Etikett: sorg

No comments

10 år sedan mordet på Fadime Sahindahl

  By

och lite förskräckt blir jag när det redan gått 10 år sedan det hände. Det sorgliga är att liknande mord händer varje dag (oavsett vad vi kallar det för) och över hela världen och ävenså i Sverige.

Jag letade efter media som uppmärksammar 10 årsdagen men hittade bara artikeln i UNT, kanske ser jag illa eftersom Juholt har rubriker överallt just nu. För dryga 9 år sedan skrev jag själv det här men det hade då sitt ursprung i mordet på Anna Lind men det är mord lika fullt.

I princip är alla mord lika illa, det resulterar i döden, ofta döden för en människa som under inga som helst omständigheter förtjänar det. Vi kommer alla att dö men mord är inte att jämföra. För mig är hedersmord, mord i hemmen, mord på gatan osv lika illa. Hedersmord sker för den delen även av helt ”normala” människor, med normala menar jag sådana som du och jag. Att ta sig rätten att döda en person pga av att den inte anpassar sig till dina krav är lika illa oavsett vad vi kallar det för. Det handlar i många stycken om makt och kontroll och bestämmanderätt, dvs det som är så vanligt av det som ofta kallas familjedrama.

Det sker så mycket våld inom och utom hemmen att vi alla borde vara mer rädda om det som är än det som kan bli. Ta hand om dina, för dig, viktiga personer för du vet aldrig hur länge dom finns där.

Jag ser framemot att läsa Fatou´s skriverier från dagens sammankomster för att hedra Fadime´s minne och alla andra som faller offer för liknande mord.

Uppdaterat: 20120122, Fatou´s inlägg om dagen

Själv är jag med i tanken för KA och jag har lite att göra innan han skall iväg och jobba, Julia fyller nämligen 4 år i morgon. Glädje och sorg kan gå hand i hand trots allt.

En början och ett avslut

  By ,

eller vad nu detta kan kallas för. Han som var min ackilleshäl och också min glädje i en hel del stycken men mest en stor och tung sorg efter år av rädslor och sedan nästan 10 år av samförstånd som till slut blev nästan 10 år av ingenting.

Det är nästan på dagen 10 år sedan jag var i Norge senast, som jag träffade honom och som jag hade kontakt med honom överhuvudtaget. Nu är det dags att packa väskan för en sista resa till Norge. Ett avslut och samtidigt en början på resten av mitt liv.

Det blir lite annorlunda för mig och det finns många, många känslor av svek, ilska, avsky, förakt och allt annat man kan känna.

Dom senaste veckorna har varit tunga och nätterna har varit maror. KA köpte örtte som faktiskt smakar fan men fungerar så jag har fått några lugna nätter och haft ett fungerande huvud.

Han dog i onsdags, en vecka sedan alltså och begravs på torsdag. I Norge sker det tydligen så snabbt. Härifrån är det Tessan, KA och jag som åker och det blir en liten annorlunda Norgeresa för både Tessan, avslutet och början.

Direkt efter begravningsceremonin drar vi 3 ut på stan och handlar lite norska godsaker, sådant jag saknat i många år, vi äter, gråter, fikar och säger farväl till det som ändå varit på vårt eget vis.

Det blir en tung dag och jag mår ganska dåligt och det far runt många tankar. Väl hemma så ansöker jag om svenskt medborgarskap och avslutar mitt norska jag och påbörjar något annat. Jag är ju mig ändå och sista mentala hindret för mig att bli svensk är borta. Konstigt hur något som inte var kan hindra en från något som att byta medborgarskap.

Det blir en ganska absurd resa, en väg som Tessan och jag gjort många gånger och varje bit av vägen har sin betydelse. KA har också åkt denna väg men på ett annat sätt och med en helt annan innebörd.

Kommentarer är avstängda eftersom jag inte klarar annat just nu.

God natt, dags för örttet 😉

No comments

17 år är ingen ålder

  By

men på en kär pälsboll är det många år. Gubben föddes den 21 april 1990 tillsammans med sin syster Gumman och 2 syskon till. Jag tog hand om deras mamma Sessan tillfälligt precis innan dom föddes och en tid efter. Gubben och Gumman blev kvar med Tessan och mig och flyttade med oss från Hallstahammar till Bro och sedan slutligen Kungsängen

Gubben är och har alltid varit en speciell katt. Han var höjdrädd som liten och såg faktiskt ut som en liten hare med hans otroligt långa och vita bakhasor. Han älskade att ställa sig i diskhon när jag hade hällt upp vatten.

