Sakta, sakta känns det som att jag åstadkommer annat än nödsim. Kanske vaknar jag ur denna oerhört mentalt tunga svacka snart.  Jag har hittat lite skratt och har hittat något att le åt men det satt då långt, långt inne. Denna otroligt tunga djupa källarhåla är något jag faktiskt inte upplevt förr trots allt som varit kring och direkt efter vi satte firman i konkurs. Ensammast i hela världen och inget intresse utanför vårt hem är känslan jag haft och den har verkligen suttit tungt. Försök att skapa kontakt utanför hemmets väggar för gemensamma happenings har inte nappats på och det har förstärkt hela känslan rätt så rejält. Märkligt ändå…