Märkligt hur saknaden blir till en akseptans och minskar med tiden.
Viktigt för att faktiskt kunna leva i nuet som är och se dom som önskar ha dig där.
Har haft många roliga och trivsamma, nyttiga för själen, helger och möten.
Nästa vecka börjar dessutom en briefelse av annat slag.
Livet är underbart!
Glad Midsommar och du, tänk på barnen och berusningen.
och vissa saker bekräftas på fler än ett sätt är det dags att avsluta och gå vidare oavsett vad som gås vidare ifrån.
Ja, nu är det så att det är dags, dags att gå vidare.
redan från 45 års ålder, tja det beror väl på vilka plan det handlar om. Visserligen tror jag att det är mycket som ligger till grund för det s.k. förfallet förutom åldrandet, hur man lever, hur man skapar/hanterar sin vardag och hur man tar tag i det som är viktigt för en. Britta skrev lite om det också såg jag.
Livet innehåller så mycket mer än dom grånande håren, eventuella andra yttre saker som gäddhäng, ridbyxor till lår, extra hull runt midjan och lite mer pondus i magmodellen, den försämrade hörseln som har satt i gång även om den inte direkt märks av, minnet som försämras, man får lite andra perspektiv osv, osv. Åren ger också erfarenheter och bas för kanske mer aktiva livsval och det ser jag som tvärtom mot utför. Kvinnor kommer i klimakteriet och med det stora omvälvningar för en del, en del glider igenom det nästan obemärkt. Män kommer också i någon form av klimakterie där en del påverkas ganska lika oss kvinnor och för en del glider det helt obemärkt förbi.
Många jag mött som varit/är i min egen ålder ser jag att ansiktena mjuknat på ett sätt jag iaf inte sett tidigare. Det måste betyda något åt hur man har det i livet och att personerna kanske kommit till en sorts egen inre ro även om livet i övrigt kan vara kantat av skit på olika plan. Jag tror ingenstans att vi är fria från bekymmer men dom tar sig olika uttryck och sätter sina spår på många sätt men kanske kan vi hantera dessa annorlunda med all den livserfarenheten vi faktiskt besitter.
Någonstans får man ha sina egna bokslut och har du inte fullt upp med småbarn/tonåringar utan, har som jag, vuxna barn och i sak bara behöver fokusera på dig själv och din eventuella man/kvinna/sambo/partner eller vad som nu finns där kanske möjligheterna att se sig själv för den man är och låta dig vara med och bestämma och ge dig själv rättigheter till dina val. Nu får jag det kanske som att låta enkelt men jag har haft många andra svarta moln, bekymmer och så som varit där men
För mig så har det senaste 1½ året varit ett argt sådant, så mycket ilska har jag nog inte känt någonsin och krutdurken har exploderat för ibland ingenting (i andras ögon) som det verkat men där har funnits mycket under locket. Toleranser för andra människors dumheter, inkompetenser, tillkortakommande eller vad det än är har landat på noll. Det är inte längre upp till mig att tycka synd om, ha förståelse för, ta hänsyn till, gå på tå för, anpassa mig osv.
Den viktigaste saken för mig är att jag krusar ingen längre, passar det inte så gå din väg för det gör jag. Jag tänker absolut inte be om att få vara med, ingår jag inte så ingår jag inte. Jag har distanserat mig väldigt och backar undan där jag märker att jag inte hör till och det är på ett sätt väldigt befriande. Att komma hit, där jag känner att jag är i dag har varit jobbigt, gjort väldigt ont, kostat mycket emotionellt men tittar jag i backspegeln så är det helt okej och känns faktiskt ganska bra.
När jag var yngre verkade det som ”vuxna”, typ gamla i min ålder inte hade det som många faktiskt har det. Jag trodde då (när jag var ung) att när man blivit nästan 50 så var man klok, lugn, snäll, hanterade saker och ting vuxet osv men saken är den att vi är alla bara människor där vissa saker ändrar färg, form eller funktion ju äldre vi blir men alla känner ju saker och ting eftersom vi faktiskt lever och är fortfarande bara människor med mer livserfarenheter i bagaget.
Jag tycker personligen att livet går framåt från 45 års ålder även om vi blir mindre snabbtänkta, hör lite sämre, minns lite fel mellan varven och inte lyckas hålla igång på samma sätt som förr med 40 bollar i luften samtidigt (grovt överdrivet).
Alla åldrar har sin egen charm och livet ger ju faktiskt oss verktyg på vägen att skapa oss något, förhoppningsvis en tillvaro värd namnet och där tillvaron någonstans känns ganska bra och med viss tillfredställelse.
men att se framemot nästa helg blir desto roligare. Vi skall vara med på vårt hedersuppdrag söndag kväll och det skall bli så roligt för alla inblandade och vi har väntat på detta länge.
