Att förvånas, eller?

Ibland blir jag oerhört förvånad och det är ju på sätt och vis bra för då händer det något som inte är väntat vilket kan lära en saker om man nu vill. Jag har skrivit om detta tidigare men det är ett tag sedan nu. Kommunikation är en interaktion mellan människor på olika plan som kräver deltagande. Deltar man inte så är det ingen kommunikation utan det blir snarare en monolog till andra som kanske försöker kommunicera eller så inte. Är önskan att få till en kommunikation måste man själv vara delaktig i annars är det bortkastad energi, bortkastat engagemang och vad allt annat som också är bortkastat.
Samma fenomen inträffar i interaktion mellan människor, det kräver ett deltagande oavsett syftet med interaktionen för den spelar ingen roll i sak. Antingen så har man en sådan eller så inte. Med interaktion i det här fallet menar jag någon form av relation. Relationer innebär inte giftermål eller samboskap utan i möten skapas relationer, en del kan fortsätta och en del blir inte mer än just det mötet tex. Allt är relativt och förändras hela tiden.
Interaktion mellan människor kan leda till mer, av både positiv och/eller negativ karaktär. Detta ”mer” skapar ofta förväntingar på den man interagerar med. Jag har förväntningar på människor jag möter och som jag interagerar med. Vissa förväntningar kan vara allt ifrån en fikastund, ett grattis på födelsedagen, uppmärksamhet, engagemang, vanligt bemötande osv, osv. Det finns en uppsjö av sätt att bemöta varandra på oavsett relation/interaktion.
När jag börjar märka att något inte är som det verkar blir jag fundersam och undrar vad jag själv har gjort. Tror jag mig veta att jag inte gjort något blir jag först och främst besviken, när besvikelsen gått över blir jag sur och sedan arg. På mitt vis försöker jag markera även om min ”motpart” inte alls märker detta. Oftast märker motparten ingenting och till slut blir det som verkade vara något absolut ingenting alls istället. Av den interaktionen blir det inget mer är den då mest naturliga vägen, ett avslut.
Oavsett vad för sorts interaktion man haft anser jag att man bör meddela sig med sin ”motpart” när det hela liksom ebbar ut (oavsett orsak) eller tar en annan vändning och det mer av respekt för individen än något annat. Respekt för andra borde vi väl ändå alltid kunna kosta på oss, eller?! Förresten är jag arg annars hade aldrig orkat sitta och skriva detta nu. Det retar mig också att jag är arg men det hjälper inte för arg är jag iaf och det stör mig, har gjort det ett bra tag.
Kan det vara att man förväntar sig att människor skall stå för det de förmedlar och säger/antyder/syftar till och på så vi ingjuter det i en? För mig är svaret givet och det är JA. Det är det som stör mig för jag vet ju, jag har varit med för länge för att inte veta osv och vis av erfarenhet så borde jag veta. Resonemanget gäller ju inte enbart mig utan det gäller nog de flesta av oss ute i vida världen.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.