Älskade skrutt

Kurt Grönsted himself

Du kom till oss som en 12-åring och hette då Grönstedt eftersom du egentligen skulle bo tillsammans med Malenas Cognac och Whiskey. Där gick  det inte så bra eftersom du försvarade alla dina fruar mot männen i familjen. Du flyttade in hos oss och vi trodde inte mycket på att det skulle fungera eftersom Mannfred bara gillade Henningar (kakaduor) men det gick mot alla odds.

 

En bebis fick ni och vi trodde aldrig att det skulle bli något efter alla åren med äggläggning men inte befruktat. En liten fröken som var så tam och vi fick vara nära henne för er. Du var suverän på att mata Mannfred och skötte om både mor och dotter. Lilla fröken vägde ca 7 gram och såg ut som en dammtuss med två prickar på. Tänk så det kunde bli. Några bilder på den fina familjen.

Nykläckt

Så liten, ca 7 gram

Nu kommer du ur dinosauriestadiet

Liten nakenfis

Rumpen har fått färg

Från vänster, far, dotter och mor

 

Läskigt läge

Kan det där vara gott?

Flygträning med landning i persiennerna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 år levde du och Mannfred tillsammans, ja nästan iaf, i juli hade det blivit exakt 17 år. Du var en så special krabat och du lämnar ett stor hål hos oss.

 

 

 

 

 

 

Det gick inte längre, du blev sämre och sämre och i dag sa vi adjö. Vi sörjer och saknar men vet att du har det bättre nu och att du slipper kämpa mot alla odds. Du har kämpat så länge och vi med.

Mannfred var med och sa adjö tillsammans med oss, kanske gör det att hon inte sörjer utan går tillbaka till tiden hon var singelfågel.

 

Vem skall jag nu dela mitt kokta ägg med? Vem skall snusa på min axel? Vem kommer att säga hejdå till Karl-Axel eller andra när dom går? Vem skall bita Karl-Axel när han har mössan på eller ryggen vänd mot dig? Vem kommer att spana in mina foppatofflor så att du kan attackera dom?

 

Mannfred är ganska orolig men vi hoppas att det går bra trots allt älskade skrutt, Kurt Grönstedt <3

 

Älskade mamma

Tänker ofta på hur modig du var att som 19-åring och helt oerfaren av världen utanför gruvsamhället Kiruna och med en liten nyfödd faktiskt packa och flytta från allt du kände till något helt obekant, Buchanan (Basa County) i Liberia. Du kunde inte ens språket, dvs engelskan, som i dag de flesta människor kan.

Mormor måste ha varit väldigt orolig för hur det skulle gå och hur det skulle bli för dig. Du var inte rädd för fan själv om sanningen skall fram för även om det okända säkert skrämde dig så tog du an utmaningen med hull och hår och det du inte kunde det tog du reda på även om det ibland tog dig med överraskning.

Du kunde inte språket men använde ditt kroppsspråk med händer o fötter, leenden och en självklarhet få hade eller har och blev den trygghet och stabilitet som behövdes under vår uppväxt. I början var det bara jag men sedan kom det ett par små till, Ylva och Bjarne föddes på en sjukhusbrits i Buchanan då 1:a december 1964 och du var bara 21 år gammal.

Vi bodde på några olika ställen i Buchanan både i pelarhus och enplanshus. När vi bodde närmast golfbanan var också där vi blev med ett älskat rådjur som blev ”min” älskade Bambi som tyvärr inte överlevde men fick mig att aldrig frivilligt äta rådjur, varken då eller sedan.

Cheeta kom in i familjen ungefär när jag var 3, Ylva och Bjarne 1. En till liten ”bebis” att ta hand om och rädd var både hon och du men det blev ju bra ändå för både Cheeta och dig men kanske mest för mig eftersom hon blev ”min” bebis. Hon älskade kaviarsmörgås och nyponsoppa och åt också upp blomknoppar.

 

Du var en Eva med bus i blick och inte rädd för att greja både det ena och det andra. Du älskade att hitta på skoj och överraskningar till andra.

Djur hade vi en del av och jag vet att du mamma fick nog när ödlan satt på tallriken när vi skulle äta middag. Då blev det ödlan eller du och ödlan fick respass. Du köpte också ett bältdjur en gång när den resande liberianska säljaren sålde en mungo som var känd för att fånga ormar. Det där bältdjuret var inte mycket till ormfångare och det blev ännu en historia att ha med sig. 

Livet i Liberia var händelserikt och det har varit ormar, någon har smällt smällare i diken (denna någon var jag). Bjarne fick magpumpas på primitivt vis eftersom han lycklig hittade ”blåbär” som var både giftigt och starkt när vi var och hälsade på vid grisfarmen närmare Nimba. Det var vid samma tillfälle som Ylva nästan drunknade när mamma som nästan ensam vuxen tog hand om en skock barn vid bassängen och några hade inte simringar så det skulle turas om. Många gånger kom jag visst hem med hål i huvudet för jag ville så gärna fånga grodyngel och det var så halt där.

