Fredagsfyran v28 -05
Tema: Barn
Efter en diskussion med en person som anser att barnuppfostran handlar om att vara så jäklig man kan mot sin avkomma för att förbereda det för “vuxenlivet” (”han måste ju klara sig själv någon gång”) skulle det vara intressant att höra vad andra har för uppfattningar och erfarenheter kring barnuppfostran.
1. Vilket förhållningssätt skall man ha mot sitt barn? Sträng lärare, kompis, förebild eller något annat?
Jag tänker att barnet är på g mot tonårseran i livet. Då krävs en fast och bestämd hand som är vän och mentor på samma gång. Kompis är fel i mina ögon för man kan inte vara bästa kompis med sitt barn på det sättet men du kan vara en väldigt god vän till ditt barn. Jag skiljer på kompis och vän för kompisar då är best buddies som man pratar, tjoar och har det bra med (optimalt scenario) och delar massor med av hemlisar och smalltalk. Den delen är väldigt viktig att man skiljer mot föräldrarollen även om man delar många av dessa saker med sitt barn. Det är ju inte meningen att barnet skall ta del av dina sorger och bekymmer eller vara din bästa kompis för då är det totalfel.
En god vänskapsrelation till ditt barn är också en grogrund för jämlik vänskap när barnet blivit vuxet. En diktatorisk/patriarkal/tyrannisk roll mot och till ditt barn (även om du själv inte ser det så) skadar relationen även om man kanske kan mötas när barnet blivit vuxet.
2. Vems ansvar är det och hur rättar man till det om man uppfattar att ens barn börjar komma snett?
Ansvaret ligger på mig som förälder men det krävs oerhörd lyhördhet för att kunna se innan det har dragit iväg snett och kanske också oreparerbart. Hur man rättar till det är helt och hållet beroende på vad som blivit snett men grunden är engagemang och intresse i barnets välmående och kräver en hel del av mig som förälder.
3. Är det en rättighet att ha barn?
Nej, det är ingen rättighet snarare kräver att ha barn mängder med kärleksfulla och engagerade skyldigheter.
4. Hur gör man för att ge ett barn en så bra start i livet som möjligt?
Var engagerad och kärleksfull utan att vara överbeskyddande och glöm inte att du en gång var barn du med. Försök känna efter hur du kände det under din uppväxt och välj dom vägar som känns rätt inombords. Glöm för allt i livet inte bort att även du gjorde dundertabbar på din resa till vuxenlivet och se ditt barns fintar på vägen för dom finns massor av. Tro inte att hård disciplin och patriarkala vägar är dom rätta för dom kan i bästa fall bära barnet fram men då ingår inte varken respekt eller kärlek utan snarare rädsla och hat och då har du som förälder defintivt misslyckats även om det går bra för barnet och en sak är säker går det bra för barnet i det fallet är det INTE dinf örtjänst utan barnets egen överlevnadsinstinkt.
Du kanske vill kika på
För flera månader sedan fick jag en utmärkelse
Tips för EU vänliga sociala verktyg
No Comments
Carina
Du beskrev den nakna sanning väldigt bra i vad som borde vara men som alltför ofta inte är. Grunden är ju också den att det vi ger visar sig sedan i nästa generation och ju mindre vi kommer ihåg att vi alla varit barn och barnens faktiska behov (bortsett från våra egna vuxna sådan) kommer vi att gång på gång skada nästkommande generation och världen ser ju ut som den faktiskt gör pga av tidigare generationers brister på gott och på ont.
P.S. Du fick mig också att se att jag missat att skicka upp svaren, tack! D.S.
Nisse Lovemyhr
Frågorna 1, 2 och 4 tycker jag besvaras med de här raderna ur ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg:
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Det raderna speglar är vårt grundläggande behov av att få betyda något för att vi är dem vi är.
Problemet med ett särskilt förhållningssätt är att det är så beroende av vem du själv är som person. En person som är väldigt självupptagen och med en mindre empatisk förmåga, kommer bara att vara sträng för sakens skull, och förmodligen blir det då det enda sättet denne hanterar sitt barn på.
En kärleksfull förälder fylld av empati och medkänsla för sitt barn, kommer rimligen att vara sträng när det behövs, mild när det behövs, och så vidare. Jag tror att alla barn behöver olika bemötande i olika situationer.
Sedan är vi människor inte ofelbara och kommer att göra fel ibland. Barn klarar det. Det är upprepade felaktiga bemötanden satt i system, som skadar barnen. Och jag tror att de allra flesta vill sina barn väl, men vi har olika förmåga att göra väl utifrån vad barnen behöver. Som jag ser det kan ingen klandras för att man har gjort fel, men man kan klandras för underlåtenheten att göra något åt det.