Döden är oåterkallelig

Nu har det gått en tid men obegripligt ändå. Så här skrev jag om det på Facebook den 26/4, dagen efter olyckan som tog Myras liv. En ganska ofattbar olycka, liksom bara sådär. Det är just det som är bara sådär, plötsligt finns man inte mer och då finns inget mer att varken reparera, göra mer rätt med/över, visa sin omsorg och kärlek, det är liksom slut och så definitivt.

Armbindeln har Millan gjort och ritat en fin Myra på

Millan har bakat dessa fina rosa hojar för Myra.

Var rädd om dina nära och kära som lever, se till att vara rädda om varandra för sedan är det för sent. Säg hellre förlåt och låt gammalt vara just gammalt, man vet aldrig hur länge man har varandra så lev nu. ??

Döden är oåterkallelig och obegriplig, den slår hårt mot nära och kära och är både orättvis och ogreppbar. MC olyckan i går med dödlig utgång kunde jag aldrig tro var någon vi kände även om jag kände en oerhörd olust och följde rapporteringen intensivt, letade upp nättidningar osv.

Medvetandet om att man är som en liten fis i allt och allt kan ställas på ände bara sådär och då står man där, fullbordat faktum och inget osagt går att säga.

Våra tankar har snurrat och ångesten har blivit total, vågar jag sätta mig på en hoj och olusten att i morgon åka på avrostning på Gillingebanan kändes oöverstiglig. KA sa, vi måste ut på hoj så vi tog en kort sväng men tankarna har snurrat och snurrar och morgondagens avrostning åker vi givetvis på även om olusten är enorm.

Myra, du får ha det underbart däruppe bland molnen och glida runt på din fina HD. Dina nära och kära behöver höra dina glada skratt och se dina rosaprydda prylar fara omkring på bara ditt vis.

Det finns en del artiklar som jag tycker är viktiga att ha kvar och något jag kikar, lyssnar och läser på flera ggr. En Aftonbladet Expressen. Det finns fler men det räcker med dessa två. Utredningen är inte klar.

Roots do matter #blogg100

Tänker ofta på tillhörighet och gemenskap och hur man blir den som man  faktiskt blev som människa. Värderingar, prioriteringar, familjen, drömmar, verklighet och ja vad hände egentligen?!

Värderingarna har jag med mig från mina föräldrar och det omsorgsfulla där alla är självklara och ingår från min älskade mamma. Ingen skall vara utanför utan alla är välkomna och medräknade. Dom där knäppa sakerna hos någon ser man förbi för att allt annat är så mycket viktigare och värt så mycket mer.

Livet är nu och man lär sig saker varje dag. Väljer man att inte leva i nuet fungerar det inte.

Det viktigaste av allt är väl inte att framställa sig som bättre än man är utan att man faktiskt står för att man har fel och brister men är ok ändå. Olikheter berikar och lyfter faktiskt och kan man respektera varandra och se bortom dessa olikheter tjänar alla på det i form av gemenskap, värme och engagemang.

Många tankar och ja. i livet går inte alltid saker att påverka utan man får inse att det var just en dröm och försöka skapa sig något som fungerar i vardagen. Vi behöver alla känna att vi är del i ett sammanhang oavsett om det gäller arbete, familj, vänner eller liknande.

Låtarna har många olika innebörder för mig och är en del i en helhet av sorg på olika plan. Var rädd om dom du har kär och lev i dag, i morgon kan det faktiskt vara för sent.

Inlägg 55 av 100 #blogg100

Tankar finns det gott om men svårt med orden

Tankar finns det gott om men svårt med orden

Senaste åren har varit, och fortfarande är, svåra, Sorgeprocessen har varit otroligt svår och nästan omöjlig att jobba sig ur. Sommaren har, tillsammans med KA och nära vänner och bonusfamiljen, lyft mig ur det tyngsta men vägen är ff lång.

Minsta lilla ger enorm turbulens i det lilla stadga kroppen fått. Kroppens inre stresscentrum reagerar för minsta lilla och det gör även det onda i kroppen, det jag oftast annars kan hantera. Tacksam ändå att den där trögheten, trötta hjärnan med tillhörande konsekvenser som bara fick ihop äpplen och päron 🙁 börjat återhämta sig. Jag känner mig inte helt korkad längre men visst…det tar sig iaf.

