Glädje och sorg #blogg100 #bloggswe

går oftast hand i hand även om man inte märker det på det sättet alla gånger.  Det är också ett väldigt brett begrepp/uttryck. som rör allt som påverkar oss människor.

Det som händer i världen är för mig en stor sorg och jag skäms över hur vi som har väljer att hantera den katastrof många som än gång hade befinner sig i.Likaså där dom som aldrig hade och ff inte fått den möjligheten.

Jag skäms över hur Sverige agerar i krigets- och terrorns konsekvenser, hur vi gör mot dom som behöver mest. Stora tragedier mot mänskligheten görs både inom landet och utanför landet.

Jag sörjer det som för mig var Sverige och allas lika värde.

En sak jag gläds över just i dag är att vi fick till en riktigt bra dag och kom iväg till träningen före 10.00 och en annan glädjefylld sak är bakningen med di barna ->

Inlägg 17 av 100 i #blogg100

When you say nothing at all

Dom orden kan betyda mycket och också vara väldigt dubbelt. För mig är orden sorgliga och samtidigt så fulla av kärlek. Ser jag på KA och vet att ”you say it best when you say nothing at all” och då menar jag hans underbara ansiktsuttryck som faktiskt säger, ”jag älskar dig”.

Förundras många gånger över att hans faktiskt orkat med han ganska hopplösa fru som är väldigt envis men så fylld av kärlek.
Här är videon med orden han sjunger

Till slut så #blogg100

När uteslutandet sätts i system att det går inte, det passar inte, det skall göras annat just då, ja men bara om det blir inom den tidsramen eller så sägs det ja och sedan blir det inget utan att man varken hör av sig eller dyker upp, eller så svaras det inte alls utan man bemöter med tystnad. Ttill slut någonstans så ger man upp och inser att där finns inget mer att vara del i.

Beroende på hur, var och kanske bara att, är det ofta som att förlora någon men skillnaden är att här lever det som sörjs över och den processen är svårare än definitivt dödsfall i många stycken. Innefattar det även fler som kommer i kläm av det hela blir det genast bråddjupt och ogreppbart i många stycken. Förstår inte hur man kan låta andra, oskyldiga betala ett så dyrt och faktiskt oersättligt pris genom att inte tillåtas vara delaktig.

Ofta går man då igenom en sorgeprocess och den har ju sina olika faser, mellan varven gås dessa igenom med vissa bakslag. Under perioden med djup, djup sorg har man fullt upp med att simma uppåt även om det hänger blytyngder i benen och man kommer aldrig upp till ytan men så – är man ändå där och då kommer nästa steg, ilskan. Iskan är befriande, den förlamar inte, den får ingång en om den inte är vänd mot en själv. 

I ilskan kommer tex tankar som ”kommer aldrig att kunna förlåta det som gjorts” och ältandet och alla frågetecken får ge vika och till slut planar även det ut och det skapas ett annat sorts liv som trots allt kan vara gott. 

#blogg100 inlägg 4 av 100

10 år sedan mordet på Fadime Sahindahl

och lite förskräckt blir jag när det redan gått 10 år sedan det hände. Det sorgliga är att liknande mord händer varje dag (oavsett vad vi kallar det för) och över hela världen och ävenså i Sverige.

Jag letade efter media som uppmärksammar 10 årsdagen men hittade bara artikeln i UNT, kanske ser jag illa eftersom Juholt har rubriker överallt just nu. För dryga 9 år sedan skrev jag själv det här men det hade då sitt ursprung i mordet på Anna Lind men det är mord lika fullt.

I princip är alla mord lika illa, det resulterar i döden, ofta döden för en människa som under inga som helst omständigheter förtjänar det. Vi kommer alla att dö men mord är inte att jämföra. För mig är hedersmord, mord i hemmen, mord på gatan osv lika illa. Hedersmord sker för den delen även av helt ”normala” människor, med normala menar jag sådana som du och jag. Att ta sig rätten att döda en person pga av att den inte anpassar sig till dina krav är lika illa oavsett vad vi kallar det för. Det handlar i många stycken om makt och kontroll och bestämmanderätt, dvs det som är så vanligt av det som ofta kallas familjedrama.

Det sker så mycket våld inom och utom hemmen att vi alla borde vara mer rädda om det som är än det som kan bli. Ta hand om dina, för dig, viktiga personer för du vet aldrig hur länge dom finns där.

