Underbart väder

och jag sitter inne. Hoppas vädret är lika bra i södrare delarna av landet som det är här.
Grattis på födelsedagen Igge
Hoppas att det blir i dagarna så att väntan inte blir så evighetslång för det kan den.

Måndagar är för korta

tycker jag åtminstone och särskilt när KA är ledig. Dom bara liksom säger adios så är det dags att nana.
Jag har heller inte skickat upp min halvveckosammanfattning så jag gör det så snart jag skrivit färdigt. Senil eller inte men jag valde aldrig publish utan lät den stå kvar på draft.
En sak bara måste jag.
Vi har ju en albumsida där det finns en del foton (helt egna eller med tillstånd upplagda) och häromdagen såg jag någon som länkade till ett särskilt kort i albumet. Jag kikade givetvis och vad skådar mitt öga om inte f*nstyget snott ett kort, lagt upp kortet på egen server och sedan länkat kortet till Gökalbumet. Han som har sidan skriver bl.a om demokrati och för mig är respekt för annans en del i demokrati. Jag blev arg och skrev något surt i hans gästbok. Dagen efter var kortet borta men länkningen kvar och även min gästbokskommentar var givetvis borta.’
Jag lyckade inte med en skärmdump med sparade sidan som den var då och det gick lika bra det med. Jag undrar ff varför han inte ens frågade för kontaktadress finns på albumsidan. Ett förtydliggande bara så att, jag skrev att jag skulle lägga ut det så jag har inte gjort samma sak. KA skall greja en skärmdump åt mig (min bildskärm är liten och hans större) om jag alls skall ha detta mer än till i morgon.
Tja, inget nytt
som vanligt mer än att sängen väntar på mig. Jo förresten, KA har ont i dag och ja, han har tränat. Det är inte lätt att må bra och jag tänker ibland att jag har tur som är så lat eller så inte.

Nu är det i morgon, eller hur!

Det tar tid för att få ihop en gnutta av saker och ting men jag får väl ha det så här ett tag nu. Lusten att skriva är i princip obefintlig och det är synd men att krysta fram något för att det skall bli skrivet är inget jag ens tänker överväga, då låter jag hellre bli.
Papegojträffen
(i söndags för en vecka sedan bäst att skriva) blev av fast lite kort och vi hann nästan undan ösregnet som drabbade stan. Det var mysigt och samtidigt lite tråkigt eftersom det liksom var slut för denna säsong. Enligt ”skvallerpressen” kommer det att bli en till nu på söndag den 5 september om vädret står sig bi vill säga.
Vi var sena, som vanligt får jag väl skriva också, men det hade sina randiga och rutiga skäl. Vi skulle hämta KAs ena brukare och hade glömt att tanka bilen så det blev ett hastigt stopp som tog över 20 minuter och sedan hämtade vi brukaren och så hörde vi att avgasröret liksom lät konstigt. Det bidde att stanna och undra hur sjutton vi skulle lösa detta då. Jakten på ståltråd hade börjat.
Vi kom fram till Sjöhistoriska utan att röret hade slagit sönder underredet men det kändes kymigt att köra med oljudet och visheten att sista fästet var borta. Allt kan faktiskt hända och ett hål underifrån är inte något unikt om avgasröret släpper i delar av fästena.
Vi åt, drack kaffe och pratade goja. Mannefredde trivdes jättebra med Herr Bert och Farbror Melker och pinnen fann dom sig nästan väl tillrätta med. Bättre än sist gick det. Herr Bert bjöd på Cassis men kycklingen fick Mannefredde iaf bjuda på denna gång.
Det var tre trötta gökar á la modellen svarthuvad vitbukspapegoja eller caique som avslutade dagen. Farbro Melker smet hem tidigare med sin mamma Sabina och vi övriga sprang gatulopp till repsektive bil när regnet slog oss.
Minidate på stan
blev det under måndagen. Det mesta har skrivits hos både theWitch, Saffran (anteckningar den 26 augusti)och r2 så ni får läsa där. Ett tillägg kan jag göra med tanke på theWitch text om försvunnen vuxen 🙂 det var KA som bara knatade Drottninggatan fram utan att märka att resten av oss vek av mot Centralhållet, restaurangen ligger åt det hållet.
Måste bara säga att maten är väldigt god och mycket får man för pengarna. En viktig liten brasklapp också,mageländet som drabbade en av oss kan inte härstamma från restaurangen utan annat ställde till det för ingen av oss andra bidde ens i närheten av sjuka.
Jo, det blev en rejäl påkörning också och jag var den påkörda av en liten telning inne på BR Leksaker. Det var tur att jag tittade ner innan min mun höll på att släppa ut all smärta och ilska. Jag skuttade runt en liten, liten stund och sedan var min högra fot användbar igen. Jag har fakltiskt ff ett märke där. Det var en trambil med en vass kant på som drabbade mig.
Martins knä
fick den ordination jag redan trodde mig veta, mer vila och tabletter och sedan får vi avvakta resultatet inom en månad. Gubben och Maja hängde också med så nu har alla fått sina årliga vaccineringar.
Martin haltar på men det går framåt. Tyvärr lyckades han lura mig så att han kom ut och det från fönsterbrädan vilket resulterat i att haltandet är aningen värre men bättre än från början.
Till sist önskar jag en fröken (när går man över till tant?) grattis på födelsedagen fast klockan är mycket och jag missade att ringa. Får ta igen det i morgon.
God natt och väl bekomme eller så inte.

