No comments

Älskade mamma

  By , , ,

Tänker ofta på hur modig du var att som 19-åring och helt oerfaren av världen utanför gruvsamhället Kiruna och med en liten nyfödd faktiskt packa och flytta från allt du kände till något helt obekant, Buchanan (Basa County) i Liberia. Du kunde inte ens språket, dvs engelskan, som i dag de flesta människor kan.

Mormor måste ha varit väldigt orolig för hur det skulle gå och hur det skulle bli för dig. Du var inte rädd för fan själv om sanningen skall fram för även om det okända säkert skrämde dig så tog du an utmaningen med hull och hår och det du inte kunde det tog du reda på även om det ibland tog dig med överraskning.

Du kunde inte språket men använde ditt kroppsspråk med händer o fötter, leenden och en självklarhet få hade eller har och blev den trygghet och stabilitet som behövdes under vår uppväxt. I början var det bara jag men sedan kom det ett par små till, Ylva och Bjarne föddes på en sjukhusbrits i Buchanan då 1:a december 1964 och du var bara 21 år gammal.

Vi bodde på några olika ställen i Buchanan både i pelarhus och enplanshus. När vi bodde närmast golfbanan var också där vi blev med ett älskat rådjur som blev ”min” älskade Bambi som tyvärr inte överlevde men fick mig att aldrig frivilligt äta rådjur, varken då eller sedan.

Cheeta kom in i familjen ungefär när jag var 3, Ylva och Bjarne 1. En till liten ”bebis” att ta hand om och rädd var både hon och du men det blev ju bra ändå för både Cheeta och dig men kanske mest för mig eftersom hon blev ”min” bebis. Hon älskade kaviarsmörgås och nyponsoppa och åt också upp blomknoppar.

 

Du var en Eva med bus i blick och inte rädd för att greja både det ena och det andra. Du älskade att hitta på skoj och överraskningar till andra.

Djur hade vi en del av och jag vet att du mamma fick nog när ödlan satt på tallriken när vi skulle äta middag. Då blev det ödlan eller du och ödlan fick respass. Du köpte också ett bältdjur en gång när den resande liberianska säljaren sålde en mungo som var känd för att fånga ormar. Det där bältdjuret var inte mycket till ormfångare och det blev ännu en historia att ha med sig. 

Livet i Liberia var händelserikt och det har varit ormar, någon har smällt smällare i diken (denna någon var jag). Bjarne fick magpumpas på primitivt vis eftersom han lycklig hittade ”blåbär” som var både giftigt och starkt när vi var och hälsade på vid grisfarmen närmare Nimba. Det var vid samma tillfälle som Ylva nästan drunknade när mamma som nästan ensam vuxen tog hand om en skock barn vid bassängen och några hade inte simringar så det skulle turas om. Många gånger kom jag visst hem med hål i huvudet för jag ville så gärna fånga grodyngel och det var så halt där.

1969 var det dags att packa kappsäcken och flytta till Ghana, jag var 6,5 och Ylva och Bjarne var 4,5. Vi kom till Ghana vattenvägen med båten Aureol (även från Wikipedia) och där dina barn ställde till det eller, rättare sagt, den ena tvillingen gjorde. Ylva  klättrade högt upp på childrensdäck där det fanns barnsköterskor som garanterade att barnen blev väl omhändertagna och ingen skulle kunna klättra upp på räcket. Ingen hade väl räknat med Wesenlunds lilla klätterexpert á la Ylva, kvick i både ben och armar. Atlanthavet låg risigt till kan man väl säga men det gick bra även om många fick hjärtat i halsgropen.

Vi kom, trots den ”farofyllda” resan, fram till Ghana och hamnade där i Tema, först i Community 2, där jag började gå i Tema Parents Association och lite senare började Ylva och Bjarne där också och sedan till Community 4.

Första huset i Community 4 bodde vi nära det som kallades China Flats.

I Ghana blev du Queen Mother i Larteh samtidigt när det var hövdingaceremoni av Nana Kwabena den 3:e (om jag inte missminner) mig samt kröningen av Tor Kjelsaas (minns inte hans titel). Chief driver för Ghacem var Nana Opare från Larteh.

I Ghana var vi med om en militärkupp och höll nästan på att bli skjutna när vi stod och väntade på en av övriga bilarna när vi skulle åka till Mile 13 och bada. Lite roligt med den militärkuppen var att John eller Yaro kom in på morgonen och sa madame, madame there is a coup (uttalas ko) outside och mamma rusar ut och konstaterar att there is no ko (kossa) outside (den historien har hon fått höra många gånger).