Jag ser framemot att läsa Fatou´s skriverier från dagens sammankomster för att hedra Fadime´s minne och alla andra som faller offer för liknande mord.

Uppdaterat: 20120122, Fatou´s inlägg om dagen

Själv är jag med i tanken för KA och jag har lite att göra innan han skall iväg och jobba, Julia fyller nämligen 4 år i morgon. Glädje och sorg kan gå hand i hand trots allt.

En början och ett avslut

eller vad nu detta kan kallas för. Han som var min ackilleshäl och också min glädje i en hel del stycken men mest en stor och tung sorg efter år av rädslor och sedan nästan 10 år av samförstånd som till slut blev nästan 10 år av ingenting.

Det är nästan på dagen 10 år sedan jag var i Norge senast, som jag träffade honom och som jag hade kontakt med honom överhuvudtaget. Nu är det dags att packa väskan för en sista resa till Norge. Ett avslut och samtidigt en början på resten av mitt liv.

Det blir lite annorlunda för mig och det finns många, många känslor av svek, ilska, avsky, förakt och allt annat man kan känna.

Dom senaste veckorna har varit tunga och nätterna har varit maror. KA köpte örtte som faktiskt smakar fan men fungerar så jag har fått några lugna nätter och haft ett fungerande huvud.

Han dog i onsdags, en vecka sedan alltså och begravs på torsdag. I Norge sker det tydligen så snabbt. Härifrån är det Tessan, KA och jag som åker och det blir en liten annorlunda Norgeresa för både Tessan, avslutet och början.

Direkt efter begravningsceremonin drar vi 3 ut på stan och handlar lite norska godsaker, sådant jag saknat i många år, vi äter, gråter, fikar och säger farväl till det som ändå varit på vårt eget vis.

Det blir en tung dag och jag mår ganska dåligt och det far runt många tankar. Väl hemma så ansöker jag om svenskt medborgarskap och avslutar mitt norska jag och påbörjar något annat. Jag är ju mig ändå och sista mentala hindret för mig att bli svensk är borta. Konstigt hur något som inte var kan hindra en från något som att byta medborgarskap.

Det blir en ganska absurd resa, en väg som Tessan och jag gjort många gånger och varje bit av vägen har sin betydelse. KA har också åkt denna väg men på ett annat sätt och med en helt annan innebörd.

Kommentarer är avstängda eftersom jag inte klarar annat just nu.

God natt, dags för örttet 😉

17 år är ingen ålder

men på en kär pälsboll är det många år. Gubben föddes den 21 april 1990 tillsammans med sin syster Gumman och 2 syskon till. Jag tog hand om deras mamma Sessan tillfälligt precis innan dom föddes och en tid efter. Gubben och Gumman blev kvar med Tessan och mig och flyttade med oss från Hallstahammar till Bro och sedan slutligen Kungsängen

Gubben är och har alltid varit en speciell katt. Han var höjdrädd som liten och såg faktiskt ut som en liten hare med hans otroligt långa och vita bakhasor. Han älskade att ställa sig i diskhon när jag hade hällt upp vatten.

Under alla år har han alltid väckt mig på nätterna när han stått och trampat, spunnit och faktiskt också dräglat ibland avrent välmående.

Den killen har en sak som ingen av våra andra någonsin haft, tiggarcharm. Han tigger oerhört snyggt, genom att varsamt sträcka fram en tass och jama lite försiktigt. Smalt man inte då så kom tassen ännu närmare och ibland smög den sig ända fram till assiett eller tallrikskanten (ibland åt vi framför tv´n = lågt bord).

Sedan i senvinter tidig vår har han blivit annorlunda, liksom lite behov av att vara ifred. Han slutade sova med oss i sovrummet och började sova i soffan istället. Han började också lukta lite illa ur munnen samtidigt som vi märkte att hade en konstig hinna på ögonen när någon lampa lös. Efter en veterinärkoll med provtagning så fanns det bara en sak att konstatera, Gubben är gammal. Veterinär Marie-Louise sa att han hade starr och att han hade kommit ganska långt i sitt liv och att tiden sakta började närma sig slutet.

Gubben har varit muskulös och stilig i både gång och spring, det har han tappat nu. Han har magrat, han luktar riktigt illa ur munnen och det är dags för honom att få säga adjö fast stilig är han fortfarande. Tiden är inte vår längre utan hans och vi har bara haft honom till låns och ett par veckor till sträcker sig lånet men sedan är det slut för det är inte rätt mot honom.