Höstmörkret har landat och snart är den fina vackra snön här, jag älskar det vita men inte sörjan.

KA och jag har fått fingrarna ur och gör iordning ”min” afrikahörna. Livet är mycket just nu på många plan.

Är oerhört tacksam för vår bonusfamilj och tillika bonusbarnbarn.

Tänk, att efter drygt 2,5 år har vi varit och fikat med Julia på ”vårat” fik och det trodde vi aldrig mer skulle hända. Det är stort det.

För övrigt så är livet här och nu, det som är borta kan du aldrig återfå så var rädd om det du har, i morgon är det för sent.

Stumhet, tomhet och kraftlöshet

har varit förra årets sista veckor och början på detta. Inte blev det bättre med influensa som ff sitter i och gör mig helt kraftlös.

Träffade delar av barnen och barnbarnen 15 december och sedan drog vi ner till Göteborg för att fira jul med mamma och syskon med familjer. Det var skoj och vi åt pepparsoppa och det gick även att koka ihop med quorn för Stoffe som är vegetarian.

Mycket shopping med lillebrors Ellen som var helt underbar och gjorde sitt för humöret.

2013-12-22 14.18.41

Ellen och jag bakade mandelformar hos mamma som ingick som efterätt på julafton.

2013-12-22 09.58.55

 

2013-12-22 11.14.15 2013-12-22 11.56.19

 

KA blev också förste flätare åt Ellen och meningen var att KA skulle lära pappa Bjarne men tiden räckte inte till riktigt men tjusig fläta blev det.

2013-12-23 11.29.20

Tomten kom också så någon hade visst varit snälla och så fanns det småttingar att gosa med. Viggo var mest nöjd när han fick öppna alla klapparna. Ellen var tomtens paketassistent sedan när tomten gått vidare till dom andra väntande barnen. Tillsammans med Josefine fortsatte Ellen med Tomtens jobb.2013-12-24 17.40.42

Det var en riktig lisa för själen med trivsel, skratt, umgänge och god mat samt vettiga samtal.

2013-12-24 16.20.38

Ylva och Göran, tillsammans med Josefine, hade lagt ner mycket jobb på maten och tänkt på allas olika önskemål. Göran hade tom tagit tid på sig att göra norska julrätten Ribbe som var så gott och smakade precis som den skulle. Receptet har jag med mig hem 🙂2013-12-24 16.20.28

2013-12-24 16.21.18

Mätta blev vi, ingen tvekan om den saken och innan vi åkte hemåt på juldagen så åt vi lite jullunch hos Ylva och Göran.

Snön såg vi ingenstans men storm och regn fanns det gott om i Göteborg. Åkte hem annandagdagen och kroppen värkte men tänkte att jag var slut men si så enkelt var det inte utan det var början på det som ännu är fast jag är bättre.

KA stackarn har också slagits ut av denna förkylning/influensa men klarat sig aningen bättre än jag.

På arbetsfronten rullar det på med full fart så jag kunde inte vara hemma fast jag borde ha varit det, inte vettigt med feber och mossa i huvudet men vi skulle byta från Tre till Telia som teleleverantör och vissa myndighetssaker skulle bara in samt betalningar göras och jag kunde inte vara hemma.

Taggade inför nya året även om det ordfattiga och tomma är kvar men det jobbar vi bort tillsammans KA och jag.

Träningskort är införskaffat också via jobbet och så fort mina värsta symptom är borta så kör KA och jag igång med lite träning.

Hoppas också återfå lite av mig och mitt men det tar nog sin runda tid då det är saker helt utanför min kontroll och inget jag kan förändra läget för. Har insett att den delen är bara att ge upp även om det kostat enormt mycket men det ligger helt utanför min kontroll och mitt mentala jag måste gå före. Tänker inte tillåta mig att dras ner igen utan det är bara att stänga av och jobba framåt. Jag har gjort så och klarat det bra i andra sammanhang, mental överlevnad utan att trampas sönder och samman är en förutsättning.

Att ses på med respekt är en fundamental rättighet och borde vara en grundförutsättning i relationer. Att hela tiden slå ner en annan människa och spegla sina egna tillkortkommanden som att det är den andras är inte sunt.

Nytt år nya tag och kanske blir jag mer ordfylld och mindre osynlig 🙂

Vi ses väl!