Älskade mamma

Tänker ofta på hur modig du var att som 19-åring och helt oerfaren av världen utanför gruvsamhället Kiruna och med en liten nyfödd faktiskt packa och flytta från allt du kände till något helt obekant, Buchanan (Basa County) i Liberia. Du kunde inte ens språket, dvs engelskan, som i dag de flesta människor kan.

Mormor måste ha varit väldigt orolig för hur det skulle gå och hur det skulle bli för dig. Du var inte rädd för fan själv om sanningen skall fram för även om det okända säkert skrämde dig så tog du an utmaningen med hull och hår och det du inte kunde det tog du reda på även om det ibland tog dig med överraskning.

Du kunde inte språket men använde ditt kroppsspråk med händer o fötter, leenden och en självklarhet få hade eller har och blev den trygghet och stabilitet som behövdes under vår uppväxt. I början var det bara jag men sedan kom det ett par små till, Ylva och Bjarne föddes på en sjukhusbrits i Buchanan då 1:a december 1964 och du var bara 21 år gammal.

Vi bodde på några olika ställen i Buchanan både i pelarhus och enplanshus. När vi bodde närmast golfbanan var också där vi blev med ett älskat rådjur som blev ”min” älskade Bambi som tyvärr inte överlevde men fick mig att aldrig frivilligt äta rådjur, varken då eller sedan.

Cheeta kom in i familjen ungefär när jag var 3, Ylva och Bjarne 1. En till liten ”bebis” att ta hand om och rädd var både hon och du men det blev ju bra ändå för både Cheeta och dig men kanske mest för mig eftersom hon blev ”min” bebis. Hon älskade kaviarsmörgås och nyponsoppa och åt också upp blomknoppar.

 

Du var en Eva med bus i blick och inte rädd för att greja både det ena och det andra. Du älskade att hitta på skoj och överraskningar till andra.

Djur hade vi en del av och jag vet att du mamma fick nog när ödlan satt på tallriken när vi skulle äta middag. Då blev det ödlan eller du och ödlan fick respass. Du köpte också ett bältdjur en gång när den resande liberianska säljaren sålde en mungo som var känd för att fånga ormar. Det där bältdjuret var inte mycket till ormfångare och det blev ännu en historia att ha med sig. 

Livet i Liberia var händelserikt och det har varit ormar, någon har smällt smällare i diken (denna någon var jag). Bjarne fick magpumpas på primitivt vis eftersom han lycklig hittade ”blåbär” som var både giftigt och starkt när vi var och hälsade på vid grisfarmen närmare Nimba. Det var vid samma tillfälle som Ylva nästan drunknade när mamma som nästan ensam vuxen tog hand om en skock barn vid bassängen och några hade inte simringar så det skulle turas om. Många gånger kom jag visst hem med hål i huvudet för jag ville så gärna fånga grodyngel och det var så halt där.

1969 var det dags att packa kappsäcken och flytta till Ghana, jag var 6,5 och Ylva och Bjarne var 4,5. Vi kom till Ghana vattenvägen med båten Aureol (även från Wikipedia) och där dina barn ställde till det eller, rättare sagt, den ena tvillingen gjorde. Ylva  klättrade högt upp på childrensdäck där det fanns barnsköterskor som garanterade att barnen blev väl omhändertagna och ingen skulle kunna klättra upp på räcket. Ingen hade väl räknat med Wesenlunds lilla klätterexpert á la Ylva, kvick i både ben och armar. Atlanthavet låg risigt till kan man väl säga men det gick bra även om många fick hjärtat i halsgropen.

Vi kom, trots den ”farofyllda” resan, fram till Ghana och hamnade där i Tema, först i Community 2, där jag började gå i Tema Parents Association och lite senare började Ylva och Bjarne där också och sedan till Community 4.

Första huset i Community 4 bodde vi nära det som kallades China Flats.

I Ghana blev du Queen Mother i Larteh samtidigt när det var hövdingaceremoni av Nana Kwabena den 3:e (om jag inte missminner) mig samt kröningen av Tor Kjelsaas (minns inte hans titel). Chief driver för Ghacem var Nana Opare från Larteh.

