Grattis till alla mammor

Stort grattis älskade mamma på morsdag och även alla andra mammor mig inkluderat. Var rädda om varandra man vet aldrig när det inte längre är en möjlighet så ta till vara på alla chanser så länge det finns någon sådan.

Till min älskade mamma, ett litet bildkollage från våra år tillsammans. En liten beskrivande text finns till varje bild.

Du är bäst mamma och tack för att du funnits där och jag hoppas vi får många fina år tillsammans.

Beundrar min mamma oerhört och tänker ofta på hur tufft det var att som 19-åring flytta från Kiruna till Liberia 1963, inte kunna ett enda ord engelska, Hon charmade allt från market mammies till högt uppsatta regeringsrepresentanter, varav en ofta kom för att äta mammas svenska bullar i full poliseskort hem till oss.

Mamma var inte rädd för fan själv och tur var väl det för 14 år i Liberia och Ghana tillsammans gjorde att det gick.

 

Så mysig kväll det var #blogg100

Bord var bokat på Restaurang Faros på Sofiagatan 1 på Söder av barnen. Jag slutade tidigare från jobbet för att hinna bli klar i tid och vi skulle åka hemifrån med pendeln som gick 18:05.

KA hade stått i hemma med att röja väg i både hall och vardagsrum så att vi skall ha en chans att bli klara till på lördag så stackarn var rätt så lite pigg och detsamma kan man ju säga om mig. Första natten i nya sovrummet och allt var liksom åt fel håll så natten blev annorlunda men det blir bättre.

Påklädda och klara fick vi skjuts av Robban till pendeln och sedan satt vi där och pratade och bara var vi. En skön och lugn känsla. Tog buss från Klarabergsviadukten och såg huset där KA en gång bott när han först kom till Stockholm för sisådär 47 år sedan. Vi klev av precis på andra sidan gatan där restaurangen var.

Vi var först på plats men resten kom strax efteråt. En mysig restaurang Stoffe och Anna grejat. KA hade väl förfasat sig över vitlöken som är en stor del i grekisk mat men han gillade tom rörorna med vitlök i även om han avstod den rena vitlöksröran.

20 års dagen

Närmast från vänster sitter Sofia, Anneli, Jocke bakom Anneli och Anna. Närmast från höger sitter Stoffe, jag och så KA.

20 års dagen
Hela gänget samlat fast från andra hållet 🙂

Vin, läsk och vatten blev det till maten blev det och Sofia fick sig en helt egen glass av kyparen. Dagen till ära så hade Sofia en riktigt utrjusig frisyr med lite upsatt, en stilig fröken på 11 år-

Mysigt var det och mycket skratt och prat och gemenskapskänslan var hög.

Tusen, tusen tack för i går, det var en riktigt mysig kväll

#blogg100 inlägg 74 av 100

Du är bäst Kalleman Jonsson #blogg100

20 år Porslinsbröllop, wow. Vi ger inte varandra presenter särskilt denna dag utan ser det vi slitit med sista tiden som vår gemensamma present och att vi faktiskt är just det, vi tillsammans.

Jag tänker ofta på vilken tur jag har haft som träffade KA då en gång för 23 år sedan den 2 november när vi nattvandrade och det var riktigt ruggigt fuktigt och blåsigt ute (ingen snö). Vi var ju aktiva i Farsor och Morsor på Stan och bodde båda på norra sidan, jag i Bro och han i Kungsängen. Som liten parantes så var vi första paret som träffades och också gifte sig i Farsor och Morsor på Stan.

Tuffa år har det varit men någonstans var det ju vi, tillsammans, som red ut kriserna och det jag tänker på i första och egentligen ända kris är konkursen och livet efter den och hur vi idag faktiskt kan välja vad vi vill göra ekonomiskt. Vi är inte rika på pengar men har faktiskt friheten att kunna välja vad vi vill göra och inte göra med dom vi har.

vi
KA och jag såg så här tjusiga ut för 20 år sedan, en mysig känsla faktiskt.
vi5Här är vi tillsammans med barnen. Stoffe (Kristoffer) bredvid KA (46), Tessan bredvid mig (jag 31, på mitt 32:a) och Anneli framför oss. För den som inte vet eller ser så är Stoffe (18) och Anneli (19, på sitt 20:e) KA´s bidrag till familjen och Tessan(14) är mitt bidrag. KA adopterade Tessan när hon var 19 år så han fick 3 😉

Jag ser framemot många fler år med Kalleman Jonsson

#blogg100 inlägg 73 av 100

Grattis älskade fröken

på din 6-års dag Julia. Tänk vad åren springer fort och vad mycket vi missat och missar.

