Att nedvärdera andra och höja upp sig själv

Detta skrev jag 27 februari 2004 men gjorde det inte mer än som utkast. Jag kikade igenom mitt arkiv och såg den. Den är lika aktuell idag och artikeln från Aftonbladet finns också kvar så jag lägger ut den för egen saks skull.

är väldigt vanligt även om vi människor inte gärna låtsas om det. Situationerna jag menar är tex när andra barn strular till det, hamnar på andra sidan rättesnöret, får problem med psyket (tillfälligt eller permanent), får ätstörningar eller andra saker som är väldigt vanliga i dag. Jag förundras över hur snabba andra föräldrar är på att anse det vara dåliga föräldrars fel att barnen hamnar där. Det är så lätt att anse att mitt/mina barn aldrig skulle hamna där för vi har minsann så bra relation osv, osv. Det är där fördömandet kommer som jag menar. Man häver sig ovan den drabbade familjen och anser sig ofta vara så mycket bättre än dom där.

Mina barn och andras ungar är gammalt men ändå väldigt talande om hur vi ofta väljer att hantera händelser eller annat med andras barn och andra vuxna som ofta i sin förtvivlan sliter sina strån och går sönder mer eller mindre frekvent. Varför dessa tankar? Jo artikeln i Aftonbladet som rör ett sjukt barn som försöker ta livet av sig, gång på gång på gång.

Jag tycker snarare att föräldrar borde visa mer både toleranser och även omsorg gentemot dom drabbade föräldrarna för drabbade är dom. Mången gång sitter föräldrar och undrar hur det kunde bli så här, vilka fel man gjort osv, enkelt beskrivet så begriper man ingenting till att börja med. Detta visar på en större insikt i situationen än det dom dömande föräldrarna visar upp.

Föräldrar med barn som halkat fel har det oerhört svårt och behöver allt annat än kritik. Svårt?! Jo, det är oerhört tungt att vara förälder till struliga barn, sjuka barn eller barn som inte är som ”alla andra” (det är väl knappt någon i dag men kanske förstås min mening ändå)

Barnet har ett rent helvete vilket är sanning men en annan sanning är att föräldrarna har ett minst likadant helvete och deras förtvivlan finner inga gränser av vanmakt. Jag känner igen situationen alltför väl och kände igen föräldrarnas ångest, oro, kval, felsökandet med frågor kring hur var och varför. Självrannsakan och orsaksfinnandet finner inga som helst gränser. Det är här föräldrar i en sådan situation behöver stöd men oftast för dom inte det, inte ens av dom s.k kunniga, dom som anser sig vara proffs med alla svaren till det som sker.

Där brister mycket i hjälpen att hjälpa dessa barn att komma igen. Det är ju ändå föräldrarna som skall klara av att stötta i vardagen och ges inga verktyg blir situationen oerhört svår.

About Carina

Född i Kiruna, uppvuxen i Liberia och Ghana, gästade mitt biologiska hemland Norge 1 år innan vi återkom till Kiruna som blivande 15 åring.

Bookmark the permalink.

Social comments

Kommentera

Loading Facebook Comments ...