Gårdagens känsla försvann

ganska fort och i dag återstår bara den kaotiska och ofattbara känslan av att hur fan skall vi få fram ett ganska ringa lån/pant för att säkra boendet. I den krassa verkligheten är det vad vi förstått det enda som kan lösa situationen.
I dom fall vi kikat på så har dom med bostadsrätt kunnat få hyra bostad inom sin kommun. Vi vet att så inte är fallet i dag, bostadssituation är en helt annan 2006 och grundregeln är att man inte får hyra ens knappt med betalningsanmärkningar och än mindre med skulder. Argumenten att vi kan få annat boende faller då platt som en pannkaka, det går inte idag. Det är ett argument som från vår sida borde väga tungt.
Känslan av sorg är ganska tung och glädjen över att solen faktiskt skiner idag finns inte att uppbringa. Håglöshet man det jämföras med. Jag har kikat ut på baksidan där KA slet med det som skulle bli en damm innan vattenskadan ställde till allt och kände att ja, det blir aldrig vad vi tänkt. Detsamma kom över mig när jag tittade ut på balkongen, meningslöst att ens skotta bort det sista av snön och ställa i ordning för vi kommer inte att ha någon som helst glädje över den.
En del tycker säkert men vad fan, det ordnar sig nog. Då undrar jag hur skall detta ordna sig så att vi har någonstans att bo. Vårt hem sedan väldigt många år som vi verkar mista pga en vattenskada till råga på allt som vi levde mitt i under 6 månader dessutom. Det tragiska i kråksången är att vi kommer att vara helt skuldfria inom den föreskrivna avskrivningsperioden, dvs vi kommer att ha betalat tillbaks vartenda öre om vi kan fortsätta bo och arbeta.
Maktlösheten är så total.