Minns när du kom och hur viktig del i allt du blivit. Har lärt mig att så här är det och hoppas verkligen att när du blivit äldre kommer du att se på mig med kärlek och veta hur viktig du var och är. Hoppas du minns det som faktiskt varit.

Tänk att någon så här liten kan bli så stor.

Bilden från Gökalbumet

Älskar dig sötaste fröken!

Stumhet, tomhet och kraftlöshet

har varit förra årets sista veckor och början på detta. Inte blev det bättre med influensa som ff sitter i och gör mig helt kraftlös.

Träffade delar av barnen och barnbarnen 15 december och sedan drog vi ner till Göteborg för att fira jul med mamma och syskon med familjer. Det var skoj och vi åt pepparsoppa och det gick även att koka ihop med quorn för Stoffe som är vegetarian.

Mycket shopping med lillebrors Ellen som var helt underbar och gjorde sitt för humöret.

2013-12-22 14.18.41

Ellen och jag bakade mandelformar hos mamma som ingick som efterätt på julafton.

2013-12-22 09.58.55

 

2013-12-22 11.14.15 2013-12-22 11.56.19

 

KA blev också förste flätare åt Ellen och meningen var att KA skulle lära pappa Bjarne men tiden räckte inte till riktigt men tjusig fläta blev det.

2013-12-23 11.29.20

Tomten kom också så någon hade visst varit snälla och så fanns det småttingar att gosa med. Viggo var mest nöjd när han fick öppna alla klapparna. Ellen var tomtens paketassistent sedan när tomten gått vidare till dom andra väntande barnen. Tillsammans med Josefine fortsatte Ellen med Tomtens jobb.2013-12-24 17.40.42

Det var en riktig lisa för själen med trivsel, skratt, umgänge och god mat samt vettiga samtal.

2013-12-24 16.20.38

Ylva och Göran, tillsammans med Josefine, hade lagt ner mycket jobb på maten och tänkt på allas olika önskemål. Göran hade tom tagit tid på sig att göra norska julrätten Ribbe som var så gott och smakade precis som den skulle. Receptet har jag med mig hem 🙂2013-12-24 16.20.28

2013-12-24 16.21.18

Mätta blev vi, ingen tvekan om den saken och innan vi åkte hemåt på juldagen så åt vi lite jullunch hos Ylva och Göran.

Snön såg vi ingenstans men storm och regn fanns det gott om i Göteborg. Åkte hem annandagdagen och kroppen värkte men tänkte att jag var slut men si så enkelt var det inte utan det var början på det som ännu är fast jag är bättre.

KA stackarn har också slagits ut av denna förkylning/influensa men klarat sig aningen bättre än jag.

På arbetsfronten rullar det på med full fart så jag kunde inte vara hemma fast jag borde ha varit det, inte vettigt med feber och mossa i huvudet men vi skulle byta från Tre till Telia som teleleverantör och vissa myndighetssaker skulle bara in samt betalningar göras och jag kunde inte vara hemma.

Taggade inför nya året även om det ordfattiga och tomma är kvar men det jobbar vi bort tillsammans KA och jag.

Träningskort är införskaffat också via jobbet och så fort mina värsta symptom är borta så kör KA och jag igång med lite träning.

Hoppas också återfå lite av mig och mitt men det tar nog sin runda tid då det är saker helt utanför min kontroll och inget jag kan förändra läget för. Har insett att den delen är bara att ge upp även om det kostat enormt mycket men det ligger helt utanför min kontroll och mitt mentala jag måste gå före. Tänker inte tillåta mig att dras ner igen utan det är bara att stänga av och jobba framåt. Jag har gjort så och klarat det bra i andra sammanhang, mental överlevnad utan att trampas sönder och samman är en förutsättning.