I Ghana var vi med om en militärkupp och höll nästan på att bli skjutna när vi stod och väntade på en av övriga bilarna när vi skulle åka till Mile 13 och bada. Lite roligt med den militärkuppen var att John eller Yaro kom in på morgonen och sa madame, madame there is a coup (uttalas ko) outside och mamma rusar ut och konstaterar att there is no ko (kossa) outside (den historien har hon fått höra många gånger).

Eller som den gången när hon jagade efter en lastbil i timmar i hopp om att få köpa toapapper som då var äkta bristvara. Efter ett par timmars jakt blev det resultat, en hel toarulle blev det.

Så har vi den gången hon ljög när vi blev stoppade av polisen på motorvägen (Ghana hade ganska precis gått över till Right Hand Drive och man fick köra väldigt sakta) och jag tröck in tummen i låret för man ljuger inte och absolut inte till polisen. Vi klarade oss undan utan mutan men med mammas välsmorda ordval.

Ett händelserikt afrikaliv under en period av 14 år och där tar inte historien om mamma slut men det får vi ta en annan gång.

Tack älskade mamma för att du gjorde så vi bara blev lite knäppa och stort tack för ditt mod att åka till andra sidan världen som 19-åring från Kiruna.

 

Vi hann iallafall träffas Yaro

Yaro, en viktig person i min uppväxt under åren i Afrika och närmare bestämt Ghana. Så tacksam att vi hann träffas när vi var i Ghana sommaren 2012 men så ledsen är jag nu. Har pratat med hans äldsta son George som bor i Holland för att få all information som fanns.

Yaro hade legat på sjukhus och hans lever och njurar hade mer eller mindre brakat ihop, han var diabetiker så kanske är detta sviter av det. Georg skulle prata med sin bro ghanatid klockan 20, vår tid 22 då dom ligger 2 timmar efter oss, för att få fram så mycket information som är möjligt. Jag får veta mer då George återkommer till mig.

Min önskan om att hinna ner en gång till och träffa Yaro och Auntie Mary sprack 🙁 Jag jobbade med att försöka få mina syskon att följa med ”hem” och för att tillsammans göra den resan.

Tack för allt fint du gav mig och min familj Yaro. You were pure magic and a man with high standards, thank you for being there for the Wesenlund kids.Yaro

Fler bilder på Yaro, Avskedsfesten i Ghana, Yaro, John och John-Kofi, Yaro och Auntie Mary för 2 år sedan

Magiskt ändå att efter 36 år kunna träffa honom och hans familj.

Inlägg 60 av 100 #blogg100

Vaknade i Ghana

för ett år sedan. Min 36 år gamla dröm hade äntligen slagit in och slitit för det hade både KA och jag gjort. I går för ett år sedan började vi den resan.

Hade planer på att skriva om den magiska resan och göra en resesammanfattning när vi kom hem men det hände så många saker då, moster blev dödad, jag blev väldigt sjuk och annat som blev gjorde att det inte blev någon. Denna sommar blir det en sådan efter att vi kommer hem från Göteborg.

Jag förundras över att resan faktiskt blev av, att vi fick ihop alla pengarna efter alla år av undantag, att vi mötte dom människorna vi mötte och att minnena fick bekräftelser. Dom mäktigaste mötena var ändå att få träffa Yaro med familj igen och besöket i Larteh.

 

Detta är bara för häftigt, efter mitt besök i Larteh där min pappa var äreshövding…

Detta är bara för häftigt, efter mitt besök i Larteh där min pappa var äreshövding och min mamma är Queen Mother har högste ansvarige för hela Akuapem, Gyedu Nkansa, hittat mig på Twitter (hur nu det är möjligt bara sådär och på rätt inlägg om mitt besök i Larteh också).,

Glömde Wikipedialänken, http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_rulers_of_the_Akan_state_of_Akuapem_Guan

Här är Twitterurlen, jag tycker iaf det är jätteroligt 😉 https://twitter.com/kofi_otu/status/232328523786903552

Förklarande länk finns i kommentarerna också.
https://plus.google.com/114946439747682009457/posts/8GYgMKMio74

Embedded Link

Carina Wesenlund-Jonsson – Google+ – Här var jag väldigt välkomnad av både överstehäxan och…
Här var jag väldigt välkomnad av både överstehäxan och högste talman, tyvärr var hövdingen borta och återkommer i morgon. Det hände mycket häftigt här…

Google+: View post on Google+