Eller som den gången när hon jagade efter en lastbil i timmar i hopp om att få köpa toapapper som då var äkta bristvara. Efter ett par timmars jakt blev det resultat, en hel toarulle blev det.

Så har vi den gången hon ljög när vi blev stoppade av polisen på motorvägen (Ghana hade ganska precis gått över till Right Hand Drive och man fick köra väldigt sakta) och jag tröck in tummen i låret för man ljuger inte och absolut inte till polisen. Vi klarade oss undan utan mutan men med mammas välsmorda ordval.

Ett händelserikt afrikaliv under en period av 14 år och där tar inte historien om mamma slut men det får vi ta en annan gång.

Tack älskade mamma för att du gjorde så vi bara blev lite knäppa och stort tack för ditt mod att åka till andra sidan världen som 19-åring från Kiruna.

 

No comments

27-årig bröllopsdag

  By

Älskade Kalleman Jonsson, min livskamrat och bästa vän. För 27 år sedan blev det vi i Västra Ryds Kyrka och idag 27 år senare är det ff vi. Lite skrynkligare, med lite mer gråa hår, mycket visare och med så många erfarenheter i bagaget varvat av sorger, förluster och insikter på så många plan.

Till det också en pandemi med allt vad det har inneburit med insikter, förluster, enorma sorger och vi har dessutom lärt oss att snickra altan, plantera både det ena och det andra och också fått det att överleva. Vi lärde oss även att jaga både löss och ta död på sorgmygg.

Tack för våra 29 år tillsammans och 27 år som gifta , jag älskar dig 🥰💞

No comments

Spela roll eller inte

  By

I nöden prövas vännen, ett gammalt men ändå ganska talande uttryck. Exkludering och inkludering är olika sätt att se det på också.

Jag är så fascinerad över hur vänskapsfunktioner på riktigt fungerar och hur facit visar sig ganska snabbt i svåra tider där dom som inte kan hade hade blivit överlyckliga där någon som kan hade gjort skillnad. Att göra skillnad kan vara allt ifrån det lilla i att ställa en fråga till det stora vad nu det är, det beror givetvis på situationen i sig.

Denna pandemi har bekräftat vad vänskap är och att ord faktiskt betyder mycket och att när dom som kan och har möjlighet väljer att inte lyfta ett finger, inte ens för att ställa en fråga. Dom som däremot inte ens hinner med sig själv och har rumpan full och far omkring, ställer frågor, erbjuder sin hjälp, tar reda på. Nu har vi hjälp som vi uppskattar otroligt mycket men det känns tokigt då den ängeln har ganska lite tid.

Jag personligen var ganska varse det redan efter min nackoperation om människorna i min s.k vänskapskrets och det jag märkte i fortsättningen på året. Att dessutom sågas som människa och klumpas ihop och anses vara smuts/skräp och inte ha gjort något mot någon överhuvudtaget mer än fortsätta tro på mina ideal och kämpa för det goda.

Insikten i att det faktiskt inte heller spelar någon roll vad dom jag trodde var vänner tycker och tänker om mig för jag vet vad jag står för, vem jag är och vad jag både gjort och inte gjort. Jag kommer alltid fortsätta stå för den jag är, det jag tycker är viktigt och bry mig om även om jag kommer att fortsätta backa ifrån där jag inte betyder något. Att ingå i sammanhang har alltid varit så viktigt för mig och kommer att fortsätta vara viktigt för mig. Där jag inte ingår, där varken spelar jag någon roll eller betyder något för någon och då finns bara en väg, backa ifrån, för vem vill vara där man inte varken betyder något eller spelar någon roll eller anses vara mer än ingenting.

Jag känner ändå tacksamhet för trots att jag blir 58 år i år så kommer jag att fortsätta vara den knäpproten jag ändå är. Min försiktighet kommer återigen att bli en dämpande mur mot dom där jag inte varken ingår eller tillhör. I dag är jag inte ledsen, det var jag däremot i går när jag var tvungen att faktiskt acceptera att så är det. Visst är det roligt att få kommentar att du är så omtänksam, omtänksamma Carina, du vill alla väl, du är så hjälpsam, du vill för mycket (är mindre roligt) osv men vad betyder det, inte ett smack det är bara tomma ord.

No comments

5 år tog det men till slut så….

  By

I fem år har jag haft ganska stora problem som jag försökt strunta i eftersom jag på vägen inte fått hjälp någonstans. Jag har kämpat för att få hjälp så det är inte så att jag väntat på att få hjälpen dimpande i knäet. Remiterades till SpineCenter för snart 5 år sedan och där ansågs det inte möjligt att hjälpa mig heller. Jag erbjöds typ någon terapibehandling. Slutade röka då i mars 2015 för jag trodde att jag kanske skulle få en operation och få hjälp.

