(del 3*) En ny era

i Jonsson-Wesenlund´s familje/arbetsliv börjar i morgon och vilken början sedan. Sämre har jag mått men det är bra mycket länge sedan. Inte ett dugg bättre bara sämre dag för dag sedan det började. Ringde iaf min chef idag och frågade om det var okej att jag kom eftersom en resa är på g utomlands och det var det om jag orkade själv vill säga. Sanningen att säga känns det inte så men att stanna hemma första dagen gör jag bara inte.
I 10 års tid har KA och jag åkt tillsammans varje dag och till samma arbetsplats. Vi har arbetat tillsammans och åkt hem tillsammans. Visst har vi jobbat var för sig under dom senaste 8 månaderna men det är inte samma sak eftersom allt har varit provisorium vilket det inte längre är. Min tjänst är visserligen ”bara” ett vikariat på 1 år till att börja men med tanke på att bli en fast tjänst.
Säkert lite löjligt för somliga men vi är så vana att finnas där och också att värna varandra oavsett humör och annat som påverkar vardagen så när en av oss inte är där blir det väldigt konstigt och lite halvt. Tiden fram till har vi haft som lite träningstid men ändå. För första gången på många år skall jag åka pendeltåg till mitt jobb utan min partner och bästa vän.
Min bästa vän har iaf packat ner lite matlåda till mig, reselektyr är inköpt (böcker), månadskortet är datumstämplat från i morgon. Hem blir än värre för någon bästa vän / KA / Kallemannen / kockonöten / knäpproten ser jag inte igen förrän på torsdag kväll. Konstigt men spännande.
Nu skall jag ta mig och mitt tycka synd om och bädda ner oss med mitt febriga jag och mina vetekuddar och en stor mugg te.
Godnatt!
* (del 2 handlar om psykiatrin och den har jag inga hjärnceller kvar att skriva klart om, knappt ens när jag började skriva i dag)