Älskade mamma

Tänker ofta på hur modig du var att som 19-åring och helt oerfaren av världen utanför gruvsamhället Kiruna och med en liten nyfödd faktiskt packa och flytta från allt du kände till något helt obekant, Buchanan (Basa County) i Liberia. Du kunde inte ens språket, dvs engelskan, som i dag de flesta människor kan.

Mormor måste ha varit väldigt orolig för hur det skulle gå och hur det skulle bli för dig. Du var inte rädd för fan själv om sanningen skall fram för även om det okända säkert skrämde dig så tog du an utmaningen med hull och hår och det du inte kunde det tog du reda på även om det ibland tog dig med överraskning.

Du kunde inte språket men använde ditt kroppsspråk med händer o fötter, leenden och en självklarhet få hade eller har och blev den trygghet och stabilitet som behövdes under vår uppväxt. I början var det bara jag men sedan kom det ett par små till, Ylva och Bjarne föddes på en sjukhusbrits i Buchanan då 1:a december 1964 och du var bara 21 år gammal.

Vi bodde på några olika ställen i Buchanan både i pelarhus och enplanshus. När vi bodde närmast golfbanan var också där vi blev med ett älskat rådjur som blev ”min” älskade Bambi som tyvärr inte överlevde men fick mig att aldrig frivilligt äta rådjur, varken då eller sedan.

Cheeta kom in i familjen ungefär när jag var 3, Ylva och Bjarne 1. En till liten ”bebis” att ta hand om och rädd var både hon och du men det blev ju bra ändå för både Cheeta och dig men kanske mest för mig eftersom hon blev ”min” bebis. Hon älskade kaviarsmörgås och nyponsoppa och åt också upp blomknoppar.

 

Du var en Eva med bus i blick och inte rädd för att greja både det ena och det andra. Du älskade att hitta på skoj och överraskningar till andra.

Djur hade vi en del av och jag vet att du mamma fick nog när ödlan satt på tallriken när vi skulle äta middag. Då blev det ödlan eller du och ödlan fick respass. Du köpte också ett bältdjur en gång när den resande liberianska säljaren sålde en mungo som var känd för att fånga ormar. Det där bältdjuret var inte mycket till ormfångare och det blev ännu en historia att ha med sig. 

Livet i Liberia var händelserikt och det har varit ormar, någon har smällt smällare i diken (denna någon var jag). Bjarne fick magpumpas på primitivt vis eftersom han lycklig hittade ”blåbär” som var både giftigt och starkt när vi var och hälsade på vid grisfarmen närmare Nimba. Det var vid samma tillfälle som Ylva nästan drunknade när mamma som nästan ensam vuxen tog hand om en skock barn vid bassängen och några hade inte simringar så det skulle turas om. Många gånger kom jag visst hem med hål i huvudet för jag ville så gärna fånga grodyngel och det var så halt där.

1969 var det dags att packa kappsäcken och flytta till Ghana, jag var 6,5 och Ylva och Bjarne var 4,5. Vi kom till Ghana vattenvägen med båten Aureol (även från Wikipedia) och där dina barn ställde till det eller, rättare sagt, den ena tvillingen gjorde. Ylva  klättrade högt upp på childrensdäck där det fanns barnsköterskor som garanterade att barnen blev väl omhändertagna och ingen skulle kunna klättra upp på räcket. Ingen hade väl räknat med Wesenlunds lilla klätterexpert á la Ylva, kvick i både ben och armar. Atlanthavet låg risigt till kan man väl säga men det gick bra även om många fick hjärtat i halsgropen.

Vi kom, trots den ”farofyllda” resan, fram till Ghana och hamnade där i Tema, först i Community 2, där jag började gå i Tema Parents Association och lite senare började Ylva och Bjarne där också och sedan till Community 4.

Första huset i Community 4 bodde vi nära det som kallades China Flats.

I Ghana blev du Queen Mother i Larteh samtidigt när det var hövdingaceremoni av Nana Kwabena den 3:e (om jag inte missminner) mig samt kröningen av Tor Kjelsaas (minns inte hans titel). Chief driver för Ghacem var Nana Opare från Larteh.