KA tog Gubben till Marie-Louise i går och vi fick konstaterat att det är snart dags. Han har tappat det mesta av sin muskelmassa och är ganska mager. Gubben har aptit och äter ordentligt men inte som förr inte. Han sover mest men vill ha sin stund ute varje dag.

Tänk vilken ynnest ändå att få låna så länge trots att Gubben varit semiutekatt, dvs ute när vi varit hemma och under vår kontroll. Grannarna har nog blivit tokiga under åren när jag, KA eller någon av barnen stått och ropat in familjen så att vi alla kan sova lugnt om natten. Enstaka tillfällen har Gubben stannat ute och sovit på balkongen på någon av utestolarna men för det mesta har vi varit fulltaliga på nätterna.

Kan tänka mig att folk undrat i början när dom hört oss ropa, Gubben, Maja, Gumman, Martin, Kitty, Sigge, Tuborg osv, osv mitt i natten.

Vi skall förbereda oss och bestämma en dag och fram tills dess skall vi lyxa till det lite med både det ena och det andra. KA håller på med foton på Gubben som jag skall lägga upp här men mycket försvann i kraschen av det vi fotat digitalt och scannat in så det tar ett tag.


 

Nu skall alla våra kära 3 pälsbollar få lugn och ro för vi skall ut och göra stan osäker tillsammans med Farsor och Morsor på Stan. Ett tips till alla vuxna, ut och rör bland våra unga, dom är inte särskilt farliga men dom behöver ansvarsfulla vuxna.

P.S. Ingrid blev visst lite yngre idag 🙂 Stort grattis du kvinna med den underbara magen (jag föreställer mig det iaf) D.S

22 februari 2006 och R.E.A

Så har det gått ett år sedan den kvällen och det har varit ett tufft år för anhöriga och vänner. Tessan har tagit detta med Mia oerhört hårt för dom var mer än ”bara” bästa vänner, dom var själsfränder i vått och torrt. Mia lyfte fröken när det behövdes. Dom hade sina galna upptåg och jag bara ruskade på huvudet åt dom för vuxna trodde jag inte dom skulle bli men samtidigt visste jag att dom visst var vuxna men bara inte som jag tyckte 🙂

Förra året satt KA, Annica och jag som bäst och skrattade åt scenshowen R.E.A gänget hade för sig. Vi satt nästan vid scenen och helt plötsligt vibrerar min mobiltelefon, jag hade glömt att stänga av den men hade inget ljud på. Tessan visste att vi var på R.E.A så jag begrep inte att hon ringde men lyfte ändå upp luren och hon bara skriker ”kom hem, Mia är död” Jag bara va! Begrep ingenting vi satt ju och skrattade. Till slut så begrep jag faktiskt vad det var hon sa och fick på något sätt kontakt med KA och viftade ”hit” ”kom” och han kom. Vi sa inte ens hejdå till Annica som inte förstod någonting av att vi stack iväg.

Jag kunde inte tro det var sant, Mia var ju faktiskt på väg tillsammans med hennes bror Matias, till deras pappas begravning på finska sidan om Torneå. Det kunde bara vara ett sjukt skämt men samtidigt begrep jag att så inte var fallet. Vi ringde och sa att vi sitter i bilen och fråga om vi skulle köpa något till Riita (Mia,s mamma) eller Tessan och den enda vi skulle köpa var cigaretter.

Det blev ganska hysteriskt i tanken för man dör inte i en bilolycka på väg till en begravning med 1 mil kvar tills man är på plats, visst gör man inte det. Så syniskt kan livet inte bara vara. Mia och hennes bror Matias dog trots allt ca 1 mil från där deras pappa skulle begravas. Får man vara glad i en sådan situation är det att dom dog momentant och inte behövde lida enligt den information vi senare fick.

I dag har det gått 1 år och det har varit oerhört tufft för både Tessan och nära anhöriga. Ett tag var jag rädd att fröken skulle hänga med dit där Mia befann sig men av mina farhågor blev inget tack och lov.  Tänk ändå att ett samtal med stjärnorna kan leda till skratt och ett leende.

Röda rosor och ljus och några tankar på Mia´s grav blev avslut på dagen.

Jag lånar ett ljus från Tuija och låter det brinna för Mia, Matias och alla andra som saknas.