Att ses på med respekt är en fundamental rättighet och borde vara en grundförutsättning i relationer. Att hela tiden slå ner en annan människa och spegla sina egna tillkortkommanden som att det är den andras är inte sunt.

Nytt år nya tag och kanske blir jag mer ordfylld och mindre osynlig 🙂

Vi ses väl!

 

This is purely magical, our dear stewart Yaro

This is purely magical, our dear stewart Yaro is still alive and well, I could never dream about this ever to happen. The last time I saw him was 36 years ago.

Embedded Link

Yaro, our beloved stewart from before « Gökalbum
An important person in my life and many thoughts about how I would ever find him and if I did, would he be alive. Today we were at Ghacem, gott a great tour around the Tema Plant and saw the developme…

Google+: View post on Google+

Afrikabesök eller? En viktig händelse i mitt liv iaf!

Det har gått en del veckor men eländet med badrummet har tagit all energi och just nu är jag bara slut men jag skall försöka beskriva helgen den 23 september.

Till att börja med tog den slut alldeles för fort beroende lite på hur man ser på det. Både Arnulf och jag var helt slut av alla ord, tankar, minnen och känslor som var intensiva. Min uppväxt har också varit ganska tung och när vi pratade konstaterade vi båda att vi inget visste om hur illa den andre for och vi var nog för många barn som befann sig i liknande situationer men det ämnet var INTE vårt fokus men det kom upp mellan allt annat.

Det är svårt att beskriva känslorna som var innan, under tiden och efteråt när jag släppt av honom på Arlanda men ljuvliga är en underdrift av helgen som helhet. Ett stort bakslag var att KA som var sjuk innan han kom inte blev bättre av allt slit han lagt ner med feber och allt för att Arnulf skulle få ett så dammfritt rum som möjligt och att resten av lägenheten skulle se hyfsad ut trots 2 ggr byggdammskatastrofer pga inkompetens från Kålstalunds Snickeri o Bygg. KA låg precis hela helgen, han kunde inte gå och knappt sätta sig upp i sängen men det blir en annan historia.

Jag kom iväg till Arlanda för att hämta Arnulf Duodu som jag alltså inte träffat på över 34 år, vi hittade varandra på Facebook. Han var en viktig person och en av mina bästa vänner, han var också tillsammans med  bästa vännen Teresa Bredero som är orsaken till att kär fröken heter Therese. Mötet på Arlanda terminal 2 var bara så naturligt. Det var han och så speciellt att se honom. Visst har vi båda åldrats men vi var oss lika ändå.

När vi kom hem vankades det tacos och KA slet som bara den för att få allt klart. Jag skulle ju ringa från Arlanda men det glömde jag bort så han blev alldeles ställd när vi var framme, KA försökte få det sista klart under tiden jag hämtade Arnulf.

Vi åt och pratade, vid 23 tiden klarade inte KA mer utan fick nästan krypa i säng, ryggen eller något hade helt lagt av 🙁 Arnulf och jag satt kvar och pratade till över 3 på morgonen. Vi kikade på Google Maps på ställen som vi båda kände till och en del som jag kom ihåg vartefter. Det var speciellt.

Vi var oroliga att han inte skulle sova särskilt gott på vår dubbelluftmadrass á la dubbelsäng variant men han sov gott, sa han själv iaf. Det häftiga i allt var att han faktiskt valde att bo hos oss trots att jag berättat (via telefon) att vi hade varken dusch eller toa men kunde erbjuda honom ”a bucket-like toilet” á la skogstoalett. KA hade ställt iordning ganska fint inne i vårt riktiga badrum så att vi iaf hade levande ljus och varsin toa, se bilden under.

Vi åt frukost och KA kunde inte resa på sig så han fick lite i sängen men hade stora problem att kunna äta pga värken i ryggen. Han sov mest hela dagen och Arnulf och jag vi pratade, pratade och pratade.

