är ibland livsviktigt och idag var en sådan dag. Många år sedan sist men så skönt det var. Höfterna börjar normaliseras och hjärncellerna (den enda jag har) har hittat hem igen och nu är det dags att nana.
En kort återkomst
är väl bättre än ingen alls eller ;).
ihop det sista. Sista? Ja, jag undrar i mitt stilla sinne hur man kan missbedömma så radikalt egentligen. Vi var igång ca 09:30 på morgonen och gissa när vi landade hemma. Jo, 02:30 kom vi in genom vår ytterdörr. Ingen av oss är människa idag. Kroppen känns rejält överkörd, tom mina hälsenor gör ont och för att inte tala om höften jag faktiskt har. Tycker jag synd om mig? Ja det gör jag och jag tycker också synd om Kallemannen. Det tog aldrig slut helt enkelt igår. Ingen människa hade fått mig att tro att vi skulle hålla på att plocka ihop saker kring 02:00 på natten. Dagen idag blev visserligen sovmorgon men rödögda och med huvudvärk så hade vi nog kunnat sova mycket längre men gökarna tyckte att det var dags att vakna.
Vi har ff en hel del att
ställa dit det skall men först måste vi bli mer människor än vi är just för tilfället. Vi åt ingen mat alls igår heller för tiden bara försvann och vi slet som djur men idag skall det bli både frukost och rejäl middag och kanske kan vi få lite ledigt. Jag ligger efter med mail och jag lovar att återkomma alldeles snart eller rättare sagt så snart kroppen liksom tillåter det för helst skall hjärncellerna återkommit och nu känns det som att kanske tar ett tag.
Ha en bra dag så kanske
jag återkommer senare idag, man vet aldrig om cellerna återkommit eller ej. Var rädda om er.
