Äntligen ikapp alla bilder från hösten och framåt. Har varit lite för mycket av sjukt och sjukt så nu är det på gång. Dagen blev riktigt kul med en riktigt bra Skattedag med mycket matnyttigt och lagom med skratt. Det enda är att jag ff är så mätt.
Fotona på bilderna är sådant som låg utanför foldern men som är matnyttigt.
För 6 år sedan vid den här tiden tog saker och ting en helt annan väg än planerat. Jag minns och kan känna hur den totala ångesten slog till och nätterna var som mentala rus utan kontroll. Hjärnan jobbade av sig själv och helt utan kontroll, det var totalt speedat under ett antal veckor och sedan lite lugnare tempo (med artificiell hjälp med både smaka skit och te). Den delen tog som sagt några veckor och vi var väl inne på början av maj 2003 innan vi kunde börja sörja.
Märkligt ändå men i år får jag behålla min skatteåterbäring och det om något är värd en skål men inte ikväll för vi skall nattvandra 🙂
Det är lätt att sammanfatta dessa 6 år med att i år får jag behålla min skatteåterbäring men så enkelt är det inte, många tunga och svåra saker har skett och en sak är säker, pengar gör en inte lyckligare men utan har man inte ens ett val.
åtminstone i 1 år. Vadå klart? Boendet är grönt och banklånet vi till slut fick gjorde sitt till. I fredags fick vi till slut beslutet vi väntat med sådan ångest på. Om 1 år blir inte väntan på beslut lika ångestfyllt för då har vi inget som ökat i värde.
KA och jag skålade faktiskt på lördagen i ett par champagneflaskor (små) vi fått när vi åkt på kryssning för flera år sedan. Det känns bra och nu kanske vi kan börja våga leva mentalt igen. Skål till världen och oss.
om någonting så där finns inget att förtälja. Vi har ett möte inbokat den 25:e april för samtal med myndigheten klockan 15:00 så får vi se vad som blir av det. Det kan inte bli värre iaf så vi har inget att förlora.
Kanske blir ett möte av på onsdag men vi tror det när vi ser det typ. Skulle det bli av så är det klockan 10 och undrenas tid är aldrig förbi men…
ganska fort och i dag återstår bara den kaotiska och ofattbara känslan av att hur fan skall vi få fram ett ganska ringa lån/pant för att säkra boendet. I den krassa verkligheten är det vad vi förstått det enda som kan lösa situationen.
I dom fall vi kikat på så har dom med bostadsrätt kunnat få hyra bostad inom sin kommun. Vi vet att så inte är fallet i dag, bostadssituation är en helt annan 2006 och grundregeln är att man inte får hyra ens knappt med betalningsanmärkningar och än mindre med skulder. Argumenten att vi kan få annat boende faller då platt som en pannkaka, det går inte idag. Det är ett argument som från vår sida borde väga tungt.
Känslan av sorg är ganska tung och glädjen över att solen faktiskt skiner idag finns inte att uppbringa. Håglöshet man det jämföras med. Jag har kikat ut på baksidan där KA slet med det som skulle bli en damm innan vattenskadan ställde till allt och kände att ja, det blir aldrig vad vi tänkt. Detsamma kom över mig när jag tittade ut på balkongen, meningslöst att ens skotta bort det sista av snön och ställa i ordning för vi kommer inte att ha någon som helst glädje över den.
En del tycker säkert men vad fan, det ordnar sig nog. Då undrar jag hur skall detta ordna sig så att vi har någonstans att bo. Vårt hem sedan väldigt många år som vi verkar mista pga en vattenskada till råga på allt som vi levde mitt i under 6 månader dessutom. Det tragiska i kråksången är att vi kommer att vara helt skuldfria inom den föreskrivna avskrivningsperioden, dvs vi kommer att ha betalat tillbaks vartenda öre om vi kan fortsätta bo och arbeta.
Maktlösheten är så total.
men vi börjar bli arga och då kanske det blir lite fighting spirit över det hela istället för handlingsförlamning av chock. En chock var det som grädde på moset över allt annat som skett dom sista åren. Vi planerar för att det händer men inte utan att plocka fram allt vi kan av motåtgärder som vi överhuvudtaget kan komma på. Jag har fått tips och råd av en arbetskollega som plockat fram rättsfall både med och utan benificium och vi synar dessa på allt vi kan.
KA sitter just nu och läser och skriver kråkor. En handlingsplan för framtiden är ett måste och den måste göras i flera steg. Vi försöker göra vad vi kan för att överleva mentalt men det är svårt och maktlösheten är stor. Ibland önskar jag att jag vore troende och då helt kunde förlita mig på h*n där uppe men samtidigt är jag så tacksam att jag inte är troende för då kan jag bara förlita mig på min man och mig själv.
Tack och lov att vi har varandra, tack och lov att KA finns där. Solen skiner ute och ingen av oss har varken tvättat oss eller så men kaffe dricks och handlingskraften känns som att den är på gång för vi skall inte gå under utan att ha gjort allt i vår makt.
En dusch och sedan lite mer plan för framtiden och den mentala överlevnaden. Kanske ge ut den som bok sedan och bli miljönärer, det vore något det. Drömma kostar heller ingenting, sicken tur det ändå är. P.S. Jag vill också synas på nya bloggkartan