Under alla år har han alltid väckt mig på nätterna när han stått och trampat, spunnit och faktiskt också dräglat ibland avrent välmående.

Den killen har en sak som ingen av våra andra någonsin haft, tiggarcharm. Han tigger oerhört snyggt, genom att varsamt sträcka fram en tass och jama lite försiktigt. Smalt man inte då så kom tassen ännu närmare och ibland smög den sig ända fram till assiett eller tallrikskanten (ibland åt vi framför tv´n = lågt bord).

Sedan i senvinter tidig vår har han blivit annorlunda, liksom lite behov av att vara ifred. Han slutade sova med oss i sovrummet och började sova i soffan istället. Han började också lukta lite illa ur munnen samtidigt som vi märkte att hade en konstig hinna på ögonen när någon lampa lös. Efter en veterinärkoll med provtagning så fanns det bara en sak att konstatera, Gubben är gammal. Veterinär Marie-Louise sa att han hade starr och att han hade kommit ganska långt i sitt liv och att tiden sakta började närma sig slutet.

Gubben har varit muskulös och stilig i både gång och spring, det har han tappat nu. Han har magrat, han luktar riktigt illa ur munnen och det är dags för honom att få säga adjö fast stilig är han fortfarande. Tiden är inte vår längre utan hans och vi har bara haft honom till låns och ett par veckor till sträcker sig lånet men sedan är det slut för det är inte rätt mot honom.

KA tog Gubben till Marie-Louise i går och vi fick konstaterat att det är snart dags. Han har tappat det mesta av sin muskelmassa och är ganska mager. Gubben har aptit och äter ordentligt men inte som förr inte. Han sover mest men vill ha sin stund ute varje dag.

Tänk vilken ynnest ändå att få låna så länge trots att Gubben varit semiutekatt, dvs ute när vi varit hemma och under vår kontroll. Grannarna har nog blivit tokiga under åren när jag, KA eller någon av barnen stått och ropat in familjen så att vi alla kan sova lugnt om natten. Enstaka tillfällen har Gubben stannat ute och sovit på balkongen på någon av utestolarna men för det mesta har vi varit fulltaliga på nätterna.

Kan tänka mig att folk undrat i början när dom hört oss ropa, Gubben, Maja, Gumman, Martin, Kitty, Sigge, Tuborg osv, osv mitt i natten.

Vi skall förbereda oss och bestämma en dag och fram tills dess skall vi lyxa till det lite med både det ena och det andra. KA håller på med foton på Gubben som jag skall lägga upp här men mycket försvann i kraschen av det vi fotat digitalt och scannat in så det tar ett tag.

 

Nu skall alla våra kära 3 pälsbollar få lugn och ro för vi skall ut och göra stan osäker tillsammans med Farsor och Morsor på Stan. Ett tips till alla vuxna, ut och rör bland våra unga, dom är inte särskilt farliga men dom behöver ansvarsfulla vuxna.

P.S. Ingrid blev visst lite yngre idag 🙂 Stort grattis du kvinna med den underbara magen (jag föreställer mig det iaf) D.S

No comments

22 februari 2006 och R.E.A

  By

Så har det gått ett år sedan den kvällen och det har varit ett tufft år för anhöriga och vänner. Tessan har tagit detta med Mia oerhört hårt för dom var mer än ”bara” bästa vänner, dom var själsfränder i vått och torrt. Mia lyfte fröken när det behövdes. Dom hade sina galna upptåg och jag bara ruskade på huvudet åt dom för vuxna trodde jag inte dom skulle bli men samtidigt visste jag att dom visst var vuxna men bara inte som jag tyckte 🙂

Förra året satt KA, Annica och jag som bäst och skrattade åt scenshowen R.E.A gänget hade för sig. Vi satt nästan vid scenen och helt plötsligt vibrerar min mobiltelefon, jag hade glömt att stänga av den men hade inget ljud på. Tessan visste att vi var på R.E.A så jag begrep inte att hon ringde men lyfte ändå upp luren och hon bara skriker ”kom hem, Mia är död” Jag bara va! Begrep ingenting vi satt ju och skrattade. Till slut så begrep jag faktiskt vad det var hon sa och fick på något sätt kontakt med KA och viftade ”hit” ”kom” och han kom. Vi sa inte ens hejdå till Annica som inte förstod någonting av att vi stack iväg.