I Ghana var vi med om en militärkupp och höll nästan på att bli skjutna när vi stod och väntade på en av övriga bilarna när vi skulle åka till Mile 13 och bada. Lite roligt med den militärkuppen var att John eller Yaro kom in på morgonen och sa madame, madame there is a coup (uttalas ko) outside och mamma rusar ut och konstaterar att there is no ko (kossa) outside (den historien har hon fått höra många gånger).

Eller som den gången när hon jagade efter en lastbil i timmar i hopp om att få köpa toapapper som då var äkta bristvara. Efter ett par timmars jakt blev det resultat, en hel toarulle blev det.

Så har vi den gången hon ljög när vi blev stoppade av polisen på motorvägen (Ghana hade ganska precis gått över till Right Hand Drive och man fick köra väldigt sakta) och jag tröck in tummen i låret för man ljuger inte och absolut inte till polisen. Vi klarade oss undan utan mutan men med mammas välsmorda ordval.

Ett händelserikt afrikaliv under en period av 14 år och där tar inte historien om mamma slut men det får vi ta en annan gång.

Tack älskade mamma för att du gjorde så vi bara blev lite knäppa och stort tack för ditt mod att åka till andra sidan världen som 19-åring från Kiruna.

 

Liberia Reunion 2016

Ännu en speciell sak detta år, Liberia Reunionen, i Vadstena 2016. Dit åkte jag tillsammans med en barndomsvän jag inte ens visste om förrän några kommentarer i en tråd på G+ gjorde att vi förstod att vi tom lekte tillsammans som små lintottar i Liberia. Har hittat Anne på både film och foton från Liberia. Världen är lite magisk ändå.

Country Chop

eller Groundnut Stew är en västafrikansk traditionell maträtt. Jag skulle kalla det för nationalrätt, åtminstone för alla utlandssvenskar/norrmän och annat löst folk som bodde i Liberia och Ghana på 60 och 70 talet . I Ghana sa man palmnut stew. Det tillagas inte som i länken ovan utan mer som så här,

Nästa vecka skall vi äta den maträtten och mamma skall laga till den så vi skall köpa den viktigaste ingrediensen Palm Butter. Undra om det kommer att smaka som jag minns att det smakar. Vi har ätit  rätten efter att vi flyttade från Afrika men det är trots allt många år sedan.

Den maträtten tillsammans med pepper soup är Mitt Afrika i matväg.

Syrrans äldsta tar studenten så vi skall ner till Göteborg med skön fröken och vän. Nej, vi skall inte äta maträtten den dagen, tror inte att de andra studentgästerna vill utsättas för den särskilda rätten utan att få chansen att välja.

Kolera i Sverige?!

Det låter som rena rama fantasiutsagor för mig som är uppvuxen med koleravaccin varje år. Under mina 14 år i Liberia och Ghana vaccinerades vi mot kolera. Jag minns inte tiden i Liberia med vaccinet men väl i Det gjorde inte ont att bli stucken i armen men efteråt gick armen knappt att röra om man inte satte i gång att röra den direkt efter sprutan. Sträcka ut hela armen och röra hela armen upp och ner och fram och tillbaka innan vaccinet ställde till det.

Jag minns att lillebrorsan var en djävul med att retas när vi alla 3 stod där och vevade runt på vår stuckna arm för att den inte skulle stelna till och göra så vansinnigt ont efteråt. Brorsan var alltid en liten pajas och ävenså vid dessa tillfällen, det bästa han visste var att liksom peta till på armen och vi vrålade av smärta.

Jag vet inte om koleravaccin gör lika ont i dag som det gjorde för drygt 30 år sedan men jag vet att vi var tvungna att vaccinera oss varje år. Vaccinerade man sig inte var det ganska vanligt med dödsfall av kolera och den var inte särskilt trevlig att dö i för den är oerhört smärtsam utan åtgärder. Jag har svårt att smälta att denna dödliga smitta finns här i Sverige. I Ghana kokades vattnet och sedan filtrerades det innan vi fick dricka vatten. Vi barn var ju lite som vi var och drack faktiskt ganska ofta vatten direkt ur kran men kanske hade vi mer tur än skicklighet. Märkligt det där, väldigt märkligt.

