Fredag, dagen vi vaknar i Ghana efter 36 år

och det var en väldigt speciell och konstig känsla. Vi hade alla sovit som klubbade sälar och vaknade ivriga att utforska våra barndomstrakter.

Frukost hade vi önskat till klockan 9 (11 svensk tid). Fasta planer för dagen hade vi inga och eftersom Julie åker hem redan när touren slutar, dvs direkt till flygplatsen, ville vi att hon skulle bestämma det hon önskade att få med sig innan touren. Innan vi gick från Gracecourt blev vi tillfrågade om vi skulle äta där och isf vad vi ville äta. Vi beställde fufu med 2 olika soppor till och undrade om vi också kunde få vara med när dom gjorde den för att både se och fotografera det hela och en annan maträtt som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter men det kommer.

Auntie Grace (som äger Gracecourt Guesthouse i samma område vårt första hus fanns, Community 2, hade ordnat så Edward som är husets nattvakt och hade jobbat till 6 på morgonen, skulle gå med oss som både lots och lite stöd/skydd (säkerhetsskydd behövs inte här men vi är helt nya och hittar ingenstans och det kändes skönt att ha med någon runt så här första dagen).

Första stopp var växlingskontoret så vi fick ghanesiska pengar, dvs nGC (new Ghana Cedi) och nästa en mobiloperatör och jag hade kollat runt på Vodafone men det blev MTN. Edward gick in först och pratade med vakten i dörren och sedan blev vi invinkade och fick lämna ifrån oss id-kort, i det här fallet körkorten. Det fanns en hel del personer därinne som satt och väntade på sin tur. Efter en liten stund förstår vi att vi går före alla andra köande utan att ha behöva gå fram till någon av alla kassorna, allt ordnas framför näsan på oss där vi sitter på besöksbänkarna. Det kändes liiite väl fel men så blev det iaf.

Turligt nog var vi kloka och hade tankat vatten och hade även med oss vattenflaskor (man dricker INTE kranvatten, kolera är farligt!) för trots att klockan INTE var mycket var det riktigt varmt. Hög luftfuktighet och över 31 grader varmt vid 11 snåret på förmiddagen var rätt häftigt. Jodå, vi hade smort in oss ordentligt också och hade långärmat som skydd.

Efter MTN var det raka vägen mot marknaden till fots. Vi vandrade på laterit (röd sand) längs småhus, kiosker, butiker olika varianter och människor som satt där med sina varor längs vägen och sålde.

Det var lite av varje och ännu mer allt möjligt. Visst luktade det lite si och så men för mig och oss andra gamla ghanabarn var den lukt som sa hemma. Stånd med sådant vi köpte som barn såsom kenke, gari, grillade majskolvar mm, mm fanns överallt.

Vi gick och letade efter en hatt till KA så han skulle slippa bränna skolten. Stånd efter stånd med kepsar, rastafari hattar mm hittade vi men inte riktig ghanesisk hatt. Till slut gav vi upp det och Edward, vaktmannen, sa han skulle ordna det direkt efter kommande nattens nattvaktande.

Vi pratade också mycket om gamla minnen som dom där kokta, blöta jordnötterna i sitt eget skal som var så gott. Ingentans såg vid sådant men mycket annat som vi kände igen.

Vi var ganska möra redan av värmen och alla intryck och skulle ta oss tillbaka till Gracecourt Guesthouse men ta vägen förbi alla vår första skola, Tema Parents Association, TPA. Edward grejade 2 taxis och vi for iväg mot TPA.

Den blå muren runt skolan kändes genast igen och Edward pratade med några personer där som sa att vi måste gå runt för att kunna komma in på området och det gjorde vi gladeligen allihopa. När vi kommer dit möts vi av skolpersonal och vi förklarar vilka vi är och varför vi är där och då hämtas skolans headmistress (rektor) och vi berättar igen varför osv och hon visar oss glatt runt bland klassrummen och alla dom små barnen. Skolan är numera bara en sorts förskola men med aktiv skolundervisning mellan 08:00 och 13:00. Flickorna har exakt samma sorts skolunifrom som vi hade, blå- och vitrutiga klänningar (små rutor) och jag hade helt glömt bort att vi hade sådana men kände igen det direkt.

