2005, ett nytt år?

Allting känns avslaget och inte nytt, glädjen över möjligheterna finns inte att uppbringa i mig och många andra. Nu är jag inte ensam om att känna som jag gör trots att jag inte personligen är drabbad (så långt jag vet) av den totala katastrofen som skett. Globalt sett kan väl, under mitt liv, inget år bli värre än avslutet på 2004 om man betänker naturens totala makt över oss och dess totala skoningslöshet. När det gäller människans egen maktfullkomlighet vet vi aldrig vad som kan inträffa i dag eller i morgon.
Det finns guldglimtar i denna totala kaos av volontärer (både inhemska och turister) som gör allt i deras makt, den inhemska befolkning räddar turisterna och försakar sina egna behov, viljan att ge ekonomiskt stöd är stort (är det ”bara” för att så många utländska människor drabbats?), under har skett och livet det går vidare konstigt nog.
Här i Sverige och i andra drabbade turistländer gapas det över den flathet som rådde från dom egna regeringarna och att inget hände. Många är det, särskilt bloggare, som är vidrigt kränkande och kunde ha gjort det bättre själva, på alla plan dessutom. Tur att dessa inte sitter som beslutsfattare tänker jag.
Jag tänker, som många andra, en hel del om vår egen regerings handlingsförlamning och bristande aktivitet direkt, när besked kom om katastrofen och den totalt bristande insikten om omfattningen. Kanske är vi i västvärlden så förskonade trots allt att vi liksom inte förstod att det är bråttomt med aktivitet eller så var beskeden så otroliga så det liksom inte gick in. Oavsett varför saker inte gjordes så har vi vår regering, som vi faktiskt själva valt, och får leva med den. Jag tror ju att även vår regering består av människor som chockades, precis som resten av landet. Det är också lätt att stå bredvid och gapa när du inte själv befinner dig lejonens kula. Oavsett vad så har jag en önskan angående denna totala globala katastrof och det är att dom drabbade ländernas regeringar står för sina löften så att vi inte ännu en gång står där och genomlever traumat gång på gång, precis som efter Estonia.
Syniskt undrar jag även om vad som händer när det gått någon månad. Kommer vi människor (dom icke drabbade) att fortsätta bry oss lika mycket och kommer vi att bidra med det vi har möjlighet till så att dom människorna som misst allt i Sydostasien kan fortsätta leva och få möjlighet att få ett drägligt liv?
Många orter som drabbats är beroende av turister för att kunna ha ett arbete att gå till. I bara Thailand kan över 200,000 personer i dag stå utan möjlighet till försörjning eftersom dom inte längre har ett arbete att gå till. I dom andra, fattigare länderna, har många inte haft arbete men dom hade kanske tak över huvudet och i bästa fall mat och vatten för dagen. Hur skall det gå för alla dessa människor? Kommer vi i väst att stå för våra löften eller har den värsta chocken gått över och vi då återgår till att sköta oss själva och skita i andra?
Jag har en förhoppning om att detta som skett kanske mynnar ut i att vi lärt oss lite mer om medmänsklighet och solidaritet för det kan man vara oavsett om man är röd, blå, gul eller grön (partitillhörighet oavsett land). I Sverige, som i minga ögon är ett ganska krasst land vad gäller medmänskligheten till andra (icke nordenbor) kanske en sådan katastrof behövs för att öppna våra medvetanden inför mer än oss själva. Må detta onda föra gott med sig för annars är den än mer meningslös än alla liv som gått till spillo och familjer som slagits sönder och samman.
Jag sörjer och har ont i både hjärta och hjärna för allt är bara så ofattbart.