Detta till trots för att vi vaknade alldeles för sent i går morse. Tanken var att åka in med pendeln men vi hade inte stora chanser att hinna med tåget som gick vid 10 tiden så det blev bilen.
Efter en förvirrad morgon, nödinköp på Åhléns, en promenad till Berzeli Park såg vi Succéflaggan fast innan det såg vi en tjusig prideboa (i prides färger). Annica, Shw och Saffran hade kommit. Efter en liten stund kommer Arto med sambo, Bella och efter en till liten stund kommer Jerry, Åse och AG.
Vi fick ett telefonsamtal under picknicken i Berzeli Park också, från Tobbe som tyvärr inte kunde delta på plats men gjorde det via fonen istället.
Mannfred var med och han blev kär i en go tjej. Mannfreds färger matchade hennes perfekt när Mannfred sedan gick med henne i paraden. Dom var så fina tillsammans och kärleken misstänker jag var ömsesidig.
Några av oss gick med i paraden och jag säger bara en sak, mina höfter är helslut men motion fick jag och många med mig 😉 En liten reflektion kring min närvaro i paraden. En av paradens syften är lika rättigheter oavsett vilket kön man är kär i eller tycker om. För den sakens skull kände mig ändå hemma i paraden även om jag inte kunde sjunga med i ”kampsången” i gruppen vi gick med.
En särskild grupp, två egentligen, berörde mig mer än dom andra. Stolta Föräldrar med homosexuella barn. Gruppen var inte stor men den sa en hel del om vikten av ställningstagande kring frågan och engagemanget för lika rättigheter. Hivpositivas grupp är den andra. Så sorglig och grym och många av åskådarna tystnade när den delen av paraden kantade vägen. Lite av allvaret i deras situation och kunskapen om att döden lurar runt hörnet skapade nog tystnaden.
När vi kom till korsningen Hornsgatan Torkell Knutsson gata klev vi av tåget för att få vila fötterna och få i oss något drickbart för det var väldigt varmt. Där satt vi en stund för orka ta oss den sista biten till Pride Park, Tantolunden. Jag säger bara en sak, vilka köer. Vi stod i biljettkön ca en timme innan det var vår tur. Under hela den tiden var jag kissnödig och sedan var det inte bättre än att jag fick köa bra länge innan det var min tur med bajamajan.
Mannfred njöt även om han började bli väldigt trött. Vi var kvar i Pride Park till över 22:30 någon gång. Vi såg Samantha Fox och kände igen takterna från när jag var ca 15 år. Alcazar väntade vi inte på. Vi kramades hejdå och kände stor saknad redan när vi gick.
Sista delen av hemgången var evigt lång och kroppen den strejkade verkligen. Vi tog tunnelbanan från Zinkensdamm till T-Centralen för att gå dom sista långa metrarna till bilen. Mannfred sov gott redan under KA´s tröja även om han protesterade aldrig så lite innan han gav upp och sov. Lillkillen var ”tjött” så det bara stänkte om det. Vi kom hem strax före 24 med huvudvärk men ändå nöjda.
Bilder kommer när alla berörda sagt sitt. Ett stort cybertack till alla som faktiskt gjorde vår dag så underbar.
Idag skall KA jobba
med en av brukarna så det blir en vända till Wheels Nats i Barkarby även om hela jag hellre vill stanna hemma och göra absolut ingenting.