Vi hade planerat att äta ute på en restaurang i Sundbyberg som heter Libaneza men vi var båda (arnulf och jag) lite oroliga att lämna KA själv men efter många fram och åter så bestämde vi att åka ändå. KA var tvungen att kliva upp innan för jag ville se att han faktiskt kunde klara sig om det hände något. Han hade mest sovit som en medvetslös hela dagen.

Det var jätteskoj att komma iväg och vi mötte upp Tessan, Tomas och såklart fröken Julia (hon hade tränat i deras bil på att säga; ”hello, my name is Julia” men lillfröken sa inte ett ord till Arnulf på hela kvällen men hon kikade gärna på honom över glasögonen 😉 Arnulf hade med sig en jättesöt vit nalle åt Julia som är en av hennes favoriter i dag. Vi åt så vi höll på att spricka allihopa, stora mezetallriken var lite mycket men vi tog med oss en doggy bag till KA.

Vi satt länge och pratade, åt och skrattade. Det var så roligt att Tessan skulle få träffa en av dom personerna som betytt så mycket för mig under min uppväxt i Afrika. Jag tror att det kändes ömsesidigt roligt, det är iaf den känslan jag fick då och ff har.

Sent hemåt och Julia gjorde det jättebra med tanke på hennes unga ålder och tiden. Alla nöjda och belåtna iaf när vi skildes åt för att åka hem i varsinn bil.

 

Vi kom hem och kollade till KA, han fick i sig lite mat av det vi hade med oss. Kollade så han hade druckit ordentligt med vätska och ja… men det dög. Arnulf och jag fortsatte där vi var tidigare och pratade om än det ena och än det andra men denna natt blev liiite tidigare, vi kom i säng vid 2 tiden 🙂

Söndag morgon kom fort men jag kände mig ganska utvilad. Vi åt frukost och KA orkade komma upp en liten stund och den var liten innan han fortsatte att sova. Helt plötsligt var det dags att packa ihop sig mot Jakobsberg där vi skulle fika hemma hos Tessan, Tomas och Julia innan vi var tvungna att fortsätta mot Arlanda för ett hejdå.

Tessan hade bakat en kladdkaka och dukat fram tills vi kom. Julia var ivrig men sa ff ingenting till Arnulf men spela tennis ville hon med honom 🙂 Vi fickade och sedan samlade vi ihop oss för att iaf få något kort på oss alla tillsammans och det blev nästan så, en fick ta kort och så varvade vi.

Nästa år är det dags för den där återresan jag pratat om i så många år, vi är ett gäng av barnen från då som kommer att ses i juli/augusti, det känns märkligt och så stort. En dröm och jag skulle ju ner innan jag fyller 50 och så blir det. Vi skall börja ta vaccin redan i januari så att vi tagit allt innan det är dags.

Arnulf har ett förslag på vad vi skall kunna göra tillsammans och några ställen dom flesta av oss vill se igen. Det kommer att finnas tid för egna utflykter, egen tid och eget vad det nu är. Där Helge var hövding är ett av ställen vi skall till, Elmina och Cristian Borg Castle, aburi Gardens, Ada (där jag fick Bilharzian ifrån, där råder det totalt badförbud i dag pga av just Bilharzia.) Arnulf tror sig kunna ordna så att vi kan få hyra det som var Halcrow Tema Beach Club, men som idag är ett spaliknande ställe som heter Ave Maria eller liknande, där dom felsta av oss har underbara minnen i från. Kanske ett poolparty med lite bump runt poolen eller något, så spännande och så häftigt att äntligen få komma dit.

Nu dags för mat

Ghana, ett land där vita män kan bli hövdingar

”..dödskallar, puder, benknotor och en massa mumbo jumbo var det första vi möttes av när vi kom in till häxans hus. Häxan satt där omgiven av hennes lärjungar. Det var otäckt och vi barn var rädda, så rädda…

Från Sverige till Afrika När jag var 1/2 år gammal flyttade min familj från Sverige (Kiruna) till Liberia. Under mina ca 14 år i Afrika hann jag vara med om mycket, bland annat cermonin då min pappa blev äreshövding och det är den händelsen jag ska berätta om nu.