1969 var det dags att packa kappsäcken och flytta till Ghana, jag var 6,5 och Ylva och Bjarne var 4,5. Vi kom till Ghana vattenvägen med båten Aureol (även från Wikipedia) och där dina barn ställde till det eller, rättare sagt, den ena tvillingen gjorde. Ylva  klättrade högt upp på childrensdäck där det fanns barnsköterskor som garanterade att barnen blev väl omhändertagna och ingen skulle kunna klättra upp på räcket. Ingen hade väl räknat med Wesenlunds lilla klätterexpert á la Ylva, kvick i både ben och armar. Atlanthavet låg risigt till kan man väl säga men det gick bra även om många fick hjärtat i halsgropen.

Vi kom, trots den ”farofyllda” resan, fram till Ghana och hamnade där i Tema, först i Community 2, där jag började gå i Tema Parents Association och lite senare började Ylva och Bjarne där också och sedan till Community 4.

Första huset i Community 4 bodde vi nära det som kallades China Flats.

I Ghana blev du Queen Mother i Larteh samtidigt när det var hövdingaceremoni av Nana Kwabena den 3:e (om jag inte missminner) mig samt kröningen av Tor Kjelsaas (minns inte hans titel). Chief driver för Ghacem var Nana Opare från Larteh.

I Ghana var vi med om en militärkupp och höll nästan på att bli skjutna när vi stod och väntade på en av övriga bilarna när vi skulle åka till Mile 13 och bada. Lite roligt med den militärkuppen var att John eller Yaro kom in på morgonen och sa madame, madame there is a coup (uttalas ko) outside och mamma rusar ut och konstaterar att there is no ko (kossa) outside (den historien har hon fått höra många gånger).

Eller som den gången när hon jagade efter en lastbil i timmar i hopp om att få köpa toapapper som då var äkta bristvara. Efter ett par timmars jakt blev det resultat, en hel toarulle blev det.

Så har vi den gången hon ljög när vi blev stoppade av polisen på motorvägen (Ghana hade ganska precis gått över till Right Hand Drive och man fick köra väldigt sakta) och jag tröck in tummen i låret för man ljuger inte och absolut inte till polisen. Vi klarade oss undan utan mutan men med mammas välsmorda ordval.

Ett händelserikt afrikaliv under en period av 14 år och där tar inte historien om mamma slut men det får vi ta en annan gång.

Tack älskade mamma för att du gjorde så vi bara blev lite knäppa och stort tack för ditt mod att åka till andra sidan världen som 19-åring från Kiruna.

 

”Don´t cry”, memories and feelings

Marky Mark and The Funky Bunch, ”Good Vibrations” och lyckliga 10 åringar, Eric Carmen är ju gammal men både rösten och orden är mmm. Pernilla Anderssons ”Säga någonting bra” är en låt vi alla borde utgå ifrån. Tom Pettys, ”Don`t Come Around Here Anymore” är så fin och såklart, The J Geils Band med ”I Do” och Lasse Tenanders ”Rötter”. Jamie Walters ”Hold On”, Uno Sveningssons ”Therese” och sist i den högen Robin Cook ”I Won´t Let the Sun Go Down”.

Ratata, så mycket glädje och glada minnen till just Doktor Kärlek! SaRaha´s ”Don´t Cry” är vacker och berör. John Fogerty´s ”Rock and Roll Girls” är glädje från en svunnen tid som verkar hålla sig borta. Tommy James and The Shondells ”Crimson and Clover” betyder mycket.

Mina rötter och musiken dom vuxna spelade och även vi ungdomar innan vi flyttade från Ghana, vi lärde oss även dansa bump:

Liberia Reunion 2016

Ännu en speciell sak detta år, Liberia Reunionen, i Vadstena 2016. Dit åkte jag tillsammans med en barndomsvän jag inte ens visste om förrän några kommentarer i en tråd på G+ gjorde att vi förstod att vi tom lekte tillsammans som små lintottar i Liberia. Har hittat Anne på både film och foton från Liberia. Världen är lite magisk ändå.

Vi hann iallafall träffas Yaro

Yaro, en viktig person i min uppväxt under åren i Afrika och närmare bestämt Ghana. Så tacksam att vi hann träffas när vi var i Ghana sommaren 2012 men så ledsen är jag nu. Har pratat med hans äldsta son George som bor i Holland för att få all information som fanns.

Yaro hade legat på sjukhus och hans lever och njurar hade mer eller mindre brakat ihop, han var diabetiker så kanske är detta sviter av det. Georg skulle prata med sin bro ghanatid klockan 20, vår tid 22 då dom ligger 2 timmar efter oss, för att få fram så mycket information som är möjligt. Jag får veta mer då George återkommer till mig.

Min önskan om att hinna ner en gång till och träffa Yaro och Auntie Mary sprack 🙁 Jag jobbade med att försöka få mina syskon att följa med ”hem” och för att tillsammans göra den resan.

Tack för allt fint du gav mig och min familj Yaro. You were pure magic and a man with high standards, thank you for being there for the Wesenlund kids.Yaro

Fler bilder på Yaro, Avskedsfesten i Ghana, Yaro, John och John-Kofi, Yaro och Auntie Mary för 2 år sedan

Magiskt ändå att efter 36 år kunna träffa honom och hans familj.

Inlägg 60 av 100 #blogg100