Du kom till oss som en 12-åring och hette då Grönstedt eftersom du egentligen skulle bo tillsammans med Malenas Cognac och Whiskey. Där gick det inte så bra eftersom du försvarade alla dina fruar mot männen i familjen. Du flyttade in hos oss och vi trodde inte mycket på att det skulle fungera eftersom Mannfred bara gillade Henningar (kakaduor) men det gick mot alla odds.
En bebis fick ni och vi trodde aldrig att det skulle bli något efter alla åren med äggläggning men inte befruktat. En liten fröken som var så tam och vi fick vara nära henne för er. Du var suverän på att mata Mannfred och skötte om både mor och dotter. Lilla fröken vägde ca 7 gram och såg ut som en dammtuss med två prickar på. Tänk så det kunde bli. Några bilder på den fina familjen.
Nykläckt
Så liten, ca 7 gram
Nu kommer du ur dinosauriestadiet
Liten nakenfis
Rumpen har fått färg
Från vänster, far, dotter och mor
Läskigt läge
Kan det där vara gott?
Flygträning med landning i persiennerna
15 år levde du och Mannfred tillsammans, ja nästan iaf, i juli hade det blivit exakt 15 år. Du var en så special krabat och du lämnar ett stor hål hos oss.
Det gick inte längre, du blev sämre och sämre och i dag sa vi adjö. Vi sörjer och saknar men vet att du har det bättre nu och att du slipper kämpa mot alla odds. Du har kämpat så länge och vi med.
Mannfred var med och sa adjö tillsammans med oss, kanske gör det att hon inte sörjer utan går tillbaka till tiden hon var singelfågel.
Vem skall jag nu dela mitt kokta ägg med? Vem skall snusa på min axel? Vem kommer att säga hejdå till Karl-Axel eller andra när dom går? Vem skall bita Karl-Axel när han har mössan på eller ryggen vänd mot dig? Vem kommer att spana in mina foppatofflor så att du kan attackera dom?
Mannfred är ganska orolig men vi hoppas att det går bra trots allt älskade skrutt, Kurt Grönstedt <3
Så har två kaotiska, svåra och röriga år snart tagit slut. Vägen går framåt nästa fas i livet. Det svåra och det röriga är inte avslutat men mycket har kristalliserats och blivit tydligt.
Vi, KA, jag och självklart också Kurt och Mannfred, vill tacka för allt stöd både med och utan samtal, meddelanden, spontana besöka både med och utan utefika, blommor, presenter, hemlagad mat vi fått, julkorg laddat med kärlek, godsaker och klappar, praktisk hjälp och erbjudande om densamma, hjälpen med att tömma altan och annat. Stödet vi känt från er har varit stort och vi är så tacksamma. Vi vill också rikta ett särskilt tack till barnen som satt kompassen för vägen framåt.
2020 och 2021 har lärt oss mycket om både vänskap och tro på vänskap. Lärt oss att vuxna, i brist på något, kallar andra för smuts. Mycket av det jag personligen alltid slagits för och stått upp för smutsades ner av samma personer jag trodde annat om. Väntan på att någon skulle ”avsätta” tid för att komma men aldrig kom, att det som var 2020 absolut inte är sedan, att höra av sig oftast bara när det behövdes hjälp med något. Som sagt lärorikt.
Stor sorg när min älskade, hopplösa och genuint snälla lillebror dog av akut hjärtinfarkt och det på min födelsedag 11/10 2020. Tack och lov att det inte blev på mammas födelsedag som är 2 dagar senare. Jag saknar den där knäppa och direkta lillebrorsan med alla hans fel och brister. Jag har alltid varit stolt storasyster och mån om alla.
Just egenskapen att måna om alla och att alla skall med är mitt jag och det har jag lärt mig mycket av under 2020 och 2021 både på gott och på ont.