Äreshövding och Queenmother Mina föräldrar var väldigt enkla i sitt sätt mot andra och pappa var en otrolig diplomat och väldigt finkänslig utanför hemmet. Han var väldigt uppskattad av alla sorters människor för han bemötte alla lika vänligt och diplomatiskt. På den tiden så var chefschauffören, Nana Opare, hövding i en by som heter Larteh. Pappa och en annan norrman, dåvarande VD´n för Ghacem, Thor, blev tillfrågade om de kunde tänka sig att bli äreshövdingar i Larteh. Detta hade tagits upp i byns stamråd och byinvånarna ville ära pappa och Thor på detta vis. Båda herrarna tackade ja och då skulle även fruarna äras som Queenmother (en titel, dess svenska översättning kan jag inte).

Förberedelserna Det var en stor grej hela denna ceremoni. I samma veva skulle även deras huvudväg döpas till en britts ära, Bert Boyles (han är död idag) som också arbetade på Ghacem. Tidigt den morgonen kom vi iväg, byn låg långt bort. Vi kom fram och där var det häxor, dödskallar, högtidsdräkter osv. osv. Hela processen skulle ta sin runda tid. Vi skulle först träffa häxan och hennes undersåtar och där genomgå något. Det var ganska otäckt hela grejen, för häxorna var vitpudrade i ansiktet och rabblade en massa som var mumbo jumbo för en oinvigd. Efter den processen så var det dags för omklädning och pudring av de två väldigt vita männen (de var så vita mot alla dessa mörka afrikaner, särskilt som ingen av de gillade att vistas i solen och inte utan skjortor). Pappa slapp bli pudrad, han var vit nog ändå. De kläddes med sina kente cloth (ett vackert och oerhört färggrant handvävt tyg som sytts ihop i små rutor, alla i olika mönster (ni har säkert sett sådana på tv) men med mycket guld, gult, grönt, blått och rött. När papporna var färdiga var det mammornas (även Thors fru, Britt) tur, de skulle ha huvudbonad i form av en turbanliknande sak hopsatt i samma tyg samt en form av klänning hoplindad av ett enda stycke kenthecloth. Det var en pärs för damerna att få till denna särskilda vikning av det som skulle se ut som en klänning med hatt. 

Offergåvor och gudarnas välsignelse Äntligen kunde ceremonin börja. Det var någon prästliknande medicinman som rabblade till gudarna, det hälldes ut akpeteschie (uttalas det som, stavningen garanterar jag inte), d.v.s. ren hembränd sprit för att glädja gudarna. Det offrades även en levande get, vilket var väldigt otäckt. Till slut hade pappa blivit Nana Kwabena 3. Thors hövdinganamn minns jag inte, men det började på Nana iaf. Med hövdingatiteln kom också ett ansvar, en av sakerna för pappa var ett livslångt ansvar att förse Larteh med byggmaterial. Om det enbart gällde cement eller annat vet jag ej för med pappa har jag inte längre någon kontakt och det är han som kan svaret. Efter att hela ceremonin var klar så var det fest med mat, lokala ”highlife” (en afrikansk musikstil) band och all möjlig allsköns uppvisningar med dans och sång. På vägen från Nana Opares hus till stället där maten fanns så var det en lång, lång procession som gick och alla tjoade, sjöng och rusade runt sinsemellan i processionen. W. Boyles road blev döpt under vägen dit. Vi barn var bara åskådare och fattade inte mycket, det hela var skrämmande. Pappa och Thor bars ömsom i stolliknande saker och gick ömsom med en hel drös Lartehhäxor/medicinmän som viftade med olika symboliska saker för lycka och hälsa och samtidigt skyddade de mot solen med stora parasoller.

Äldsta sonen är också viktig Någon tid senare skulle en liten ceremoni ges för hövdingarnas söner/äldsta barn. Vanligtvis är det enbart pojkar som får den äran fast jag blev hövdingason och fick en fin handgjord klackring i guld med mina initialer på. Initialerna var visserligen både lite fel och lite upp och ner men det gjorde inget. Jag är alltså officiellt en hövdingason, åtminstone i en by som heter Larteh i Ghana. Vad spelar det för roll? Ingen alls mer än som lite kuriosa. Jag är också stolt för det är där jag har mina rötter, långt långt borta i ett annat land.