Sprungit på många undersökningar, MR, neurolog, gastro, Eneg m.flera undersökningar. Ätit smärtstillande, medicin mot nervsmärtor. Balanssvårighter (nästan ramlat bakåt i trappor), känselbortfall och brännande händer och fötter och att inte glömma värken i rygg och nacke. Letade efter hjälp på vägen och fick lite hjälp, nackkrage och fotbäddar. Värmeväst inköpt för friluftsliv men den räddade mig oerhört och jag har under hela tiden arbetat hela tiden förutom när jag bröt och tillfälligt var arbetssökande.

Stopp på tarmfunktion januari 2017, ingen hjälp där heller, gastro ville inte ens gå vidare. Känselbortfall på låren, känns som att jag har en tjock kudde mellan låren. Började leva på Dulcolax för att inte se ut som en gravid elefant. Slutade med Gabapentin och Saroten då dessa kunde påverka tarmfunktion. Det gjorde ingen skillnad på den delen.

Sjukgymnast ordnade remiss till Heckser i Nacka, i anteckningar antydde han att jag nekat till alkoholprobelmatik. På frågan om min alkoholkonsumtion började jag bara skratta eftersom det snarare är brist på bruk av alkohol än missbruk av densamma. Ingen hjälp där heller alltså.

Efter gyn och sedan också både koloskopi och gastroskopi bekräftades att tarmen rörde sig inte. Fick prova en tablett och började med Movikol/ersättningsvarianter. Den tabletten hjälpte inte så jag fick en annan, Resolor och fortsatte med Movikolen. Resoloren i kombination med Movikol 3 ggr om dagen hjälpte artificiellt. Ingen egen funktion av tarm ännu.

Balansen har förbättrats, fick hjälp (allt egenbetalt) med ytterligare fotbäddar med en upphöjning för att tvinga fötterna att röra sig normalt i mina arbetsskor jag står (sittande funkade inte särskilt bra, domnade i benen/fötterna ännu mer och smärta i ländryggen, använder numera kilkudde) och jobbar i.

Under våren 2018 började vänsterarm värka så ända in i h*e så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Då trodde jag att min sjukvårdsförsäkring jag betalade själv för skulle hjälpa mig men där fick jag komma till en kirurg som konstaterade att han inte kunde hjälpa mig utan det fick min husläkare ordna. Han skulle ha skickat mig för en MR och remitterat mig vidare till en nackkirug. Jag har inte längre den försäkringen.

Min underbara husläkare har verkligen gjort allt för att hjälpa mig men läget i sjukvården i dag är svår, remisser skickas i retur och man blir bortvald och oprioriterad.

Till slut kom jag då återigen till SpineCenter och blev bedömd i juni och där konstaterades att jag hade väldiga problem och skulle få träffa en kirurg. Det visade sig vara samma som inte ville hjälpa mig för snart 5 år sedan. Nu kunde hon erbjuda mig steloperation av C5-C6 och C6-C7, ingen sa något om hur skadorna var. Det enda var att jag kunde bli lite hes efter op men det skulle gå över.

Jag såg så framemot att äntligen få hjälp och hade också fått tips på en bra rehabiliterare som jag borda ha haft hjälp av under åren. Väl där började det hända saker, mina tidigare kraftigt brinnande fötter blev helt plötsligt inte helt brinnande. Jag började gråta i ren reaktion till något som faktiskt visar sig att det lever.

Väntan på operations tid satte igång och jag skulle få optid efter semestern. Tiden gick och ingen tid kom så jag tog kontakt med SpineCenter då visade det sig att ingen optid fanns hos denna läkare utan jag skulle få en annan som är neurokirurg.

Blev uppringd av denna kirurg och han frågade om jag hade problem på höger sida, jag bara va!!!! Det är vänster och det bekräftade han att det syns på röntgen. Det stod i min journal att det var höger, därav hans fråga. Han konstaterade att det är inte bra att steloperera friska kotor. Fick återigen komma för en ny bedömning som visade samma resultat.

Fick en tid för träff med min nya kirurg och han erbjöd olika lösningar. Han nämnde också när jag frågade om mina ben kunde bli bättre, att skadan trycker mot eller på ryggmärgen. Jag blev alldeles ställd och förundrad. Det förklarar så mycket. Radiculopati, kan läsa om halsryggen på SpineCenters sida, https://goteborg.spinecenter.se/diagnos-och-behandling/halsryggen/den-degenerativa-halsryggen )och myelopati och det har jag ju haft i 5 år!