Så försvann även denna dag :(

Tycker tiden bara rusar och inte vanligt rus utan som ett expresståg på väg mot helt okända mål. Jag väntar ff på att normala jag skall återuppstå men vad är normalt för mig idag? Bra fråga och DET kan ingen svara på, inte ens jag själv för inget känns normalt på några som helst plan.
Kvällen blev alldeles för sen då jag var på LDA på möte och papegojträffen, måndagens IRL och vardagen får vänta tills i morgon för det enda som är bokat i morgon är ett besök hos vår veterinär med Martin. Martin haltar knappt även om gången är lite stel och ute får han inte vara än på länge. Vi får se vad Marie-Louise säger om operation, stärkande medicin eller annat. Sedan skall alla 3 få varsinn spruta, den där årliga. Vi får väl som vanligt skäll för vi åker utan kattbur för våra kissar avskyr kattburen.
Så god natt, sov gott och på återläsande.

Tiden, vart tar den vägen?

När jag har haft tid ville inte ett enda cgi-script fungera och i går när vi väl kom hem dog internet så jag stängde ner och la mig istället. Detta skrev jag innan jag skulle iväg i morse och hann inte mer än det men fortsätter nu ikväll (21:06) istället. Tog en paus och skickade upp lite svammel men samtidigt kanske lite som det var då, när vi var unga eller tom små.
Lite om dagarna som bara försvann.
Jag gick på teater med Shw och i ärlighetens namn kände jag mig väldigt osäker för jag har aldrig varit på teater för Jerka kan man inte riktigt räkna som det tycker jag iaf. Det var och är en mäktig teater Bergsprängardottern som exploderade av, med och om Lo Kauppi. Klicka gärna på filmlänken till vänster under Los kort. Shws tankar om och kring teaterdaten.
Den lämnar ingen oberörd och när föreställningen väl var slut kände jag mig så sorgsen och samtidigt så fylld av att hon faktiskt fick till sitt liv för det Lo visar på scen är sant. Det berör och jag kände så för henne och tänkte många tankar kring många frågor för visst är det mycket i det som sker på scen som är verkligt, har varit verkligt för många av oss. Antingen genom föräldrar, barn, sig själv eller andra väldigt närstående. Det är olika aspekter på en simpel fråga egentligen, låt oss få vara som vi är och sätt inga etiketter för dom är ofta felaktiga.
Lo tog även upp Hassela och dess arbetssätt som är så orhört kränkande. Jag kan inte förstå att det blev folk av alla dom unga som hamnade i Hasselas omsorg eller klor beroende på vem som säger antar jag.
Los berättelse och skildring är oerhört lik boken jag läste ut förra eller förra förra veckan, Lotta Thell I skuggan av värmen Min version av boken innehåller två böcker, hennes första bok längst bak och sedan den ”riktiga” boken i början. Den är trasig och smärtar som faktiskt sanna och tunga ämnen för det mesta gör mig åtminstone.
Innan teatern fikade vi på Mosebacke Terrass där jag aldrig någonsin varit tidigare och om jag inte har helt fel är det väl där Linda Nybergs program sänds ifrån. Det var väldigt mysigt och en skön stund. Efter teatern blev det lite bråttomt då våra respektive tåg skulle gå åt olika håll.
Jo, visst höll vi på att missa andra delen i monologen men det kändes konstigt så vi stod kvar en stund och så liksom fick vi vara med om del 2 av denna underbara men svåra monolog. En viktig sak i det svåra, det var många spontana och ärliga skratt och det lyfter.
Då var lördagen avklarad och söndagen med papegojträff fortsätter jag med i morgon. God natt!

Datorlösa, regleringslösa och kanske numera tandlösa ;)

Hej på er alla som har uppnått ”mogen” ålder.
Det här är för dig….
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av
oss, som var barn på
60-talet, och 70-talet inte ha överlevt. Våra
barnsängar var målade med
blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra
medicinflaskor, dörrar eller skåp,
och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack
vatten från
trädgårdsslangen och inte ur flaskor.
Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev
aldrig överviktiga,
därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade
gärna en läsk med andra
och drack ur samma flaska, utan att någon rent
faktiskt dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla
skrotade saker, och körde i
full fart ned för backen, bara för att lite senare
komma på att vi hade
glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket
lärde vi oss att lösa
problemet. Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka
ute hela dagen, och
kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen
kunde få fatt i oss på
hela
dagen – ingen mobiltelefon.
Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar – i
det hela taget inga
TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound,
inga mobiltelefoner,
hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade
vänner! Vi gick ut och fann
dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och
ben, slog ut tänder, men
ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor.
Inga andra kunde få
skulden – bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi
slogs, blev gula och
blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt
jord och gräs. Till
trots för alla varningar, så var det inte många ögon
som blev utstuckna, och
gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv. Vi
cyklade och gick hem
till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och
blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så
de föll igenom och
var tvungna att gå om ett år.
Denna generation har fostrat några av de mest
riskvilliga, de bästa
problemlösare och investerare någonsin. De sista 50
åren har varit en
explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko,
succéer och ansvar, och vi
lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och du är en
av dem.
Grattis!!!
Sänd detta vidare till andra som upplevde den stora
lycka att växa upp som
barn, innan lagstiftningsmakten och andra myndigheter
reglerade våra liv
till vårat eget bästa…
Det goda livet var vårat!