Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år älskade ”Hulia”.
Tänk att för 14 år sedan var vi med på BB när du kom även om vi missade ögonblicket eftersom vi flyttade er och vår bil i Astrid Lindgrens garage. Så värdefullt, underbart och magiskt.
Hoppas ditt blommogram kommer fram ordentligt och att vi får möjlighet att ses snart så du får din present.
Vi älskar dig, mormor och morfar
Så har två kaotiska, svåra och röriga år snart tagit slut. Vägen går framåt nästa fas i livet. Det svåra och det röriga är inte avslutat men mycket har kristalliserats och blivit tydligt.
Vi, KA, jag och självklart också Kurt och Mannfred, vill tacka för allt stöd både med och utan samtal, meddelanden, spontana besöka både med och utan utefika, blommor, presenter, hemlagad mat vi fått, julkorg laddat med kärlek, godsaker och klappar, praktisk hjälp och erbjudande om densamma, hjälpen med att tömma altan och annat. Stödet vi känt från er har varit stort och vi är så tacksamma. Vi vill också rikta ett särskilt tack till barnen som satt kompassen för vägen framåt.
2020 och 2021 har lärt oss mycket om både vänskap och tro på vänskap. Lärt oss att vuxna, i brist på något, kallar andra för smuts. Mycket av det jag personligen alltid slagits för och stått upp för smutsades ner av samma personer jag trodde annat om. Väntan på att någon skulle ”avsätta” tid för att komma men aldrig kom, att det som var 2020 absolut inte är sedan, att höra av sig oftast bara när det behövdes hjälp med något. Som sagt lärorikt.
Stor sorg när min älskade, hopplösa och genuint snälla lillebror dog av akut hjärtinfarkt och det på min födelsedag 11/10 2020. Tack och lov att det inte blev på mammas födelsedag som är 2 dagar senare. Jag saknar den där knäppa och direkta lillebrorsan med alla hans fel och brister. Jag har alltid varit stolt storasyster och mån om alla.
Just egenskapen att måna om alla och att alla skall med är mitt jag och det har jag lärt mig mycket av under 2020 och 2021 både på gott och på ont.
KA´s cancer där symptomen började redan på hans födelsedag 14/3 2020 har tagit mycket av 2020 med uteblivna fysiska läkarbesök och frasen att allt ser bra ut. Bevisligen var proverna som visade på lågt blodvärde varje gång en viktig nyckel om att något var åt fanders. Pandemin ställde till det men till slut gick jag i taket och krävde en fysisk undersökning och att dom fick göra något nu. Så april 2021, drygt ett år senare började det hända saker. Röntgen och chockartade svar (vi satt i dödstankar och ångest som var enorm en dryg vecka) snabb remiss till lungonkologen där biopsier gjordes (Ebus och mediastinoskopi) men som gav otillräckliga svar.
Tack och lov fick KA möjlighet till kortisonbehandling under sommaren som gav honom lite kraft att köra sin älskade hoj. Till slut gjordes en annan biopsi (V.A.T.S extirpation) där hela ena stora tumören i bröstet togs ut via revbenen den 18/9. Svar den 27/9 och där bekräftades Hodgkins Lymfom stadie 3B och lättnade att äntligen få hjälp var enorm men samtidigt blev vi chockade. Målet med behandlingen är att KA skall bli bra även om det är en högmalign sort. På den resan befinner vi oss just nu och KA mår ganska dåligt av cytostatikan, är väldigt svag, minnespåverkad, finmotoriken har han tappat, behöver glädje, hejarop, småbarnsleenden, lugn och ro och harmoni.
Enligt KA´s behandlingsplan är sista behandlingsdagen på hans födelsedag 14/3 2022 med dos 6b. Vi siktar framåt och hoppas på bra placering på målgången. Vi hoppas han kommer att ha både balans och styrka så att det går att köra hoj i sommar oavsett om det bara blir till återvinningen eller kanske tom till Sigtuna.
