Väck mig, jag drömmer nog bara. Idag är det segt och det är bara för att det är arbeitendags. Sakerna kom in så sent igår så det blir hela dagen idag istället. Min arm lär tala om vilken slarver jag varit efteråt men det är jag van vid. Läget med fröken kanske någon undrar, åtminstone jag gör det. Så här är det iaf. Remiss är gjord/skall göras för behandlingshem. Psyk har antagit att hon kommer att få plats i september, var vet de ff inte utan det får bli efter vissa kriterier och platstillgång antagligen, hon fick stolpa upp vissa kriterier själv. Att dagbehandling inte är något att satsa på…

än jag trodde med tanke på mina papper som väntar på att arbetas med. Jag var faktiskt flitig med dessa ända tills klockan 22:45 och insåg lite förskräckt att klockan var bra mycket. Det återstår mycket men jag har kommit en bra bit och det känns mer än bra. Måste skryta om den gode Kallemannen som jobbar flitigt med hemmet medan jag sitter där med mina papper. Badrumsväggar och tak ser faktiskt ganska mycket ljusare ut när man studerar de mer noga. Jag får inte glömma kaffe och matservicen heller som han bjöd mig på. Det är en underbar person min Kalleman och ord behövs sällan utan det räcker ofta…

och alla papper jag måste komma ikapp med ligger så fint i påsar tillsammans med pärmarna. Mentalt känns det bättre och jag hoppas verkligen jag blir klar snart. Huvudet är slut, helt slut. Barn är underbara och man får ofta vara deras frustrationsutrymme på gott och ont. När barn mår dåligt, oavsett ålder, slits man ofta sönder av vanmakt av att göra allt i sin makt för att sedan få stå och kika på. Vägarna som tas är inte alls bra osv. Vad gör man? Jo man kämpar på och hoppet går i vågor, de små gyllene tillfällena lever man på för att orka lite till. Hoppet dör aldrig och…