KA´s cancer där symptomen började redan på hans födelsedag 14/3 2020 har tagit mycket av 2020 med uteblivna fysiska läkarbesök och frasen att allt ser bra ut. Bevisligen var proverna som visade på lågt blodvärde varje gång en viktig nyckel om att något var åt fanders. Pandemin ställde till det men till slut gick jag i taket och krävde en fysisk undersökning och att dom fick göra något nu. Så april 2021, drygt ett år senare började det hända saker. Röntgen och chockartade svar (vi satt i dödstankar och ångest som var enorm en dryg vecka) snabb remiss till lungonkologen där biopsier gjordes (Ebus och mediastinoskopi) men som gav otillräckliga svar.
Tack och lov fick KA möjlighet till kortisonbehandling under sommaren som gav honom lite kraft att köra sin älskade hoj. Till slut gjordes en annan biopsi (V.A.T.S extirpation) där hela ena stora tumören i bröstet togs ut via revbenen den 18/9. Svar den 27/9 och där bekräftades Hodgkins Lymfom stadie 3B och lättnade att äntligen få hjälp var enorm men samtidigt blev vi chockade. Målet med behandlingen är att KA skall bli bra även om det är en högmalign sort. På den resan befinner vi oss just nu och KA mår ganska dåligt av cytostatikan, är väldigt svag, minnespåverkad, finmotoriken har han tappat, behöver glädje, hejarop, småbarnsleenden, lugn och ro och harmoni.
Enligt KA´s behandlingsplan är sista behandlingsdagen på hans födelsedag 14/3 2022 med dos 6b. Vi siktar framåt och hoppas på bra placering på målgången. Vi hoppas han kommer att ha både balans och styrka så att det går att köra hoj i sommar oavsett om det bara blir till återvinningen eller kanske tom till Sigtuna.
Vi har haft en rofylld jul och givetvis känt en stor saknad över di små men var sak har sin tid. God mat åt vi, hämtad hela vägen från Almåsa Havshotell, väl värt både resan och pengen, vi var mätta i flera dagar. Baka och tillaga själva satsar vi på till nästa år.
.
Vi känner stor tillförsikt och ser framåt emot att möta 2022, satsa vägen framåt med full fokus och kanske, kanske blir det mc-kort för mig men allt beror på fast vi satsar högt och håller alla tummar och tår.
Livet är här och nu, var rädd om det du har och vårda det ömt.
Gott slut på 2021 (lärdomarnas år) och välkommen 2022
Tänker ofta på hur modig du var att som 19-åring och helt oerfaren av världen utanför gruvsamhället Kiruna och med en liten nyfödd faktiskt packa och flytta från allt du kände till något helt obekant, Buchanan (Basa County) i Liberia. Du kunde inte ens språket, dvs engelskan, som i dag de flesta människor kan.
Mormor måste ha varit väldigt orolig för hur det skulle gå och hur det skulle bli för dig. Du var inte rädd för fan själv om sanningen skall fram för även om det okända säkert skrämde dig så tog du an utmaningen med hull och hår och det du inte kunde det tog du reda på även om det ibland tog dig med överraskning.
Du kunde inte språket men använde ditt kroppsspråk med händer o fötter, leenden och en självklarhet få hade eller har och blev den trygghet och stabilitet som behövdes under vår uppväxt. I början var det bara jag men sedan kom det ett par små till, Ylva och Bjarne föddes på en sjukhusbrits i Buchanan då 1:a december 1964 och du var bara 21 år gammal.
Vi bodde på några olika ställen i Buchanan både i pelarhus och enplanshus. När vi bodde närmast golfbanan var också där vi blev med ett älskat rådjur som blev ”min” älskade Bambi som tyvärr inte överlevde men fick mig att aldrig frivilligt äta rådjur, varken då eller sedan.
Cheeta kom in i familjen ungefär när jag var 3, Ylva och Bjarne 1. En till liten ”bebis” att ta hand om och rädd var både hon och du men det blev ju bra ändå för både Cheeta och dig men kanske mest för mig eftersom hon blev ”min” bebis. Hon älskade kaviarsmörgås och nyponsoppa och åt också upp blomknoppar.