Julie och Arnulf visades till sina gamla klassrum och det var stora och omtumlande känslor och jag bara stod där och tittade och undrade och tänkte. Så häftigt (jag kom inte ihåg vilket klassrum som var mitt så men det gjorde absolut ingenting).

Vi kom mitt i småbarnens (dom yngsta var från 3 år) vilopaus och dom satt vid sina bänkar och lutade huvudena mot bänkarnas lock och skulle sova). Så småningom kom fler och fler lärare fram och ville prata, hälsa och undrade ännu mer såklart. Några kände den och den läraren och andra kände det och det f.d barnet (alla är vi vuxna idag) som kände den och den och så fortsatte det ett tag.

Samvetet gnagde väldigt med tanke på att Edward inte hade sovit så det var dags att dra sig vidare mot Gracecourt. Edward grejade 2 taxis och vi åkte tillbaka till vårt boende.

Vi satte oss och funderade, pratade och mindes fler och fler saker, fler och fler personer, fler och fler olika grejer vi gjorde då. En liten märklig grej var när en av småbarnen vid skolan kom fram till mig och la hennes hände rmot mina så började jag automatiskt och skulle göra en grej med händerna, en grej som vi brukade göra när vi hade rast. Man gör olika rörelser mot varandras händer. Så konstigt egentligen men det satt i kontakten med som små ghanesiska barnens händer.

Jo, orden jag mindes från Ghana var bland annat obroni koko och bibini koko men jag visste inte vilket av orden obroni och bibini betydde vit eller svart men blev snabbt varse redan när vi började vår promenad mot växlingskontoret och MTN.

fortsättning följer i nästa inlägg

 

 

Go to School Or Go to Jail – barn i andra länder

Seven-year-old Assatou has been selling grilled plantains at a busy junction on the outskirts of the Liberian capital, Monrovia, for two years. ”My family can’t afford to send me to school,she says with a sigh. ”So I learned how to cook plantain instead.”

allAfrica.com: Liberia: http://allafrica.com/stories/200709210779.html

Rättigheter, skyldigheter och självklarheter. I Sverige har alla barn både rättigheten och skyldigheten att gå i skolan. Rätten till utbildning är för oss som bor här så självklar att vi sällan funderar över det vi tar för givet, utbildning är bara en av dessa självklarheter.

Jag är uppvuxen i Liberia och Ghana och har sett livet ur andra perspektiv och borde kanske också uppskatta mer det som för dom flesta av oss är rena rama självklarheter här i Sverige. Med att se livet ur andra perspektiv menar jag absolut inte att jag var en av dessa barn som saker och ting inte är så självklara för, nej jag tillhörde väl det man kallar för dom priviligerade tack vare min uppväxt. Priviligerad i att självklarheter här i väst var just självklarheter även för mig under mina 14 uppväxt år i Afrika.

Priviligerad också iom att jag fick uppleva så mycket under tiden vi gästade Afrika och som jag har med mig idag och förhoppningsvis tills jag lägger näsan i vädret. Vi levde inte med några som helst umbäranden om man inte betänker att vi under militärkuppen i Ghana hade svårt att få tag på toapapper, Coca-Cola osv. Umbäranden så till vida att vi hade allt och lite till och då blir toapapper för en del ett världsproblem. Riktiga umbäranden? NEJ! absolut inte, ett rikt liv, en rik uppväxt (jag menar inte bara gott ställt (mot idag, fattiglapp så det stänker om det :), jag menar allt jag har med mig av erfarenheter, kultur och kunskap, det som format och ff formar mig)

Flickan i artikeln jag länkar till och som detta börjar med är 7 år och säljer plantain (stora bananer – vet inte vad plantain heter på svenska men det är gott att göra jam på och också steka) I 2 år (sedan hon var 5 alltså) har hon sållt stekt/grillad plantain eftersom familjen behöver pengar och dom inte har råd att sätta henne på skolbänken. Sedan hon var 5 år!

Visst, man kan inte alltid jämföra sig med människor som ahr det sämre men om vi alla kunde fundera ett varv eller två över allt vi tar för givet och kanske också lära oss att börja uppskatta det vi nu har som självklart i vår vardag kanske vi skulle bli mer empatiska mot våra medmänniskor.