Att komma igen

Tänk, nu äntligen börjar något som känns som mental ro att kännas igen. Det tog liksom helt slut, inte för att någon verkar ha saknat mig nämnvärt men det gör inget. Det känns ännu bättre på sätt och vis att det är för mig jag skriver och framför har lust att skriva.

Helgen som var vår första gemensamma lediga hel helg på ganska många veckor avslutades ganska snöpligt – hjärtvak på Danderyds Sjukhus med både det ena och det andra inkopplat. Det började redan på torsdag med tyngd över bröstet (mitt emellan) och smärta som ökade/minskade och som strålade ut i vänster arm och ner mot armbågen. På nätterna gick det bra att sova men ventolinet hjälpte inte mot det jag upplevde som tungandad. Till slut så hade jag bara att ringa och beskriva symtomen för Närjouren för i ärlighetens namn trodde jag också på något med hjärtat.

Det blev lite bråttomt dit sade sköterskan och väl där så blev det ekg och undersökning med frågor kring och om. Resultatet blev en stark nitrotablett under tungan och med direkt effektiv på tyngden över bröstet. Då undrades hur vi kom dit för vi skulle till Danderyd för övervakning och undersökning. Väl drä så skrevs jag in och fick mer nitro, prover och inskrivning för mer ekgbevakning. Rätt skrämmande ändå och det sattes in nitroglycerin intravenöst eftersom det hade effekt på tyngden över bröstet och smärtorna minskade i hjärttrakten och strålandet ut mot vänsterarmen minskade.

Efter en natt med nålstick, provtagning och blodtryckskoll med puls osv fick jag cykla av guds nåde på en motionscykel redan tidigt nästa morgon. Jag höll pall men knäna gav upp före, tack och lov för det. Resultatet blev att jag defintivt inte har varken hjärt eller hjärtkärlsproblem och varken blodfetter eller andra prover visade något som helst fel på mig.

Krasst konstaterat kan man se att årets hälsoundersökning är gjord och symptomen är kvar 🙂 Frisk som en nötkärna. Det andra kan vara stress, rättare sagt efter att stressen liksom lagt sig, en nerv i kläm och vad annat som finns.

Vi har anammat några verktyg här som motågärd. Sänggående inte efter 22:00 som riktmärke, se till det som är viktigt och låt det andra vara. Gör inget du stressar upp dig på. Massor med fler små men väldigt viktiga saker är på tapeten och det viktigaste är att få ro vad gäller hemmet och den delen blir troligtvis klar i veckan i bästa fall. Gå hem från jobbet i tid, ta inte det personligt som inte är personligt vilket är/har varit lättare sagt än gjort.

Min glädje tog slut på alla plan men det känns som att jag börjat nosa ovan vattenytan igen. Kanske är det därför jag hamnade på Danderyd i söndags, jag har börjat slappna av. Det märks ff att jag har svårt att hantera sådant som inte blir rätt, hela min kropp säger ifrån direkt och ansiktet stressar iväg med rejäl upphettning.

Förresten så är Mannfred en flicka och inte en han. Hon kommer att forstätta heta Mannfred "bin Laden" göken Jonsson oavsett vilket kön hon är för vår Mannefredde är och förblir hon alltid ändå. Jo, hennes högerfot är bra och som bieffekt är hon precis som en vanlig caique skall vara.

Social comments

Loading Facebook Comments ...

3 svar på “Att komma igen”

  1. ”Det tog liksom helt slut, inte för att någon verkar ha saknat mig nämnvärt men det gör inget”
    Det är klart du varit saknad. Visste ju att ni hade så mycket omkring er så då är det ju ingen större vits att skriva inlägg här varje dag eftersom du inte skrivit regelbundet. Ja, du förstår 🙂
    Saknad har du varit och jag är glad att du skrivit några rader så man vet hur ni har det.
    Huga, lät läskigt med hjärtat och besvären. Tur att det inte var nåt allvarligt.
    Massor med stärkande kramar till dig/nina

  2. Nina, jag menade inte så men tack för att du bryr dig. Jag menade mer att jag skriver så intetsägande ändå 😉 Det var väldigt obehagligt och jag blev väldigt rädd och det är nu andra gången. Förra gången var det iof något med hjärtat men ”bara” hjärtsäcksinflammation eller som det också kallas för hjärtsnuva. Detsamma till dig fröken

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.

Loading Disqus Comments ...