Nu har det gått en tid men obegripligt ändå. Så här skrev jag om det på Facebook den 26/4, dagen efter olyckan som tog Myras liv. En ganska ofattbar olycka, liksom bara sådär. Det är just det som är bara sådär, plötsligt finns man inte mer och då finns inget mer att varken reparera, göra mer rätt med/över, visa sin omsorg och kärlek, det är liksom slut och så definitivt.
Armbindeln har Millan gjort och ritat en fin Myra på
Millan har bakat dessa fina rosa hojar för Myra.
Var rädd om dina nära och kära som lever, se till att vara rädda om varandra för sedan är det för sent. Säg hellre förlåt och låt gammalt vara just gammalt, man vet aldrig hur länge man har varandra så lev nu. ??
Döden är oåterkallelig och obegriplig, den slår hårt mot nära och kära och är både orättvis och ogreppbar. MC olyckan i går med dödlig utgång kunde jag aldrig tro var någon vi kände även om jag kände en oerhörd olust och följde rapporteringen intensivt, letade upp nättidningar osv.
Medvetandet om att man är som en liten fis i allt och allt kan ställas på ände bara sådär och då står man där, fullbordat faktum och inget osagt går att säga.
Våra tankar har snurrat och ångesten har blivit total, vågar jag sätta mig på en hoj och olusten att i morgon åka på avrostning på Gillingebanan kändes oöverstiglig. KA sa, vi måste ut på hoj så vi tog en kort sväng men tankarna har snurrat och snurrar och morgondagens avrostning åker vi givetvis på även om olusten är enorm.
Myra, du får ha det underbart däruppe bland molnen och glida runt på din fina HD. Dina nära och kära behöver höra dina glada skratt och se dina rosaprydda prylar fara omkring på bara ditt vis.
Det finns en del artiklar som jag tycker är viktiga att ha kvar och något jag kikar, lyssnar och läser på flera ggr. En Aftonbladet Expressen. Det finns fler men det räcker med dessa två. Utredningen är inte klar.