Förminskande och ständigt ifrågasättande

Mår ingen människa bra av. När det är det enda som ständigt ges och det aldrig tar slut måste förnuftet in och det är backa. Det spelar då ingen roll vem som utdelar smällarna.

Mental överlevnad är den enda utvägen och att, för stunden, ge upp.

När man ständigt går runt och är rädd för vad som komma skall varje gång möte uppstår eller samtal has finns inte så mycket mer att göra än backa.

När allt man säger och gör ifrågasätts finns inte så mer att göra än backa.

När det aldrig duger det man gör utan allt ifrågasätts finns inget mer att göra än att backa.

När man inte kan sova och hela kroppen skriker av ständig mental stress finns bara en sak kvar, att backa.

Få tillfällen har jag backat och alltid kämpat för det som är viktigt. När det aldrig duger och alltid ifrågasätts och bara ilska och aggression möter en går det inte längre.

När man inte heller får ingå utan skall hålla sig borta finns bara en sak, kasta in handuken och gå oavsett hur tungt det än är. Till slut någonstans börjar man läka och kan börja skratta igen.

Saknaden kommer alltid att finnas men acceptansen att man inte är del i det som i normalfallet är det viktigaste finns där. Man skapar nya rutiner för att fungera i vardagen. Tiden hjälper och läker men saknaden finns alltid.

Det viktigaste av allt är att  inkludera trots att man är exkluderad. Jag kommer alltid att inkludera, tills den dagen jag inte längre kan, av ålder eller dödsfall.

Kommunikation är viktigt men någons slagpåse tänker jag inte vara, inte nu och inte sedan. Sök hjälp att hantera ilskan och att förstå. Allt är inte mitt fel och jag vägrar klä skott för den ilskan.

Saknaden kommer alltid att finnas men livet går vidare trots all sorg, saknad och förtvivlan.