalning om inte annat eller så kunde vi diska 😀