Intervjun kändes väldigt bra

och där vill jag jobba! Företaget verkar ha en bra personal politik och stämningen kändes varm. Dom äter faktiskt frukost tillsammans innan arbetsdagen sätter fart på riktigt. Det är flextid så eventuellt strul med pendeltåget skulle inte spela någon roll. Mycket kundkontakter och övergripande ansvar för egen kundstock. Snabba puckar och periodvis övertid. Jag vill ha det jobbet och jag var så full av det när jag kom därifrån att hela jag bara sprudlade. Nu är inget klart ännu men jag vill ändå fast vi får se. Inom ca en vecka bör besked ges, särskilt eftersom praktikveckan måste göras och sedan skall det vara helt klart senast tisdag sista veckan och sista veckan är inte så långt bort, bara 3 veckor kvar på kursen.
Intervju 2 på det andra företaget händer nästa onsdag klockan 17 och det känns roligt att gå vidare.
Glädjen när jag kom hem
förbyttes mot stor sorg. En av våra gamla kunder som vi varit både undulatvakt och kaninvakt åt och som ofta ringde hit på vägen hem har inte hört av sig på länge. ”Bagarberta”, ”Nisse” är två smeknamn och vi har undrat men tänkt att nu har han haft för mycket att göra. Nisse är också en av mina referenser så jag har mailat honom men hörde inget ifrån honom och började undra vad, hur och varför. Tanken att ringa har jag haft länge men inte kommit till skott. Jag ringde i går och hans nummer gick till växeln och jag bara ”har Nisse slutat?”. Nejdå, Nisse har inte slutat utan är sjukskriven säger tjejen i växeln lite försiktigt och jag men oj, hur kan jag nå honom. Berättade om vilka vi var (firman) och hon kände igen och då berättade hon lite och vår Bagarberta ligger i koma sedan mitten på november efter en bilolycka på väg hem. Nisse hade alltid så himla brottomt och vi sa ofta kör försiktigt osv. Nu hjälpte inte det utan skadan är där. Vi skall hälsa på i helgen. Både KA och jag blev så ledsna och jag blev så himla förbannad på Nisse. Fan livet stinker för många och familjen, barnen, huset ja livet och dess förutsättningar för att ha ett bra liv. Vi fick mer information av en av Nisses kollegor och vad säger man.
I natt har jag sovit oroligt, KA likaså och jag är ledsen och glädjen över gårdagens intervju försvann och jag kan inte känna den alls. Makabert nog tänkte jag men vem skall jag ha som referens nu då? Jag menar vi har jobbat med Nisse i så många år, han vet hur jag är på den fronten med kundkontakter. Så blev jag förbannad på mig själv om hur kan jag tänka så när allt han är är en man i koma och familjen står där utan man och utan pappa.
Livet är skört se förfasen till att leva i dag och var rädd om det du har för man vet aldrig när det försvinner.