Cheeta och Herman, bästa vänner och Cheeta blev kvar med uncle Ed och hans familj när vi flyttade till Ghana
Jag med Cheeta
Mamma med Cheeta och Herman i Liberia
Cheeta badar i hon
Du var en Eva med bus i blick och inte rädd för att greja både det ena och det andra. Du älskade att hitta på skoj och överraskningar till andra.
Djur hade vi en del av och jag vet att du mamma fick nog när ödlan satt på tallriken när vi skulle äta middag. Då blev det ödlan eller du och ödlan fick respass. Du köpte också ett bältdjur en gång när den resande liberianska säljaren sålde en mungo som var känd för att fånga ormar. Det där bältdjuret var inte mycket till ormfångare och det blev ännu en historia att ha med sig.
Livet i Liberia var händelserikt och det har varit ormar, någon har smällt smällare i diken (denna någon var jag). Bjarne fick magpumpas på primitivt vis eftersom han lycklig hittade ”blåbär” som var både giftigt och starkt när vi var och hälsade på vid grisfarmen närmare Nimba. Det var vid samma tillfälle som Ylva nästan drunknade när mamma som nästan ensam vuxen tog hand om en skock barn vid bassängen och några hade inte simringar så det skulle turas om. Många gånger kom jag visst hem med hål i huvudet för jag ville så gärna fånga grodyngel och det var så halt där.
Pelarhuset i Buchanan
Bjarne i badmössa
Ylva i badmössa och Bjarne full i skratt
Vi döptes av en sjömanspräst
Vi döptes av en sjämanspräst
Carina, mormor och farmor
Mamma på väg ut på golfbana från vårt hus
Midsommarfirande i Liberia
Midsommarfirande i Liberia
Vår orm
Jag och älskade Isaac
Jul med mormor, morfor och farmor och farfar i Liberia
Ylva, mormor och morfar
Bästa tanterna i Liberia, tant Ulla och tant Maivor
Påskkärring gick man också i Liberia
Tomten han kom på flotten vid stranden i Liberia. I dag vet jag att den underbart läskiga tomten var uncle Ed som tog med sig ”min” Cheeta och Herman till USA.
1969 var det dags att packa kappsäcken och flytta till Ghana, jag var 6,5 och Ylva och Bjarne var 4,5. Vi kom till Ghana vattenvägen med båten Aureol (även från Wikipedia) och där dina barn ställde till det eller, rättare sagt, den ena tvillingen gjorde. Ylva klättrade högt upp på childrensdäck där det fanns barnsköterskor som garanterade att barnen blev väl omhändertagna och ingen skulle kunna klättra upp på räcket. Ingen hade väl räknat med Wesenlunds lilla klätterexpert á la Ylva, kvick i både ben och armar. Atlanthavet låg risigt till kan man väl säga men det gick bra även om många fick hjärtat i halsgropen.
Vi kom, trots den ”farofyllda” resan, fram till Ghana och hamnade där i Tema, först i Community 2, där jag började gå i Tema Parents Association och lite senare började Ylva och Bjarne där också och sedan till Community 4.
Första huset i Community 4 bodde vi nära det som kallades China Flats.
Mamma och Bobby på tomten i 1:a huset i Community 4 och bakom syns China Flats
Hus nummer 2 i Ghana men hus nr 1 i Community 4 vid China Flats. Här är vi lite finklädda så något norskt är det på G, kanske 17:mai firande.
Julavslutning i skolan Tema Parents
Bjarne nästan först i 17:e mai tåget i Accra
Här är det några fina bunadsklädda 17:e mai firare
Framme i Kjelsaas trädgård där det var läge för poolparty och vi försökte knuffa i dom vuxna
Här ser man mamma i full färd med att ta tag för en match av ”tugg a war” och min batikklädda bakdel (mamma hade sytt min bikini)
Älskade Bobby
Aureol när familjen Vindenes reser hem till Norge från Tema Harbour
Här är är mamma utklädd till Eva tillsammans med en vän som var adam. Dom satte sig och åt i en myrstack och det var inte så skönt.