Herman har dött

Cheetas bästa vän Herman har dött. Herman var alfa hannen och tydligen ville hans kompis sedan 5 år ta över och det blev en riktigt fajt som knappt gick att bryta. Herman blev väldigt skadad och opererades i flera timmar men han klarade inte det utan dog. Han blev iaf 42 år. Så stiliga kort har jag hittat på honom och jag hoppas verkligen att jag får kopior. Uppdaterat: 20100501, jag fick kopior, kika själva på denna sida och tänk att han var en gammal kille. Artikeln är borta så detta stämmer inte längre: ”Det står om Cheeta i texten fast dom har skrivit Guita men det är min Cheeta”.
Fasen vad ont det gör, jag hade hoppats kunna ta mig till Lowry Park Zoo för att träffa honom, en länk till mitt livs kärlek, chimpansen Cheeta. Det finns mer om Cheeta och Herman och mannen som för alltid är ”min” uncle Ed, mannen som tog med Cheeta och Herman till USA och gav dom ett underbart liv trots att Cheeta dog för länge sedan, på min afrikasida.
Det är mina rötter och kärleken till djur kommer därifrån och den absoluta kärleken till chimpanser har sitt ursprung där.

Artiklar om Herman från diverse tidningar:
http://www.naplesnews.com/
http://www.tampabaylive.com/
http://www.cbs47.com/
http://www.firstcoastnews.com
http://www.tbo.com/
http://www.tampabays10.com/
http://www.sptimes.com/
http://www.wpmi.com/
http://www.tbt.com/tampabay/

Väggarna, ja delar av dom iaf, är uppe nu!

Det betyder att under morgondagen eller torsdag kommer väggarna att vara helt uppe som vi förstått om inget annat kommer i vägen vill säga. Nu återstår egentligen bara att få priset på det hela så att försäkringsbolaget kan få det och ge oss våra kostnader så att vi kan ordna ekonomin med uppskov. Jag fasar lite för slutsumman där men, men, det skall göras oavsett vad så hit me´t. Vi får antagligen kostnadsdelen i morgon. Det är endast på återställningen av ytskikten och inte väggar och sådant för det är HSB´s ansvar precis som kostnaden för alla elåterställningar som uttag och kontakter är HSB´s del.

Jag har skrivit en massa om helgen i Kungälv men det är nog ingen som kommer att orka läsa det så jag finslipar det i godan ro för det är mest för mig och mina medliberiabarn och övriga ”medlidande” ;). Jag har delat upp det i 3 delar så att den som har lust kan ta det i delar och inte försmäkta av all text. Del 1 och Del 2. Kanske är det ointressant också men inte för mig. Det är mycket känsla och glädje, euforisk glädje och mest av allt att äntligen träffa andra ”osvenska” på det viset jag är. Tänk att alla var så ”osvenska” och jag kände mig så hemma i det gänget trots att jag inte kände någon egentligen förutom Kicki.

En liten förhandsmak om helgen för den som har lust kan man få via Lamco Reunion´s sida och där kika på alla reunions, ja det är jag med den skeva omlottkjolen, som är längre än den ser, på första raden. Glad var jag som synes,

 

 

 

 

Fotograf, Ann Huber

 

På årets del finns två filmsnuttar som du numera hittar här,  (funkar dom inte i Quick Time prova i Media Player, det fungerade för mig) från en finsk kille som bor i Norge och pratar svenska med lätt, lätt norsk brytning. Det häftiga med Tauno är att han även pratar ”flytande” liberian broken english, riktig engelska och så basa, ett av stamspråken från Liberia, detta trots att det är dryga 35 år sedan även han kom därifrån som 15 åring.

I filmsnuttarna tackar han för maten och manar på om att hålla listan med epostadresser osv uppdaterad och berättar om kaffet som Fars Hatt bjuder på på broken english á liberian style inklusive summan av kardemumman, jag skriver inte fel, lyssna i stället. Efter det började många av oss (inte jag, kommer inte ihåg ett smack tyvärr) prata på samma broken english och skratten tog aldrig slut. Gester och sättet är bara så Liberia så det finns inte, rättare sagt så mycket mitt Afrika.

Goder natt och tills nästa gång jag har lust att skriva vilket händer mer och mer sällan.