Jag kunde inte tro det var sant, Mia var ju faktiskt på väg tillsammans med hennes bror Matias, till deras pappas begravning på finska sidan om Torneå. Det kunde bara vara ett sjukt skämt men samtidigt begrep jag att så inte var fallet. Vi ringde och sa att vi sitter i bilen och fråga om vi skulle köpa något till Riita (Mia,s mamma) eller Tessan och den enda vi skulle köpa var cigaretter.

Det blev ganska hysteriskt i tanken för man dör inte i en bilolycka på väg till en begravning med 1 mil kvar tills man är på plats, visst gör man inte det. Så syniskt kan livet inte bara vara. Mia och hennes bror Matias dog trots allt ca 1 mil från där deras pappa skulle begravas. Får man vara glad i en sådan situation är det att dom dog momentant och inte behövde lida enligt den information vi senare fick.

I dag har det gått 1 år och det har varit oerhört tufft för både Tessan och nära anhöriga. Ett tag var jag rädd att fröken skulle hänga med dit där Mia befann sig men av mina farhågor blev inget tack och lov.  Tänk ändå att ett samtal med stjärnorna kan leda till skratt och ett leende.

Röda rosor och ljus och några tankar på Mia´s grav blev avslut på dagen.

Jag lånar ett ljus från Tuija och låter det brinna för Mia, Matias och alla andra som saknas.

No comments

Tro inte att jag är knäpp

  By ,

för jag vet att jag är det redan. Från födseln, ohejdad vana sägs det ju och det stämmer på mig om inte annat. Nyss har jag skickat mail till ett väldigt speciellt zoo i Tampa Florida och jag sitter och kikar på Mailwasher i hopp om att svaret redan ligger där men så är det ju inte :(. Jag skall snart stänga ner datorn för annars sitter jag bara här och fortsätter trycka F5 trots att jag mycket väl vet att just på det mailet finns det inget svar för det är helt enkelt inte möjligt tidsmässigt.

Ledsen
blev jag också fast kanske mest arg och det trots att jag inte borde bli det alls för det finns absolut ingen mening med det. Den ena av farbröderna jag fått kontakt med från Liberiaåren träffar min pappa i dag i pappas stuga utanför Göteborg där jag aldrig varit och aldrig kommer att vara i. Jag hade gett nästan vad som helst för att få vara med och lyssna på Liberiaminnen för dom är jag del av. Det känns fånigt också och detta möte sker bara för att jag kontaktat pappa med mailadresser och eget engagemang. Tänk, inte ens ett svar blev det därifrån men farbrodern har jag kontakt med åtminstone och det är MIN kontakt. Min kropp reagerade också med ömhet och trötthet i alla leder men det går snart över.

En annan korkad sak
är att innan jag vaknade svor jag väldigt över den fan som glömt stänga av sin mobil som pep hela tiden. Jag var väldigt medveten om att den fan var jag själv i egen hög person och det gjorde mig ännu surare för jag hade gärna sovit ostört. Batterierna var slut och den sa till om det, ganska tätt mellan tillsägelserna också.

I sak finns det inget
att klaga på men jag gör visst det ändå. Jag är frisk, jag lever och än så länge har jag tak över huvudet vilket borde summera min tillvaro med god. Fast mitt i detta goda har jag ett problem, vad skall jag göra? Antingen kan jag forstätta sitta här och söka, skriva om Afrika, lägga upp bilder eller så kan jag ta min skurhink och fortsätta dammtorka i variant typ storstädning.

Jag drar på lite musik så kanske svaret ger sig självt. Ha en bra dag, jag skall ha det trots allt gnäll som inte är gnäll i sig. KA stackarn jobbar till 21:30 så om jag får ihop dagen kan jag ha mycket gjort tills han kommer hem.

Påskpuss till den som vill ha, resten av er kan blunda.