Vi har haft en rofylld jul och givetvis känt en stor saknad över di små men var sak har sin tid. God mat åt vi, hämtad hela vägen från Almåsa Havshotell, väl värt både resan och pengen, vi var mätta i flera dagar. Baka och tillaga själva satsar vi på till nästa år.
.
Vi känner stor tillförsikt och ser framåt emot att möta 2022, satsa vägen framåt med full fokus och kanske, kanske blir det mc-kort för mig men allt beror på fast vi satsar högt och håller alla tummar och tår.
Livet är här och nu, var rädd om det du har och vårda det ömt.
Gott slut på 2021 (lärdomarnas år) och välkommen 2022
Som Buzzador och i samarbete med @Lindahlssverige har jag fått prova Lindahlsvaniljkvarg. Den är krämig och har god smak. Kvarg är ju normalt lite sträv och det är även denna. Jag testade den tillsammans med Granola och det var riktigt gott.
Ett mindre kaloririkt frukost- eller mellanmålsalternativ är Lindahlsvanlijkvarg och något vi kommer att fortsätta äta.
@Lindahlssverige @buzzador #buzzador #Lindahlskvarg #Lindahlsvaniljkvarg
Som #Buzzador fick jag möjlighet att prova Gladskin Rosacea. Jag hade inga förväntningar alls men jag blev positivt överraskad även om det synliga av Gladskin var ganska omärkbart. Det jag märkte mest av var att några konstiga torrare fläckar som brukar flagna försvann och ansiktet kändes skönt och inte torrt. Jag smorde varje dag och fotade före och efter.
Det roligaste med dom bilderna var nog Kurt som lyckades hamna på några.
#gladskin2021buzz @buzzador #buzzador.
Tänker ofta på hur modig du var att som 19-åring och helt oerfaren av världen utanför gruvsamhället Kiruna och med en liten nyfödd faktiskt packa och flytta från allt du kände till något helt obekant, Buchanan (Basa County) i Liberia. Du kunde inte ens språket, dvs engelskan, som i dag de flesta människor kan.
Mormor måste ha varit väldigt orolig för hur det skulle gå och hur det skulle bli för dig. Du var inte rädd för fan själv om sanningen skall fram för även om det okända säkert skrämde dig så tog du an utmaningen med hull och hår och det du inte kunde det tog du reda på även om det ibland tog dig med överraskning.
Du kunde inte språket men använde ditt kroppsspråk med händer o fötter, leenden och en självklarhet få hade eller har och blev den trygghet och stabilitet som behövdes under vår uppväxt. I början var det bara jag men sedan kom det ett par små till, Ylva och Bjarne föddes på en sjukhusbrits i Buchanan då 1:a december 1964 och du var bara 21 år gammal. 
Vi bodde på några olika ställen i Buchanan både i pelarhus och enplanshus. När vi bodde närmast golfbanan var också där vi blev med ett älskat rådjur som blev ”min” älskade Bambi som tyvärr inte överlevde men fick mig att aldrig frivilligt äta rådjur, varken då eller sedan.
Cheeta kom in i familjen ungefär när jag var 3, Ylva och Bjarne 1. En till liten ”bebis” att ta hand om och rädd var både hon och du men det blev ju bra ändå för både Cheeta och dig men kanske mest för mig eftersom hon blev ”min” bebis. Hon älskade kaviarsmörgås och nyponsoppa och åt också upp blomknoppar.
Du var en Eva med bus i blick och inte rädd för att greja både det ena och det andra. Du älskade att hitta på skoj och överraskningar till andra.
Djur hade vi en del av och jag vet att du mamma fick nog när ödlan satt på tallriken när vi skulle äta middag. Då blev det ödlan eller du och ödlan fick respass. Du köpte också ett bältdjur en gång när den resande liberianska säljaren sålde en mungo som var känd för att fånga ormar. Det där bältdjuret var inte mycket till ormfångare och det blev ännu en historia att ha med sig.
