Manifestationen hann vi till

men vi missade Göran Perssons tal. Det blev sent från jobbet och sedan massor av bilar stående, krypande sakta fram i köerna. KA gjorde sig redo och stod på vägen där jag plockade upp honom. Snabbt mot pendeltåget eftersom det inte skulle gå att komma in i stan med bilen för dom hade gjort rejäla avspärningar. Vi hann med pendeltåget med 1 minut tillgodo (16:37). Tåget tar nästan 30 minuter in till Centralen och vi promenerade i ganska snabb takt mot Sergels Torg.
Ridande poliser, mc poliser, reportrar, tv-team, människor alla kategorier stod där och det var mäktigt på ett fint sätt. Det var människor så långt ögat kunde se och lite besviken blev jag på toleranserna som en del människor hade där vi alla stod som späckade sillar och lyssnade på det som kanske kunde höras. Armbågar, okvädesord och oförskämdheter, vad hade saker där att göra? Inte ett smack.
Vi hörde Eva Dahlgren sjunga så vackert och milt och sedan började folkmassan röra sig sakta åt det håll det nu gick. KA och jag stannade kvar och tänkte en del och såg den vackra raden med marschaller och blommor som låg så vackert under där Göran Persson talade. Det var tungt att vara där men fint ändå.
Vi tog en sväng in på Åhléns och sedan gick vi mot NK för jag ville dit och inte av nyfikenhet utan för att känna. Vilken otrolig mängd blommor, som en liten mur av blommor som bara växte och växte vartefter blommor lades dit. Hemlösa, uteliggare, svenssons, turister, småbarn, gamla tanter och farbröder, unga, ja alla sorters människor lade på blomma efter blomma. Små barn hade lagt dit gosedjur och små mer personliga saker.
Nästan skamset ville jag gå in på NK, till Filippa K och se för att kanske kunna förstå hur någon kan bli mördad mitt ibland massor av människor och ingen ingriper. Jag har väldigt svårt att förstå att ingen mer handgripligen ingrep. Lilla butiken var tom på allt utom berg med blommor som även där växte och växte. Många sa det jag tänkte och också sa till KA, varför var det ingen som ingrep? Anna Lindh kanske inte hade klarat livhanken ändå och det är i sig kanske inte det jag ifrågasätter utan människans handlingskraft i att försöka sätta stop för våld.
Jag känner som så att som mig behöver man inte vara som alltid hoppar in utan en endaste eftertanke vilket är fel men att ”bara” titta på kan jag aldrig acceptera. Jag kan förstå rädslan att själv bli utsatt och riskerna det kan föra med sig men om alla bara skall tänka på sig själva får vi än mer den värld vi förtjänar.
I situationer kan en del bli handlingsförlamade, en del reagera in affekt men det måste finnas andra som faktiskt väljer att INTE bry sig, att INTE reagera och varför undrar jag? Varför denna känslokyla som bara blir mer och mer där ute i vår värld? Kanske tänker jag fel, kanske är jag fel men jag känner att den sköt-dig-själv-skit-i-andra attityd som finns där ute är inget jag vill vara delaktig i.