Här syns ena sidan av tomten och volleybollbanan
Mamma och Sykvanus och bakom henne Per Lövsett och Eva (gift med Sylvanus)
Sylvanus och jag dansar och min mockajeans som jag älskade.
Del av framsidan av vårt sista hus i Community 4,
Mamma är jätte nöjd där ena Norcem chefen firades på Mile 13
Avskedmatchen i volleyboll, mamma har dragit upp byxorna
Här grillas det helstekt på vår avskedfest
Älskade Yaros söner
John, Bobby, John-Kofi och Yaro utanför lilla palaverhouset
En hödvingagåva från Larteh med hövdingastolen, hövdingastaven och en kenthekudde samt ett skin underst.
Miniatyrbild av förberedelsrna innan själva ceremonin. Helge har redan blivit påklädd och Tor väntar på sin tur. Övriga är andra vise män och höga herrar från Larteh i Ghana
Mamma sitter med prästinnorna (jag trodde alltid det var häxor)
Kloka män i Larteh inför ceremonin. Killen längst ner är numera chefstalesman i Larteh, Ghana, riktigt häftig faktiskt
Hela familjen framför ena palmen på tomten
I Ghana blev du Queen Mother i Larteh samtidigt när det var hövdingaceremoni av Nana Kwabena den 3:e (om jag inte missminner) mig samt kröningen av Tor Kjelsaas (minns inte hans titel). Chief driver för Ghacem var Nana Opare från Larteh.
I Ghana var vi med om en militärkupp och höll nästan på att bli skjutna när vi stod och väntade på en av övriga bilarna när vi skulle åka till Mile 13 och bada. Lite roligt med den militärkuppen var att John eller Yaro kom in på morgonen och sa madame, madame there is a coup (uttalas ko) outside och mamma rusar ut och konstaterar att there is no ko (kossa) outside (den historien har hon fått höra många gånger).
Eller som den gången när hon jagade efter en lastbil i timmar i hopp om att få köpa toapapper som då var äkta bristvara. Efter ett par timmars jakt blev det resultat, en hel toarulle blev det.
Så har vi den gången hon ljög när vi blev stoppade av polisen på motorvägen (Ghana hade ganska precis gått över till Right Hand Drive och man fick köra väldigt sakta) och jag tröck in tummen i låret för man ljuger inte och absolut inte till polisen. Vi klarade oss undan utan mutan men med mammas välsmorda ordval.
Ett händelserikt afrikaliv under en period av 14 år och där tar inte historien om mamma slut men det får vi ta en annan gång.
Tack älskade mamma för att du gjorde så vi bara blev lite knäppa och stort tack för ditt mod att åka till andra sidan världen som 19-åring från Kiruna.
Älskade Kalleman Jonsson, min livskamrat och bästa vän. För 27 år sedan blev det vi i Västra Ryds Kyrka och idag 27 år senare är det ff vi. Lite skrynkligare, med lite mer gråa hår, mycket visare och med så många erfarenheter i bagaget varvat av sorger, förluster och insikter på så många plan.
Till det också en pandemi med allt vad det har inneburit med insikter, förluster, enorma sorger och vi har dessutom lärt oss att snickra altan, plantera både det ena och det andra och också fått det att överleva. Vi lärde oss även att jaga både löss och ta död på sorgmygg.
Tack för våra 29 år tillsammans och 27 år som gifta , jag älskar dig
I nöden prövas vännen, ett gammalt men ändå ganska talande uttryck. Exkludering och inkludering är olika sätt att se det på också.
Jag är så fascinerad över hur vänskapsfunktioner på riktigt fungerar och hur facit visar sig ganska snabbt i svåra tider där dom som inte kan hade hade blivit överlyckliga där någon som kan hade gjort skillnad. Att göra skillnad kan vara allt ifrån det lilla i att ställa en fråga till det stora vad nu det är, det beror givetvis på situationen i sig.
Denna pandemi har bekräftat vad vänskap är och att ord faktiskt betyder mycket och att när dom som kan och har möjlighet väljer att inte lyfta ett finger, inte ens för att ställa en fråga. Dom som däremot inte ens hinner med sig själv och har rumpan full och far omkring, ställer frågor, erbjuder sin hjälp, tar reda på. Nu har vi hjälp som vi uppskattar otroligt mycket men det känns tokigt då den ängeln har ganska lite tid.
