Nytt år, nya friska andetag och nya beslut att fatta

Året avslutades i total kaos med lunginflammationer, bronkit, influensa, lunginflammation med olika omgångar penicillin, kortison och allehanda annat men äntligen känns det som att det finns hopp om det hela.

Funderingar över framtiden, prioriteringar, omprioriteringar, nedprioriteringar och bortval. Denna vecka är egentligen första veckan sedan mitten på november som det känns friskt nog att jiha, nu kör vi.

Man måste ses och man måste faktiskt ses som en resurs och inte bara en som man kan se förbi och så att säga låtsas inte se. Verkligheten är där.

Känns lite spännande samtidigt med vissa delar och kul. Givetvis ligger mitt förbenade körkort i första priogruppen av måsten. Har ju inte ens kunnat göra om teoriprovet så det skall bokas tid för det och sedan kan jag boka ny uppkörning för mitt hett efterlängtade mc-kort.

Strukturer och planer har jag redan dragit igång, nu återstår bara resten och sedan att se sitt eget värde är väl kanske det första som gäller och att faktiskt fokusera på möjligheterna i huvdsak och sedan ”take it as it comes along”.

En viktig sak i det hela är att inget mer fixa åt alla andra, hjälpa alla andra, rädda alla andra, erbjuda alla andra utan nu är  vi finns också och är också viktiga och andra måste också se oss. Jag är för gammal att utplåna mig själv och detsamma gäller KA.

Moas pepparkaksstjärna får vara en del i detta och början på något annorlunda.

Så rätt vi hade #blogg100

Tänk att vi visste det! Planerna har varit och är bio när Rio 2 har premiär och det är nu på fredag med barnbarnen fast tydligen blir ett barnbarn kort. Vad skall vi se? Jo Rio 2 Här finns trailers på samma härliga film.

#blogg100 inlägg 40 av 100 (bara 60 kvar)

”Vår tröst är att vi har andra barnbarn” #blogg100

Såg en gammal artikel från 2012 som uppdaterats i februari i år med rubriken ”Vår tröst är att vi har andra barnbarn”

Plockar några citat ur artikeln och tänker massor:

”– Samtidigt blir ju vi äldre och gaggigare. När barnbarnen blivit tillräckligt stora kan det vara för sent, säger Lars uppgivet.

– Jag längtar efter barnbarnen, men min dotter har jag släppt rent mentalt. Jag är både arg och besviken på henne, säger Lars.

–Visst hade de en del uppgörelser under tonåren, men nu har hon genomgått en total personlighetsförändring,

– Vi har stått som fågelholkar och undrat vad som händer,

Under de fem, sex år som gått sedan problemen började, har känslorna skiftat.

Lars förklarar att han i dag mest känner sig arg över hur illa hon har gjort dem.”

——————————-

Det är så sorgligt att där finns så många i denna situation men sorgligast är det för barnen som går miste om så mycket. Att dom vuxna barnen väljer bort är något dom vuxna barnen får stå för men att göra så att dom små inte får ha sina mor- och/eller farföräldrar när inga andra orsaker är än makt och kontroll.

Så illa att inte barnens pappa reser sig upp och säger ifrån, särskilt när det bara varit en relation av godo till dom små.

En del som lever i detta får till slut komma till en punkt när sorgearbetet får ta vid och hela den hantering måste fortgå. Det är som att förlora någon fast dom lever vilket gör hela situationen och hanteringen av den näst intill omöjlig.

#blogg100 inlägg 36 av 100