Jag valde att slippa steloperation under några år. Jag fick en bakre foraminotomi och laminektomi (jag får operationsanteckningar i brevlådan snart). En del syntes inte på röntgen och jag hade mycket blodkärl som togs bort. Blodkärlsnystan fick jag förklarat för mig.

Nu, dag 17 efter operationen börjar jag känna mig som att ja, det här kan bli bra. Första dagarna efter operationen den 11/11 var jag lite påverkad av långtidsverkande morfinet jag fick (tålde inte snabbverkande så jag fick Naproxen men det funkade inte heller, magen reagerade ännu mer.

När torsdagen kom, dag 4, började jag få vansinniga nervsmärtor (som en trubbig kniv inkörd i vänster axelmuskel ovanifrån och det körde ut i varenda nerv som fanns) och körde med värme. Det ökade på så till slut, söndag dag 7 fick jag åka in till SpineCenter och få kompressen omlagd och där provade sköterskan kyla på såret eftersom det var ganska svullet, jag bara grät. Det dämpade smärtorna enormt så jag kunde åtminstone andas ordentligt.

Hemma under måndagen, dag 8 så började muskelkramper vid skulderbladet och körde ut i armen ut via armbågen och fingrarna konstant och (nästan alla vet hur det känns när man slår i armbågsnerven). Fick muskelavslappnade Paraflex. I kombination med CounterPain från Thailand blev det hanterbart och så fick jag också utskrivet Pregabalin mot nervsmärta (den historien med Apoteket Hjärtas webbeställning som blev helt absurd tar jag en annan gång)

KA har varit helt otrolig under den här tiden. Jag hade inte klarat detta utan honom. Han ställde klockan hela tiden och såg till att jag fick i mig det jag behövde första omtöcknade dagarna och sedan har han stått och stöttat hela vägen. Humöret tappade jag pga av smärtorna men det är nu hanterbart.

Har också märkt att benet hade full känsel men just nu dansar nerverna och musklerna i operationsområdet tango så det går fram och tillbaka med domningar både här och där, i vissa lägen mer än jag någonsin haft . Ser framemot att känna hur det är när allt är läkt och jag är mer återställd. Vissa saker kanske aldrig blir bra men jag har levt med det i 5 år så det går att fortsätta så.

Fått fina blommor, teckningar, bakelser, korsordstidningar, goodiebag, mat, godis och trivsamt pyssel som blir färdigt snart hoppas jag.

Lärt mig att vänskap ofta är en shimär och ganska ensidig och ointressant, skönt att med ålderns rätt kunna välja bort. Jag som i grunden alltid vill alla väl och ger av hela mig på alla vis som verkar behövas och också tas emot och dessutom verkar ha en ömsesidig grund, livet är ett lärande.

No comments

Döden är oåterkallelig

  By

Nu har det gått en tid men obegripligt ändå. Så här skrev jag om det på Facebook den 26/4, dagen efter olyckan som tog Myras liv. En ganska ofattbar olycka, liksom bara sådär. Det är just det som är bara sådär, plötsligt finns man inte mer och då finns inget mer att varken reparera, göra mer rätt med/över, visa sin omsorg och kärlek, det är liksom slut och så definitivt.

Armbindeln har Millan gjort och ritat en fin Myra på

Millan har bakat dessa fina rosa hojar för Myra.

Var rädd om dina nära och kära som lever, se till att vara rädda om varandra för sedan är det för sent. Säg hellre förlåt och låt gammalt vara just gammalt, man vet aldrig hur länge man har varandra så lev nu. ??

Döden är oåterkallelig och obegriplig, den slår hårt mot nära och kära och är både orättvis och ogreppbar. MC olyckan i går med dödlig utgång kunde jag aldrig tro var någon vi kände även om jag kände en oerhörd olust och följde rapporteringen intensivt, letade upp nättidningar osv.

Medvetandet om att man är som en liten fis i allt och allt kan ställas på ände bara sådär och då står man där, fullbordat faktum och inget osagt går att säga.

Våra tankar har snurrat och ångesten har blivit total, vågar jag sätta mig på en hoj och olusten att i morgon åka på avrostning på Gillingebanan kändes oöverstiglig. KA sa, vi måste ut på hoj så vi tog en kort sväng men tankarna har snurrat och snurrar och morgondagens avrostning åker vi givetvis på även om olusten är enorm.

Myra, du får ha det underbart däruppe bland molnen och glida runt på din fina HD. Dina nära och kära behöver höra dina glada skratt och se dina rosaprydda prylar fara omkring på bara ditt vis.

Det finns en del artiklar som jag tycker är viktiga att ha kvar och något jag kikar, lyssnar och läser på flera ggr. En Aftonbladet Expressen. Det finns fler men det räcker med dessa två. Utredningen är inte klar.