Jag personligen var ganska varse det redan efter min nackoperation om människorna i min s.k vänskapskrets och det jag märkte i fortsättningen på året. Att dessutom sågas som människa och klumpas ihop och anses vara smuts/skräp och inte ha gjort något mot någon överhuvudtaget mer än fortsätta tro på mina ideal och kämpa för det goda.
Insikten i att det faktiskt inte heller spelar någon roll vad dom jag trodde var vänner tycker och tänker om mig för jag vet vad jag står för, vem jag är och vad jag både gjort och inte gjort. Jag kommer alltid fortsätta stå för den jag är, det jag tycker är viktigt och bry mig om även om jag kommer att fortsätta backa ifrån där jag inte betyder något. Att ingå i sammanhang har alltid varit så viktigt för mig och kommer att fortsätta vara viktigt för mig. Där jag inte ingår, där varken spelar jag någon roll eller betyder något för någon och då finns bara en väg, backa ifrån, för vem vill vara där man inte varken betyder något eller spelar någon roll eller anses vara mer än ingenting.
Jag känner ändå tacksamhet för trots att jag blir 58 år i år så kommer jag att fortsätta vara den knäpproten jag ändå är. Min försiktighet kommer återigen att bli en dämpande mur mot dom där jag inte varken ingår eller tillhör. I dag är jag inte ledsen, det var jag däremot i går när jag var tvungen att faktiskt acceptera att så är det. Visst är det roligt att få kommentar att du är så omtänksam, omtänksamma Carina, du vill alla väl, du är så hjälpsam, du vill för mycket (är mindre roligt) osv men vad betyder det, inte ett smack det är bara tomma ord.
Nu har det gått en tid men obegripligt ändå. Så här skrev jag om det på Facebook den 26/4, dagen efter olyckan som tog Myras liv. En ganska ofattbar olycka, liksom bara sådär. Det är just det som är bara sådär, plötsligt finns man inte mer och då finns inget mer att varken reparera, göra mer rätt med/över, visa sin omsorg och kärlek, det är liksom slut och så definitivt.
Armbindeln har Millan gjort och ritat en fin Myra på
Millan har bakat dessa fina rosa hojar för Myra.
Var rädd om dina nära och kära som lever, se till att vara rädda om varandra för sedan är det för sent. Säg hellre förlåt och låt gammalt vara just gammalt, man vet aldrig hur länge man har varandra så lev nu. ??
Döden är oåterkallelig och obegriplig, den slår hårt mot nära och kära och är både orättvis och ogreppbar. MC olyckan i går med dödlig utgång kunde jag aldrig tro var någon vi kände även om jag kände en oerhörd olust och följde rapporteringen intensivt, letade upp nättidningar osv.
Medvetandet om att man är som en liten fis i allt och allt kan ställas på ände bara sådär och då står man där, fullbordat faktum och inget osagt går att säga.
Våra tankar har snurrat och ångesten har blivit total, vågar jag sätta mig på en hoj och olusten att i morgon åka på avrostning på Gillingebanan kändes oöverstiglig. KA sa, vi måste ut på hoj så vi tog en kort sväng men tankarna har snurrat och snurrar och morgondagens avrostning åker vi givetvis på även om olusten är enorm.
Myra, du får ha det underbart däruppe bland molnen och glida runt på din fina HD. Dina nära och kära behöver höra dina glada skratt och se dina rosaprydda prylar fara omkring på bara ditt vis.
Det finns en del artiklar som jag tycker är viktiga att ha kvar och något jag kikar, lyssnar och läser på flera ggr. En AftonbladetExpressen. Det finns fler men det räcker med dessa två. Utredningen är inte klar.
Privacy & Cookies: This site uses cookies. By continuing to use this website, you agree to their use.
To find out more, including how to control cookies, see here:
Cookie-policy