Påsken hade vi också lite planer för och planerna kvarstår men alla kommer inte får vi utgå ifrån eftersom vi inget hört. Det blir roligt ändå och vi skall försöka få till lite äggmålning, lite risplockning och sådant, kanske också en påskkärring om nu Sofia vill det. Det känns roligt men sorgligt ändå.
Jag lär mig iaf för varje dag att fokusera på det som är positivt för annat klarar jag inte av märker jag, stressar för allt och ingenting vad gäller relationsfrågor på den fronten, känns svårt dock men det går det också.
Nu dags att avsluta och sätta mig och rulla lite cigaretter (nej, jag har inte slutat ännu men tänker allvarligt på att sluta så det kommer nog)
Högen med tvätt jag skulle greja ligger kvar och titar på mig men det gör nog likadant i morgon också, fastnade med att installera en hel del olika plugins till WordPress, det var mycket roligare. Skulle något verka konstigt så säg gärna till.
Nu, god natt om ca 1 timme iaf.
Här sitter jag och funderar helt solo om vi nu bortser från alla dammråttor som glostirrar på mig, pälsbollarna som ligger och latar sig samtidigt som dom hårar ner våra sängkläder så man kunde sticka tröjor av allt, Mannefredde som precis vaknat och nu njuter av att sitta i fönstret på hennes sittpinne (Hennings konvalesens pinne) och sköldisarna som solar på glasskivan, KA jobbar ännu dryga 6 timmar och solen skiner utanför och så sitter jag alltså här.
Helgen bara försvann i lätt mental kaos men det är vi ju vana vid här om jag skall vara sarkastisk eller negativ eller vilket som. Långfredagen var tänkt som middagsdag eftersom KA var ledig och sedan var det databasfixerier, möten och några timmars jobb och vila resten av helgen. Av det mesta blev intet även om vissa delar blev något av. Jag har gjort det som inte hanns med, rättare sagt var tvunget att göras på jobbet, vi åt middag på fredag men den blev inte ens i närheten av det vi tänkt. Resten av tiden har ägnats åt vad fan meningen med allt är egentligen. Detta har inget att göra med bostaden alls utan betydligt viktigare saker.
Önskan om det kan vara oskyldigt är total men frågan är hur det är på den fronten egentligen och med facit i handen om hur saker har farit fram och varit är undran om hur troligt det oskyldiga är. Tänk om, jag önskar så att tänk om blir rätt denna gång, bara en gång kan det väl bli rätt, snälla.
Det jag känner mest är varför skiter sig det mesta för somliga och andra glider omkring på sina satans räkmackor och fattar inte ens hur det är att vara panka eller ha andra normala vardagsbekymmer. En del människor verkar totalt främmande för svårigheter som är en del av dom flestas vardag även om problemen inte skymtas.
Ibland har jag frågat mig varför om många saker under livets resa och någonstans har jag alltid kunnat se att okej en erfarenhet rikare men nu finner jag inte den meningen alls för vissa erfarenheter blir man inte rikare av. Jo säger säkert någon, alla erfarenheter gör en rikare och då svarar jag frankt att skit på dig för du vet inte vad du pratar om. För den delen undrar jag varför somliga skall vara rika på erfarenheter hela sitt förbannade liv och andra inte. Jag tycker också att någon förbannade gång kunde väl mer tid ges mellan skiten så att man faktiskt mäktar med trots att man egentligen inte gör det.
Vad fasen skriver hon om tänker kanske en och annan och det får ni isf fortsätta undra för här skriver jag det inte men känslorna kring saker och ting platsar här för det är som sagt min Tankebok oavsett om den är begriplig eller inte för jag vet precis vad jag skriver om.
och det har jag inte gjort heller men känslan har varit densamma. Inga besked förra veckan men nu vet vi och ångesten är total. Ny värdering kommer, pga. vattenskadan och dom resulterande reparationerna = värdehöjande, att göras under maj månad, eventuellt redan i april. Känslan är lik den när vi insåg att det bara fanns en väg att gå för snart precis 3 år sedan. Det är inte lika kaotiskt i huvudet men i övrigt så…
Om inget händer som kan förändra läget tar dom hemmet. Det spelar ingen roll att vi betalar det överenskomna varje månad och håller vår del av avtalet när vi nu har en tillgång, som läget är i dag pga vattenskadereparationerna, för dom vill ha allt. Grejen är att tar dom hemmet så slutar vi båda att arbeta så får dom inget mer än detta, skall vi förlora skall dom förlora är vår enkla sanning. Med enkel matte så är det dom kan få ut av hemmet detsamma eller under det som vi betalar in under 1 år och då blir facit att dom förlorar dom resterande 4 åren om vi blir bostadslösa men det argumentet biter inte och jag tror inte att myndigheten resonerar så heller.
Jag hatar mars, jag hatar detta och jag vetefan hur det skall gå att lösa. Jag och jag, vi är två och vi är båda i lika mycket vanmakt. Nu skall jag gå och duscha så kanske hjärnan kan tänka fast i dagsläget hjälper inte det.
