Självmord

på barn eller unga är ett ämne som alltför sällan pratas om. Anhöriga vågar, vill eller kan inte och dom som är där har kanske samma anledning. Det är en tung händelse att prata om men jag tror på att om fler tog upp självmord som något som både går att prata om och skall pratas om skulle många självmord inte bli självmord.
Dom självmord jag menar är barn/unga där otaliga ”försök” gjorts på många olika sätt. Många självmord är olyckshändelser, en del beroende på ett långt gånget självdestruktivt beteende. En del barn/unga skriker ut sin sorg och förtvivlan med självdestruktivitet och kanske bara väntar på att bli sedda eller hörda.
Skam, önskan att inte se, orken att inte se osv eller i en del fall där man inget vetat. Någon mår dåligt välj då inte att inte förstå, inte se, inte orka se och vilka andra orsakerna än är att blunda. I dom fall där historiken talar sitt tydliga språk och där blundande anhöriga funnits med i bilden kanske en reaktion hade förändrat historiens gång men till det finns heller inga garantier.
Jag menar inte att lägga skuld på någon men tycker att vi måste sluta vara naiva, godtrogna och använda vårt verktyg ”blind, döv och stum”. Vet vi och väljer att inget göra är vi på sätt och vis delaktiga på ett abstrakt plan. Vi i det här fallet är vuxna med en närmare relation till barnen/dom unga.
Det finns vuxna anhöriga som sliter sönder sig för att hjälpa sina barn och i många fall ges inget stöd till dessa vuxna i att orka för en kamp är det. En kamp på i många fall liv och död för man ”måste” hinna före och också ”se in i” framtiden, hur nu det skall gå till.
Omsorgen om dom vi har omkring oss är A och O och kanske ett mått på vår empatiförmåga. Alla går inte att rädda men många. Mer tid, mer ork och med stöd kanske kan göra en skillnad. Det finns en bra artikelserie i Aftonbladet som började igår