Livet i Liberia var händelserikt och det har varit ormar, någon har smällt smällare i diken (denna någon var jag). Bjarne fick magpumpas på primitivt vis eftersom han lycklig hittade ”blåbär” som var både giftigt och starkt när vi var och hälsade på vid grisfarmen närmare Nimba. Det var vid samma tillfälle som Ylva nästan drunknade när mamma som nästan ensam vuxen tog hand om en skock barn vid bassängen och några hade inte simringar så det skulle turas om. Många gånger kom jag visst hem med hål i huvudet för jag ville så gärna fånga grodyngel och det var så halt där.
1969 var det dags att packa kappsäcken och flytta till Ghana, jag var 6,5 och Ylva och Bjarne var 4,5. Vi kom till Ghana vattenvägen med båten Aureol (även från Wikipedia) och där dina barn ställde till det eller, rättare sagt, den ena tvillingen gjorde. Ylva klättrade högt upp på childrensdäck där det fanns barnsköterskor som garanterade att barnen blev väl omhändertagna och ingen skulle kunna klättra upp på räcket. Ingen hade väl räknat med Wesenlunds lilla klätterexpert á la Ylva, kvick i både ben och armar. Atlanthavet låg risigt till kan man väl säga men det gick bra även om många fick hjärtat i halsgropen.
Vi kom, trots den ”farofyllda” resan, fram till Ghana och hamnade där i Tema, först i Community 2, där jag började gå i Tema Parents Association och lite senare började Ylva och Bjarne där också och sedan till Community 4.
Första huset i Community 4 bodde vi nära det som kallades China Flats.
I Ghana blev du Queen Mother i Larteh samtidigt när det var hövdingaceremoni av Nana Kwabena den 3:e (om jag inte missminner) mig samt kröningen av Tor Kjelsaas (minns inte hans titel). Chief driver för Ghacem var Nana Opare från Larteh.
I Ghana var vi med om en militärkupp och höll nästan på att bli skjutna när vi stod och väntade på en av övriga bilarna när vi skulle åka till Mile 13 och bada. Lite roligt med den militärkuppen var att John eller Yaro kom in på morgonen och sa madame, madame there is a coup (uttalas ko) outside och mamma rusar ut och konstaterar att there is no ko (kossa) outside (den historien har hon fått höra många gånger).
Eller som den gången när hon jagade efter en lastbil i timmar i hopp om att få köpa toapapper som då var äkta bristvara. Efter ett par timmars jakt blev det resultat, en hel toarulle blev det.
Så har vi den gången hon ljög när vi blev stoppade av polisen på motorvägen (Ghana hade ganska precis gått över till Right Hand Drive och man fick köra väldigt sakta) och jag tröck in tummen i låret för man ljuger inte och absolut inte till polisen. Vi klarade oss undan utan mutan men med mammas välsmorda ordval.
Ett händelserikt afrikaliv under en period av 14 år och där tar inte historien om mamma slut men det får vi ta en annan gång.
Tack älskade mamma för att du gjorde så vi bara blev lite knäppa och stort tack för ditt mod att åka till andra sidan världen som 19-åring från Kiruna.
Älskade Kalleman Jonsson, min livskamrat och bästa vän. För 27 år sedan blev det vi i Västra Ryds Kyrka och idag 27 år senare är det ff vi. Lite skrynkligare, med lite mer gråa hår, mycket visare och med så många erfarenheter i bagaget varvat av sorger, förluster och insikter på så många plan.
Till det också en pandemi med allt vad det har inneburit med insikter, förluster, enorma sorger och vi har dessutom lärt oss att snickra altan, plantera både det ena och det andra och också fått det att överleva. Vi lärde oss även att jaga både löss och ta död på sorgmygg.
Tack för våra 29 år tillsammans och 27 år som gifta , jag älskar dig 
