Det går utför

redan från 45 års ålder, tja det beror väl på vilka plan det handlar om. Visserligen tror jag att det är mycket som ligger till grund för det s.k. förfallet förutom åldrandet, hur man lever, hur man skapar/hanterar sin vardag och hur man tar tag i det som är viktigt för en. Britta skrev lite om det också såg jag.

Livet innehåller så mycket mer än dom grånande håren, eventuella andra yttre saker som gäddhäng, ridbyxor till lår, extra hull runt midjan och lite mer pondus i magmodellen, den försämrade hörseln som har satt i gång även om den inte direkt märks av, minnet som försämras, man får lite andra perspektiv osv, osv. Åren ger också erfarenheter och bas för kanske mer aktiva livsval och det ser jag som tvärtom mot utför. Kvinnor kommer i klimakteriet och med det stora omvälvningar för en del, en del glider igenom det nästan obemärkt. Män kommer också i någon form av klimakterie där en del påverkas ganska lika oss kvinnor och för en del glider det helt obemärkt förbi.

Många jag mött som varit/är i min egen ålder ser jag att ansiktena mjuknat på ett sätt jag iaf inte sett tidigare. Det måste betyda något åt hur man har det i livet och att personerna kanske kommit till en sorts egen inre ro även om livet i övrigt kan vara kantat av skit på olika plan. Jag tror ingenstans att vi är fria från bekymmer men dom tar sig olika uttryck och sätter sina spår på många sätt men kanske kan vi hantera dessa annorlunda med all den livserfarenheten vi faktiskt besitter.

Någonstans får man ha sina egna bokslut och har du inte fullt upp med småbarn/tonåringar utan, har som jag, vuxna barn och i sak bara behöver fokusera på dig själv och din eventuella man/kvinna/sambo/partner eller vad som nu finns där kanske möjligheterna att se sig själv för den man är och låta dig vara med och bestämma och ge dig själv rättigheter till dina val. Nu får jag det kanske som att låta enkelt men jag har haft många andra svarta moln, bekymmer och så som varit där men

För mig så har det senaste 1½ året varit ett argt sådant, så mycket ilska har jag nog inte känt någonsin och krutdurken har exploderat för ibland ingenting (i andras ögon) som det verkat men där har funnits mycket under locket. Toleranser för andra människors dumheter, inkompetenser, tillkortakommande eller vad det än är har landat på noll. Det är inte längre upp till mig att tycka synd om, ha förståelse för, ta hänsyn till, gå på tå för, anpassa mig osv.

Den viktigaste saken för mig är att jag krusar ingen längre, passar det inte så gå din väg för det gör jag. Jag tänker absolut inte be om att få vara med, ingår jag inte så ingår jag inte. Jag har distanserat mig väldigt och backar undan där jag märker att jag inte hör till och det är på ett sätt väldigt befriande. Att komma hit, där jag känner att jag är i dag har varit jobbigt, gjort väldigt ont, kostat mycket emotionellt men tittar jag i backspegeln så är det helt okej och känns faktiskt ganska bra.

När jag var yngre verkade det som ”vuxna”, typ gamla i min ålder inte hade det som många faktiskt har det. Jag trodde då (när jag var ung) att när man blivit nästan 50 så var man klok, lugn, snäll, hanterade saker och ting vuxet osv men saken är den att vi är alla bara människor där vissa saker ändrar färg, form eller funktion ju äldre vi blir men alla känner ju saker och ting eftersom vi faktiskt lever och är fortfarande bara människor med mer livserfarenheter i bagaget.

Jag tycker personligen att livet går framåt från 45 års ålder även om vi blir mindre snabbtänkta, hör lite sämre, minns lite fel mellan varven och inte lyckas hålla igång på samma sätt som förr med 40 bollar i luften samtidigt (grovt överdrivet).

Alla åldrar har sin egen charm och livet ger ju faktiskt oss verktyg på vägen att skapa oss något, förhoppningsvis en tillvaro värd namnet och där tillvaron någonstans känns ganska bra och med viss tillfredställelse.

Social comments

Loading Facebook Comments ...

Kommentera